Annons

Ylva Lagercrantz Spindler:Scenkonst blir motstånd mot förtrycket

Sara Parkman och Samantha Ohlanders i ”Fäboland” på Riksteatern, en av alla uppsättningar som visas under Scenkonstbiennalen i Norrköping och som fick långa ovationer.
Sara Parkman och Samantha Ohlanders i ”Fäboland” på Riksteatern, en av alla uppsättningar som visas under Scenkonstbiennalen i Norrköping och som fick långa ovationer. Foto: Märta Thisner

Mord, arresteringar och trakasserier tillhör vardagen för många scenkonstnärer som vågar vara regimkritiska. Hotet mot den oberoende kulturen var ett tema på årets scenkonstbiennal, rapporterar Ylva Lagercrantz Spindler.

Under strecket
Publicerad

”Våroffer” i koreografi av Marie Chouinard gästspelade även på Göteborgsoperan 2013.

Foto: BERND UHLIGBild 1 av 1

Scenkonstbiennalen i Norrköping

Exakt samma sak är på väg att hända i Polen, viskar bänkgrannen från Warszawa oroligt i mitt öra.

Vi befinner oss på Scenkonstbiennalen i Norrköping och seminariet ”Theatre as Resistance – artistic expression as political manifestation”. I panelen sitter vittnen från en kulturpolitisk verklighet där mord, arresteringar och trakasserier tillhör vardagen för de scenkonstnärer som vågar vara regimkritiska – eller bara gör sin konst. Förra året fördubblades siffran för olika former av övergrepp mot denna yrkesgrupp globalt (källa: Art under Threat in 2016, Freemuse), något som i rapporten kopplas till den våg av nationalism och populism som just nu sveper över världen.

Ändå fortsätter de att skapa konst. Kompaniet Belarus Free Theatre i Vitryssland, The Freedom Theatre i Palestina och komikern samt aktivisten Abduljabbar Alsuhili från Jemen, sistnämnda just nu fristadskonstnär i Helsingborg. Som Nadia Brodskaya från Belarus Free Theatre uttrycker det: ”För att publiken säger att våra föreställningar är deras enda andningshål”. Ändå riskerar även åskådarna mycket. Via ett sms slussas de till en hemlig spelplats som av säkerhetsskäl byter lokal varje gång. Att ertappas med att gå på en föreställning kan få allvarliga konsekvenser.

Annons
Annons

Att den oberoende kulturen inte längre är en självklarhet vittnar även många händelser i Europa om numera: Vi vet att teaterchefer i såväl Istanbul som Budapest ersätts med regimvänliga politiker, att konsten blir alltmer styrd. ”Det händer på våra scenkonstinstitutioner också”, fortsätter den polska kvinnan bredvid mig. ”Men vi är beredda att slåss för dem. Innan det är för sent.”

Men hur ser det egentligen ut i Sverige? Vad händer om vårt näst största parti tar makten 2018 och får kulturministerposten på kuppen? Om det handlade seminariet med den uppfordrade rubriken ”Sverigedemokraterna och kulturpolitiken – hur kan vi göra motstånd” (arrangör: Göteborgs stadsteater). Partipolitisk särbehandling kan förstås ifrågasättas på en biennal, inledde kulturskribenten och författaren Per Svensson retoriskt, men menade att det är motiverat när det handlar om ett parti som har en så utpräglad, fascistoid demokratisyn. Medan Lena Berggren, docent i historia vid Umeå universitet, pekade på faran med att låta SD sätta agendan för kulturpolitiken genom att göra den till sin och efterlyste en större ideologisk kulturdebatt även hos de andra partierna.

Konstnärligt motstånd bjöd biennalen på genom föreställningar som ”Ankomsten” (Teateri) och ”Den avvikande meningen” (Regionteatern Väst), med teman som just fascism och flyktingpolitik. Även ett seminarium om avbrutna skolföreställningar handlade i en bemärkelse om rätten att få uttrycka sig konstnärligt. Om det har blivit vanligare att svenska elever provoceras så till den grad av en del uppsättningar (ofta de med teman som rasism och genus) att de känner sig nödgade att trakassera skådespelarna finns det nog ingen statistik på, men scenkonstnärerna i panelen vittnade om allt från sparkar i ryggen till äppelkastning.

Annons
Annons

”Våroffer” i koreografi av Marie Chouinard gästspelade även på Göteborgsoperan 2013.

Foto: BERND UHLIGBild 1 av 1

Det verkar också bli allt vanligare med föräldrar som har åsikter om vad deras barn ska få se för skolteater, något som i sin tur sätter press på lärarna som hamnar emellan skola och privatsfär. Problemet med att gå in och spela teater i en skolmiljö där det redan förekommer kränkningar diskuterades också, liksom hur ensemblen ska hantera så kallade haram-situationer i en alltmer etniskt diversifierad miljö, det vill säga de regler som styr islam och som innebär att vissa elever kan bli kränkta om föreställningen exempelvis tar upp ämnen som sex eller religion.

Längsta ovationerna av de föreställningar jag hann se möttes Riksteaterns ”Fäboland” av, medan den allra starkaste scenkonstupplevelsen faktiskt kom från andra sidan Atlanten, närmare bestämt Kanada och danskompaniet Marie Chouinard som gästspelade med två äldre verk, ”Våroffer” och ”Henri Michaux: Mouvements”. Konsten är en obändig urkraft som inte låter sig böjas vare sig av tidens eller hatets vindar.

”Våroffer” i koreografi av Marie Chouinard gästspelade även på Göteborgsoperan 2013.
”Våroffer” i koreografi av Marie Chouinard gästspelade även på Göteborgsoperan 2013. Foto: BERND UHLIG
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons