Annons

Madelaine Levy:Schulman, alla är inte privilegierade som du

Alex Schulman behöver inte pengar till gröt.
Alex Schulman behöver inte pengar till gröt. Foto: Anette Lindfors Persson/IBL

Att Alex Schulman hånskrattar åt Svenska Akademien är inte så konstigt. Krisen drabbar inte privilegierade författare som han själv.

Under strecket
Publicerad

Det är så lätt att göra sig lustig över krisen i Svenska Akademien. Att vältra sig i detta syndafall från parnassen. Akademiledamöterna själva gör det knappast lättare för oss att hålla masken. All sekretess som bryts, all byk som ska tvättas. Sture Allén som låter som en museiartefakt i radion (SR, 9/4).

Ändå är det något olustigt med kommentarer som Alex Schulmans hånfulla krönika i Expressen där han medger att grälet mellan De aderton gör honom ”upprymd”: ”Jag känner livet i mig. Tillvaron är kul igen!” Eventuellt har han inspirerats av Leif GW Persson, som kände ungefär likadant redan i fredags: ”Det är våldsamt uppiggande. Det gjorde min dag.” (AB).

Jodå, jag inser att dessa kvällstidningsprofiler ger utlopp för en utbredd, ”folklig” känsla. Och ja, jag tycker som de flesta andra att Svenska Akademien, den sittande såväl som dess föregångare, gjort reella, allvarliga misstag. Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensons Forum har tilldelats stöd i strid med jävsregler. Man kan naturligtvis fråga sig om de är de enda.

Annons
Annons

Men om vi för ett litet ögonblick fokuserar på dem som faktiskt drabbas av krisen i Akademien så är det inte egentligen ledamöterna utan något viktigare än så – nämligen den svenska litteraturen.

Den svenska litteraturen kan tyckas befinna sig i ständig kris, och många är nog trötta på dess klagolåt. Men faktum är att det är svårt att vara författare med höga ambitioner i Sverige i dag. Som Dagens Nyheter har rapporterat i flera artiklar tar genrelitteraturen och ljudböckerna en allt större del av den försäljningsmässiga kakan. Att prispressaren Amazon förmodligen är på väg till Sverige kommer inte att göra det lättare. Utvecklingen är heller inte unik för vårt land. I slutet av 2017 kom till exempel engelska Arts Council med en alarmerande rapport som talade om en ”kollaps” i försäljningen av kvalitetslitteratur.

De priser och stipendier som Svenska Akademien delar ut må vara mestadels hemliga, men de är inte fiktiva.

I jämförelse med den anglosaxiska världen, där det alltså inte heller längre är lätt att försörja sig som kvalitetsförfattare, är Sverige en mycket liten marknad. Och här kan Svenska Akademien, med sina i sammanhanget stora tillgångar (enligt uppgift delar man ut 25–30 miljoner varje år), göra en oerhörd skillnad. Sverige kan, om de pengarna används rätt, stå starkt med en blomstrande litterär och språklig tradition. Med plats för såväl det banbrytande som det bildande. Och detta utan onödigt konstnärligt lidande. Det gäller inte bara originallitteratur, utan även översättningar. Många svenska översättare är vardagshjältar som sliter hund för småpengar, ofta i medieskugga. Deras insatser öppnar upp världen för oss läsare.

Annons
Annons

De bidrag som Svenska Akademien, utöver officiella priser och stipendier, delar ut må (än så länge) vara hemliga, men de är inte fiktiva. Många av de författare som får stöd använder dem till havregryn, busskort och blöjor. Medlen kan tillåta en översättare som till vardags hoppar runt mellan vikariat att ägna ett par månader åt att finslipa språkdräkten åt ett mästerverk.

Till skillnad från vad många kanske tror ägnar sig inte en akademiledamot i första hand åt att sitta och harkla sig över en tallrik ärtsoppa om torsdagarna. Som Per Wästberg skrev i en krönika här i SvD nyligen så springer han ”mellan dator och kök, mellan matbutik och teater”, för att kunna läsa och skriva så mycket som bara möjligt. Ju mer tid och ansträngning Akademiens ledamöter tvingas lägga på att gräla med varandra, desto mindre kan de ägna sig åt att upptäcka, diskutera och premiera den litteratur som så väl behöver och förtjänar stöd. Ju mer internt kaos, desto långsammare framsteg kan vi förvänta oss med de ordböcker, appar och den utveckling mot en mer digital, tillgänglig och folkbildande akademi som inletts.

Det är lätt att dras med i en nedsättande retorik kring den svenska så kallade finkulturen, och att hånskratta ikapp med Schulman, GW och de andra.

Det smärtar mig att en författare som Alex Schulman inte alls verkar bry sig om detta. Jag håller hans författarskap högt och lyssnar intresserat på hans podd. Men han verkar sakna insikt om vilka privilegier han, som är född direkt in i Mediesverige, åtnjuter. Själv har ju han lyckats muta in en plats där litterära kvaliteter och kommersiell bäring möts. Men det utrymmet är mycket litet. Det är så viktigt att de som befinner sig där inte drabbas av kulturförakt.

Det är lätt, som sagt, att dras med i en nedsättande retorik kring den svenska så kallade finkulturen, och att hånskratta ikapp med Schulman, G W och de andra. Idén om att kungen helt enkelt borde ta över verksamheten och dela ut nästa Nobelpris till paret Kepler är ganska roande. Men i den här frågan – och det är inte ofta – tänker jag faktiskt ge kung Carl XVI Gustaf rätt: Svenska Akademien är en väldigt, väldigt, väldigt viktig institution.

Efter reklamen visas:
OBS – INAKTUELL (Svenska Akademien – detta har hänt)
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons