Alex Schulmans mormor hade en kärleksrelation med Olof Lagercrantz.
Alex Schulmans mormor hade en kärleksrelation med Olof Lagercrantz. Foto: Malin Hoelstad

Är breven nyckeln till den Schulmanska vreden?

Det finns en vrede i släkten Schulman som börjar med Sven Stolpe. I sin nya roman skriver Alex Schulman om giftet som rinner ner genom generationerna från den bittre morfadern som såg fiender överallt. Clara Block Hane har mött författaren i hans hem på Östermalm.

Uppdaterad
Publicerad

Genom åren har jag hört många människor jag har intervjuat säga att det är morfar som är anledningen till de intressen de har och de yrkesval de gjort. Ibland har beskrivningen låtit så okritiskt beundrande att jag tänkt att morfar är lika med Gud.

Författaren, krönikören, programledaren, bloggaren och poddaren Alex Schulman har skrivit en hel roman om sin morfar: ”Bränn alla mina brev”. Men det är inte en Gud han beskriver, snarare tvärtom.

Alex Schulmans morfar Sven Stolpe var som ung en trendkänslig journalist med litteratur och film som specialitet. Med tiden blev han en stridbar debattör och som gammal var han en knarrig gubbe som hytte med näven mot samtiden.

Stolpe skrev inte mindre än 94 böcker och blev tack vare sina anekdoter, sin slagfärdighet och sina tv-framträdanden med tiden folkkär. Men han var också en man som ständigt hamnade i konflikter och såg fiender överallt.

Allra mest hatade Sven Stolpe Olof Lagercrantz. Osämjan kunde ha berott på att de var så olika – Stolpe hade en katolskt moraliserande livsfilosofi medan Lagercrantz var en radikal, framåtsträvande chefredaktör för Dagens Nyheter och till skillnad från Stolpe hade Lagercrantz en fin släkt, pengar, makt och stort inflytande på kulturlivet.

Men hatet var mer personligt än så.

Sommaren 1932 var Sven Stolpe ganska nygift med Karin, född von Euler-Chelpin och dotter till en nobelpristagare. Paret vistades på Sigtuna-stiftelsen och dit kom den då 21-årige Olof Lagercrantz, sex år yngre än Sven och fyra år yngre än Karin. Olof och Karin blev förälskade i varandra och inledde ett hemligt, förbjudet och passionerat förhållande.

Annons
”Bränn alla mina brev” skrev Alex mormor Karin Stolpe till Olof Lagercrantz, men som tur gjorde han inte det. Romanen bygger till stor del på kärleksbreven mellan Karin och Olof, som Olofs änka Martina Lagercrantz gett Alex Schulman tillåtelse att publicera.
”Bränn alla mina brev” skrev Alex mormor Karin Stolpe till Olof Lagercrantz, men som tur gjorde han inte det. Romanen bygger till stor del på kärleksbreven mellan Karin och Olof, som Olofs änka Martina Lagercrantz gett Alex Schulman tillåtelse att publicera. Foto: Malin Hoelstad

”Bränn alla mina brev” är en berättelse om ett mörkt äktenskap. Särskilt två händelser i boken måste kategoriseras som fysisk och psykisk misshandel av hustrun Karin, händelser som gör det svårt att som läsare förlåta Sven Stolpe. Alex Schulman ställer sig starkt på sin mormors sida och skildrar varför den förtryckta har så svårt att lämna sin man.

Den senaste arbetsveckan har jag uteslutande konsumerat medier som utgår från familjen Schulman. Oavsett om jag sprungit, åkt buss eller lagat mat har jag haft antingen ”Alex & Sigges podcast” eller Amanda Schulmans och systern Hannah Widells ”Fredagspodden” i öronen. Jag har också läst den nya boken, Alex Schulmans lördags-krönikor i Expressen, böckerna ”Tid” och ”Rum” som han gett ut tillsammans med Sigge Eklund, samt tagit del av familjens många instagram-konton, Alex TV-program Schulman Show och en lång rad sketcher på Youtube. Alex Schulmans tre tidigare romaner läste jag när de gavs ut, men ändå kan jag inte påstå att jag tagit av del av mer än en bråkdel av makarna Schulmans produktion.

Annons

Husgud låter ju som att det är någonting upphöjt. Man förhöll sig till honom på ett sätt som inte var bra.

Det är bestämt att vi ska ses hemma hos familjen Schulman för intervjun. När jag kommer dit står Alex Schulman utanför porten och säger: ”Det är ju helt sjukt att du ska intervjua mig”. Jag förstår inte vad han menar, om han driver med mig, och säger som det är: ”Du och jag har aldrig träffats förut”.

Men medan vi tar hissen upp berättar Alex Schulman om att han drömde om att bli skribent när jag skrev som mest på 1990-talet i Svenska Dagbladet – och att jag var en av de journalister han såg upp till.

Morfar Sven Stolpe på väggen i Alex och Amanda Schulmans vardagsrum.
Morfar Sven Stolpe på väggen i Alex och Amanda Schulmans vardagsrum. Foto: Malin Hoelstad

Alex och Amanda Schulman bor med döttrarna Charlie, 9, Frances, 6 och den ett och ett halvtårige sonen Louis i en Östermalmsvåning i två etage. Den är möblerad i en internationellt lyxig stil, lite som ett boutique-hotell. De flesta av rummen har jag redan sett på Amandas insta-konto ”mandymansion” och allt ser ut som på bild – av barnfamilje-kaos syns inte ett spår.

Annons

Alex Schulman nämner att de ska till Maldiverna på höstlovet. Det vet jag redan, för det har Amanda berättat i sin podcast.

Solen lyser på terrassen utanför, med utemöbler, grill och riktiga vindruvor i krukor. Köket är stort och rymligt, kaffet doftar gott och allt vore verkligen perfekt om det inte var för att sonen Louis gråter en lågintensiv, feberaktig gråt. Det låter som värken från nya tänder eller en begynnande förkylning och Alex Schulman säger att ”Det här är en perfekt öppning på din intervju. Du kan skriva att det är ett barn som gråter hela tiden och att jag inte bryr mig.”

Poddinspelning i Stockholm – med Sigge Eklund på Facetime live från New York.
Poddinspelning i Stockholm – med Sigge Eklund på Facetime live från New York. Foto: Malin Hoelstad

Jag ser hur stressad gråten gör honom. Vi sätter igång ändå. Alex Schulman konstaterar att han varit fascinerad av sin morfar i hela sitt liv.

Annons

Har han varit som en husgud i er släkt?

– Ja, eller demon kanske man ska säga. Husgud låter ju som att det är någonting upphöjt. Man förhöll sig till honom på ett sätt som inte var bra.

Så nu ställer Alex Schulman frågan åt sin mamma och åt en hel släkt: varför blev det så här, för oss allihop?

Kanske för att han var den mest kända och framgångsrika i släkten?

– Ja, verkligen. Och också den som hade det hetaste temperamentet och det knäppaste lynnet. Min pappa var en kolerisk person, men hemma hos morfar blev han lismande. Det var speciellt att se honom bli så förändrad just inför morfar. Och mamma blev livrädd. Man fick inte skrika, gråta eller väsnas, men ändå jag var ändå fascinerad av honom – han var ju skribent och jag ville skriva. Så jag skickade ofta dikter till honom.

Vad modigt, dikter som är så känsligt.

– Ja, verkligen. Jag var kanske 12 eller 13 år, om jag varit 17 år hade jag nog inte vågat. Men han svarade alltid och var väldigt rolig. Han skrev att ”Nu jagar mormor mig med en brödkavel genom köket”. Då var han en drömmorfar, men jag var väldigt kluven inför honom. Dels beundrade jag honom enormt, och dels var jag väldigt rädd för hans vrede.

Annons

I Alex Schulmans författarskap finns ett tema som han tar upp i sin podcast och i andra texter: vad fanns det i min barndom som gjorde att jag inte mådde bra, vem gjorde det mig till och vad kan jag göra för att inte föra det vidare till mina barn? Boken om hustrun Amanda faller lite utanför, men de övriga romanerna bildar trilogi om att förstå och att kunna gå vidare.

Foto: Forum

I ”Skynda att älska”, som handlar om Alex förhållande till sin åldrande pappa Allan finns en underlighet – den frånvarande, nästintill utsuddade mamman. Hade hon nobelt avböjt att vara med i boken eller var pojken så beroende av sin pappas kärlek att han inte såg sin henne? I ”Glöm mig” kom svaret. Det onämnbara visar sig vara mamma Lisettes vacklande psykiska hälsa, hennes missbruk och osunda vana att spela ut sina söner mot varandra.

Annons

Utgångspunkten för den nya boken är att berättarjaget upptäcker att hans döttrar tar en sorts hänsyn till honom som de inte borde. Fastän de är barn fattar de beslut för att undvika sin pappas irritation innan den ens finns. Varifrån kommer denna rädsla? Och varifrån kom mamma Lisettes olycka och oförmåga att vara en kärleksfull mamma?

En scen ur ”Glöm mig” återkommer: Alex är hos en psykolog som ber honom att rita en släktkarta med raka streck för alla normala relationer och zick-zack-streck för de problematiska. På pappans sida blir det okomplicerade, raka streck, medan mammans släkt visar sig vara ett virrvarr av släktbråk.

Och det blir tydligt var alltihop började: med morfar Sven Stolpe.

Så nu ställer Alex Schulman frågan åt sin mamma och åt en hel släkt: varför blev det så här, för oss allihop? Varför finns det så mycket fiendskap, varför är så många ovänner med varandra och varför måste vi säga upp bekantskapen hela tiden?

Sven Stolpe
Sven Stolpe Foto: TT
Annons

För fyra år sedan gav professorn i idé- och lärdomshistoria Svante Nordin ut en biografi om Sven Stolpe som heter ”Blåsten av ett temperament”. Han menar att Stolpe själv var orsaken till stormarna som omgav honom och att Stolpe visste att hans humör inte var vettigt. Nordin ser Stolpes strängt katolska tro som ett sökande efter tydliga regler, auktoritet och självdisciplin för att kontrollera sitt stormande temperament.

I telefon från Lund berättar Svante Nordin en klassisk Stolpe-historia, en kommentar till Jesu bergspredikan om att vända andra kinden till. ”Det gäller inte för mig” sa Sven Stolpe, ”för det är ju alltid jag som klipper till först.”

Men någon skicklig debattör var inte Sven Stolpe, tycker Svante Nordin.

– Nej, han blev alldeles för arg, rent ursinnig. Han var ingen taktiker och vann inte debatterna. Han hade ingen känsla för vad som låg i tiden och kunde inte gillra fällor för sina motståndare. Det blev mer som en glödhet bärsärkargång.

Jag tror att det beror på att han är kristen och hade separationsångest. Jag har samma sak och har aldrig gjort slut med en tjej.

Annons

Med ”Blåsten av ett temperament” från 2014 var Svante Nordin först med att skriva om förälskelsen mellan Karin och Olof och om hur hustruns otrohet blev stommen i Sven Stolpes skönlitterära författarskap: ett återkommande tema om bedragna män som antingen går under eller hämnas.

Foto: Malin Hoelstad

I familjen Lagercrantz var kärlekshistorien väl känd, men i släkten Stolpe var den onämnbar och Alex hade inte hört talas om den.

– Nu har jag ju läst Svante Nordins bok och Stina Otterbergs bok om Olof Lagercrantz, men det var inte så historien kom till mig, berättar Alex Schulman.

Det var juristen Richard Lagercrantz (son till Olof och en 20 år äldre bror till författaren David Lagercrantz) som skickade ett mejl till Alex Schulman där han skrev: ”Varför finns det inga fotografier på Karin Stolpe som ung? Har han raderat dem, som han gjorde med bilolyckan?”.

Annons

För Alex Schulman var det chockerande läsning.

–  Han hade läst ”Glöm mig” och skrev till mig att ”Du är väl medveten om att Olof Lagercrantz och Karin Stolpe var varandras största kärlekar?” Och så berättade han att det fanns brev. Jag svarade att jag ville läsa dem, men då blev han tveksam. Jag tror att det beror på att jag är del av en offentlighet som han inte är bekväm med. Han skulle fundera, det tog någon månad och jag skrev igen, men det kom inga svar. Sedan fick jag veta att det fanns en dagbok som Olof skrev under den här tiden: en sida om dagen, så där som man gör när man är olyckligt kär. ”Jag kommer inte att skriva en rad om det här om jag bara får läsa”, skrev jag.

Alex Schulman försöker vänja sig av från sitt smartphone-beroende och går istället omkring med en Ipad på stan, förutom att han håller abstinensen borta med böcker. ”Jag har sett otroligt mycket fram emot att läsa Vigdis Hjorths ’Arv och Miljö’”, säger han om den norska boken som liksom Schulmans böcker handlar om släkt och familj.
Alex Schulman försöker vänja sig av från sitt smartphone-beroende och går istället omkring med en Ipad på stan, förutom att han håller abstinensen borta med böcker. ”Jag har sett otroligt mycket fram emot att läsa Vigdis Hjorths ’Arv och Miljö’”, säger han om den norska boken som liksom Schulmans böcker handlar om släkt och familj. Foto: Malin Hoelstad

Och så skrev du en hel bok.

Annons

– Ja, haha, ja, det gjorde jag.

Har de inte fått läsa?

– Nej, men jag sa till David Lagercrantz att om jag skriver en bok så vill jag att du läser innan publicering. Då svarade han ”Absolut inte. Det här är din bok och du ska inte för en sekund tänka på mig när du skriver den.” Jag älskar honom för det! Richard hade pratat med Martina Lagercrantz, Olofs änka, och det är hon som gett mig tillåtelse att läsa breven. Jag tycker att det är väldigt fint.

Tycker du att du också förstår din mormor bättre, varför hon stannade kvar?

– Nej, för mig har det varit en gåta varför båda stannade kvar med varandra – också varför morfar var kvar med mormor.

Varför?

–Jo, för han älskar inte henne. Han föraktar henne.

Jag kan på samma sätt som Sven Stolpe gå in i ett mörker. Men det som för honom blev galna utbrott blir hos mig en ständigt puttrande irritation.

Men han kanske inte kunde älska mer än så.

– Nej, precis. Jag tror att det beror på att han är kristen och hade separationsångest. Jag har samma sak och har aldrig gjort slut med en tjej. Men för mormor handlar det väl framför allt om skräck. I Olofs dagbok framgår det hur rädd mormor var för att morfar skulle sprida ut historier om henne, att hon skulle bli vanärad. Och så hade hon inga pengar heller. Jag fattar inte det, varför hade inte hon pengar? Hennes föräldrar var ju framgångsrika och Nobelpristagare, de borde ju ha cash. Varför kunde hon inte gå till dem? Olof var så frustrerad över att han inte kunde försörja henne, han var ju ännu outgiven. Balansen mellan dem kom att bli den omvända, Lagercrantz blir som chefredaktör på Dagens Nyheter en maktperson, medan Sven Stolpe snarare blir förlöjligad.

Annons

Vem skulle du säga motsvarar en nutida Sven Stolpe?

– Är han inte en relik, helt ovidkommande? Aha, du menar dagens version av Sven Stolpe? Det skulle kunna vara Marcus Birro om 30 år. Han kämpar för att bli accepterad av en värld som han samtidigt hatar. Så var morfar också. Det är en ganska bra liknelse, för där finns ju också det kristna med en dömande gud och en sorts narcissism.

Känner du igen dig själv i någonting av det här?

– Jo. Men jag blir aldrig arg och får inga utbrott. Så därför är mitt första svar att nej, vi är inte lika överhuvudtaget. Men så enkelt kommer man ju inte undan. Jag kan på samma sätt som Sven Stolpe gå in i ett mörker. Men det som för honom blev galna utbrott blir hos mig en ständigt puttrande irritation. Jag är passivt aggressiv.

Är det något som kan läka i och med allt du tagit reda på?

Foto: Malin Hoelstad
Annons

– Jo, jag tror att det hjälper mig att jag är medveten om det. Det är som man säger i AA, det första är ”self awareness”, att jag vet att jag har problem med mitt humör. Den här boken är ”Så här ligger landet, så här är det”: Det finns en vrede i släkten som börjar med Sven Stolpe, eller eventuellt går den ännu längre tillbaka. Men den blir väldigt stark med honom och giftet rinner ner genom generationerna och det når mig – och därmed också mina barn. Omärkligt så förgiftar det också dem.

Alltså, ja, det står ju saker om mig varje dag om man går in på Twitter. Att jag är så dum och en idiot, så hemsk och sådär.

Tror du att boken kan läka sår i hela släkten, bland dina kusiner och dina morbröder?

– Kanske, jag har ju försökt nå dem, men de har inte svarat. Så jag vet inte.

Jag har lite kontakt med mina kusiner, men det är svårt. I den delen av släkten har det varit mycket bråk och jag tycker att det är konstigt. För mina morbröder kan det ju också vara känsligt att jag tar deras pappa och gör en romanfigur av honom. Jag utför ju ett karaktärsmord på honom, eller?

Annons

– Ju mer jag får veta om morfar desto mindre förstår jag honom. Det finns väldigt få försonande saker, tycker jag, i hans person.

Det finns en sak till som du har gemensamt med din morfar: din otroliga produktivitet.

– Ja, men han var mycket, mycket sjukare. ”I Dödens väntrum” skrev han på tre veckor. Det är bekräftat. Annars ljög han ju så mycket.

Du har sagt att du skrev ”Skynda att älska” på tio dagar.

– Jo, säger Alex och beskriver den metod han använde sig av: belöningar med kakor och whisky när han kom upp i rätt antal skrivna tecken och bestraffningar i form av löpturer de dagar produktiviteten var för låg.

Han blir uppeldad när han pratar om metoden och rekommenderar den.

– Om jag kunde komma tillbaka till den produktiviteten som jag hade när jag skrev ”Glöm mig ”… men det kommer aldrig att hända igen. Jag måste ha skrivit 30 000 tecken per dag i tio dagar. Jag är besatt av tecken, men det måste väl vara samma för dig?

Olof Lagercrantz i unga dagar.
Olof Lagercrantz i unga dagar. Foto: TT
Annons

Liksom sin morfar läste Alex Schulman litteraturvetenskap som ung. Han tog också poäng i filmvetenskap och filosofi, men hoppade av studierna på Stockholms universitet för att skriva för skvallertidningen Se & Hör.

– Mamma förlät mig aldrig för det och det var ett misstag. Jag kom in på en kändisbana som jag inte blivit av med, kanske för att jag höll på så länge. Först stod jag i biograffoajén och tog namn, men jag hade ambitioner mer än vad som rymdes inom ramen ”bildtexter under vimmel”. Därför började jag med en blogg som häcklade kändis-Sverige och samtiden, och mig själv också. Det ledde till ”innelistan” i Aftonbladet – allting var antingen bra eller dåligt. Jag höll på med det mellan 2000 och 2009 och har fortfarande inte blivit av med det. I vår podcast pratar vi ofta om offentliga personer som gör knäppa grejer. Hela idén är väl att häckla personer som har någon form av position. Man vill ju inte häckla någon som är svag, men det är såklart svårt att avgöra var gränsen går.

Här snuddar vi vid ett problem som är återkommande för Alex Schulman: Att han driver med allt och alla bjuder in till att andra skojar med honom.

Annons

Men Alex Schulman vill bli tagen på allvar.

Dessutom är han långsint.

Du är hård mot andra men själv känslig för kritik.

–Ja, men, eh, det är jag ju, men jag väljer inte att agera på det, så mycket. Alltså, ja, det står ju saker om mig varje dag om man går in på Twitter. Att jag är så dum och en idiot, så hemsk och sådär. Men för tio år sedan kunde jag inte hantera det, då var jag tvungen att svara. Men nu…Jag står ju mitt kast.

För bara någon vecka sedan gav du igen för en recension som Ulrika Kärnborg skrev 2009. Det var väl ett svar, om än senkommet?

– Jo, det är sant.

När du säger det här blir jag alldeles kall. Det enda jag har kämpat för är att hålla barnen utanför.

När du hade den elaka bloggen och du gjorde avbön för den och dessutom kom ut med en ömsint och kärleksfull bok trodde många att du var botad. Men så var det inte. Är det som att du får återfall?

– Jag håller inte med om det. Den var understundom elak, men framför allt mot elaka personer. Men jag kämpade med de där texterna. Det som hände var att bloggen blev väldigt stor och de som jag attackerade kunde inte svara. På den tiden var det ju i stort sett bara jag och tre till som hade en stor blogg. Det här var 2007. Jag har tänkt att jag måste börja stå upp för bloggen. Den var något nytt och jag har aldrig varit så avantgarde. Det som jag gör nu har massor med människor gjort förut – vår podcast är väl någon typ av kopia på Filip och Fredrik. Med bloggen kände jag för den enda gången i mitt liv att jag gör något som ingen har gjort förut.

Annons

Efter att Alex Schulman hade gjort avbön skrev han under ett år en blogg om att vara småbarnsförälder, med dagliga bilder på dottern Charlie. När hon fyllde ett år sa föräldrarna att hon blivit ett barn och att de måste respektera hennes integritet. Jag frågar varför föräldrarna har fortsatt med att ha med sina barn i olika sammanhang.

– Nej, vi har aldrig med våra barn.

Jag nämner några exempel: I podden berättar han om hur en dotter har frågat chans och får nej, i en av böckerna är det en historia om en dotter som snattat.

– När du säger det här blir jag alldeles kall. Det enda jag har kämpat för är att hålla barnen utanför. Men vi gör båda innehåll av våra liv och har varit tidigt ute med de nya formaten. Då är man ju lite testpilot. Jag gör säkert massor med fel, säger han.

Alex Schulman, hans arbetsbord och bibliotek.
Alex Schulman, hans arbetsbord och bibliotek. Foto: Malin Hoelstad
Annons

Stämningen är lite tryckt, tills Alex Schulman börjar prata om varför han tycker att Linda Skugges 1990-talskrönikor var så viktiga.

– Jag tyckte väldigt mycket om det hon gjorde, att hon offrade sig och sin person för krönikörsjobbet. Hon förstod att om man ska skriva om att amma offentligt så är det ja eller nej. Man kan alltid se två sidor av saken och inta en mittemellan-ställning, amma offentligt men med lite diskretion, men det blir ingen text av det. Så hon ställer sig alltid på en sida, obönhörligt. Alla tänkande människor ser väl att det finns två sidor av saken, men jag menar att krönikörens uppgift är att offra sig själv för att starta ett samtal.

Men nu när du är krönikör igen och skriver om politik har du ju inte den rollen. Numera är du ju en vettig krönikör.

– Nej, är jag inte väldigt, väldigt hård? Fortfarande? Jag är ju väldigt ideologisk. Nu när jag skriver om Ulf Kristersson och hans makthunger skulle jag kunnat hamna lite mer i en gråzon, men jag blir ju ändå ganska extrem. Jag blir väldigt avskydd, ju. Det är många som tycker jätteilla om mig, säger Alex Schulman och låter hoppfull.

Eftermiddagssolen har sänkt sig så att den lyser rätt in i köket i västerläge och jag inser att min och många andras teori om återfall är felaktig. Det jag har sett som vacklande omdöme är medvetet. Alex Schulman vill provocera, han vill gå över gränser för vad humor får vara och är till och med rädd för att bli för sansad.

Hur det var med hans morfar vet jag inte, men så långt från päronträdet faller inte äpplena.

”Bränn alla mina brev” skrev Alex mormor Karin Stolpe till Olof Lagercrantz, men som tur gjorde han inte det. Romanen bygger till stor del på kärleksbreven mellan Karin och Olof, som Olofs änka Martina Lagercrantz gett Alex Schulman tillåtelse att publicera.

Foto: Malin Hoelstad Bild 1 av 10

Morfar Sven Stolpe på väggen i Alex och Amanda Schulmans vardagsrum.

Foto: Malin Hoelstad Bild 2 av 10

Poddinspelning i Stockholm – med Sigge Eklund på Facetime live från New York.

Foto: Malin Hoelstad Bild 3 av 10
Foto: Forum Bild 4 av 10

Sven Stolpe

Foto: TT Bild 5 av 10
Foto: Malin Hoelstad Bild 6 av 10

Alex Schulman försöker vänja sig av från sitt smartphone-beroende och går istället omkring med en Ipad på stan, förutom att han håller abstinensen borta med böcker. ”Jag har sett otroligt mycket fram emot att läsa Vigdis Hjorths ’Arv och Miljö’”, säger han om den norska boken som liksom Schulmans böcker handlar om släkt och familj.

Foto: Malin Hoelstad Bild 7 av 10
Foto: Malin Hoelstad Bild 8 av 10

Olof Lagercrantz i unga dagar.

Foto: TT Bild 9 av 10

Alex Schulman, hans arbetsbord och bibliotek.

Foto: Malin Hoelstad Bild 10 av 10