Annons

Glöm migSchulman tar oss väldigt nära smärtan

Foto: Claudio Bresciani/TT

I trettio år pantade Alex Schulman och hans bröder mammans urdruckna vinflaskor utan att någonsin tala om det. Nu har han skrivit en bok om modern Lisette. en skör, skarp och humoristisk kvinna – som drack och drack och drack.

Under strecket
Publicerad

Glöm mig

Författare
Alex Schulman
Genre
Biografier
Förlag
Bookmark
ISBN
9789188171887

340 s.

Runt 2007 träffade jag Lisette Schulman, mamma till Alex och Calle Schulman. Jag skulle utveckla en webbplats och gillade hennes blogg The Schulmeister. Vi åt lunch och vi klickade. Hon var skör men samtidigt skarp och humoristisk, verkade helt i kontakt med sina tankar, sitt känsloliv. Och stolt över sina barn, jag minns att hon nämnde sin son Alex. Hon hade druckit märkte jag och tänkte på Dorothy Parker som också var briljant och drack för mycket. Samarbetet blev inte av men vi höll viss kontakt via sociala medier.

Nu har Alex Schulman skrivit boken ”Glöm mig” om sin mamma som dog förra året. Berättelsen börjar med att Alex och hans bror hämtar mamma från sommarstugan i Värmland där hon hållit sig undan i flera dagar. Nu ska hon in på behandlingshem. Lisette Schulman drack och drack i över trettio år och sönerna pantade vinflaskor i smyg och talade aldrig om det. När hon stängde in sig i sovrummet och drack låtsades de som ingenting. När arbetskamrater ringde sa de att hon hade maginfluensa.

När Alex slutligen konfronterar henne förskjuter hon honom och vi slungas tillbaka till hans barndom då mammas likgiltighet var det mest förödande han kunde tänka sig. För vissa personer viker sig nämligen benen när ens mor inte låtsas om att man finns. Att få smisk av pappa när man haft en porrbild hemma är ändå ett tydligt straff. Mammas diffusa likgiltighet och tystnad är värre.

Annons
Annons

Det är skickligt beskrivet, han tar oss väldigt nära smärtan. Men Alex Schulman målar inte bara i svart. Han berättar även om när hans mamma var tryggheten, kroppen, glädjen och upproret. I en underbart filmisk scen bryter han och mamman sig lösa mot pappas rigida uppgjorda färdväg och de far med hennes bil genom skogen mot pappans vilja. Pappa är i bilen bakom. Det är rörande, sorgligt och roligt samtidigt.

Lisette Schulman var dotter till författaren Sven Stolpe, i boken återberättas några av hennes barndomsminnen. Hon skickades bort till olika internat. När hon som tonåring blev kär satte pappan upp lappar på skolan där det stod att hon var en hora. Så småningom gifte hon sig med den mycket äldre Allan Schulman som hon fick tre söner med. De bodde i ett hus i Farsta. Hon jobbade som talskrivare åt näringslivet och hon drack.

Att lämna ut sin mor på det här sättet är givetvis problematiskt och förknippat med många lojalitetskonflikter, inte minst gentemot bröderna. Men precis som många andra skriver Schulman för att bryta ett mönster. Han är sin mors son, har ärvt hennes begåvning, slagfärdighet och känslighet.

I ett stycke berättar han om när ett SAS-plan störtade i Milano. Det var hans mamma som hade skrivit talet som vd höll för de anhöriga. Alex kunde höra det via en direktlänk. ”Det var det finaste talet jag hört någon hålla. Jag var så stolt över mamma. Hon kunde vara i känslan och över den – samtidigt.”

Det mest sorgliga i den här berättelsen är att det enda som finns att läsa av Lisette Schulman, som verkar ha varit en briljant kvinna, är ett par bloggtexter. Vadå ”Glöm mig”? Jag kan inte sluta tänka på vad hon hade kunnat åstadkomma om hon ägnat sitt liv åt att skriva böcker i stället för att dricka. Det är den stora tragedin.

För visst kan man säga att boken handlar om en mamma som dricker. Men jag läser den som en berättelse om en stor ouppklarad kärlek.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons