Annons

Margit Richert:Är Svenska kyrkan en sekt i sakta sönderfall?

Svenska kyrkan måste bättre leva upp till det kristna kärleksbudskapet, menar Margit Richert.
Svenska kyrkan måste bättre leva upp till det kristna kärleksbudskapet, menar Margit Richert. Foto: Johan Nilsson/TT

Det största problemet med den svenska kyrkan är inte kyrkovalet, utan dess egna fraktionsstrider. Har kyrkan glömt bort kärlekens evangelium?

Under strecket
Publicerad

Den avundsvärda läsare som missat det offentliga samtalets polarisering får gärna bjuda in mig till den behagliga sten under vilken vederbörande huserar.

I brist på sådana stenar, och i stunder av skräck, glädje eller allmän rådvillhet, söker jag mig till Gud. ”Tackar du verkligen Gud varje dag?” har människor undsluppit sig när jag råkat nämna denna för mig naiva självklarhet.

Ja, jag för ett ständigt inre samtal som många hyperhumanister – mer begåvade än jag – gärna förklarar för mig egentligen bara är vidskepliga monologer. Inte omöjligt. Men livet är både stort och förfärligt nog, Jag nekar inte den krycka som räckts mig.

Bra mår inte heller Svenska kyrkan. Att kyrkovalet ska bort är uppenbart: minns hur Jesus kastade månglarna ur templet. Men det blödande sår som stavas partipolitik skymmer den djupare rötan.

Men samtal med Gud är inte nog. I två år utomlands har jag strövat från flocken. Varken den georgisk-ortodoxa polyfona mystiken eller den mexikanska familjefestskatolicismen har varit annat än tillfälliga vindskydd på en ensam vandring.

Annons
Annons

Jag hör hemma i en knarrig träbänk i en församling i Svenska kyrkan, där någons outtröttliga farmor med viljestark stämma och egensinnig diktion läser bibelorden. Jag mår inte bra; jag har inte tagit nattvarden sedan oktober 2015.

Bra mår inte heller Svenska kyrkan. Att kyrkovalet ska bort är  uppenbart: minns hur Jesus kastade månglarna ur templet. Men det blödande sår som stavas partipolitik skymmer den djupare rötan. Den inom kyrkan.

Högern knorrar över biskopar som påstås engagera sig mer i Israel–Palestina-konflikten än i folkmordet på den kristna spillran i Mellanöstern; vänstersinnade mobiliserar allt och alla i sin kamp mot SD. Det förekommer regelrätt mobbning inom vissa stift, något som bland annat SvD:s Sofia Lilly Jönsson rapporterat om. Vuxenmobbning, trakasserier och en osund tystnadskultur är också den bild som ges av kyrkan som arbetsplats i SVT:s granskning (23/3 2017).

Ser vi en sekt stadd i sakta sönderfall?

En kyrka som inte kan ena över blockgränserna, eller ens avhålla sig från fraktionsstrider  – självstympning, kallas den synden – är inte en kyrka. Ser vi en sekt stadd i sakta sönderfall?

Kyrkan är en oas, ett ögonblick att vila i, en plats där man förutsättningslöst möter sin nästa. När allt tycks falla sönder får inte centrum vara för svagt, så att inte Yeats ”Återkomsten” blir mardrömmens verklighet.

Framtidens kyrka kan vara allt detta. Den är det redan, men den förstår det inte än. Den måste också vara välkomnande. Hårklyverier kan tyckas, men inkludering har fått en politisk klang som är … exkluderande. Inkludering handlar om att kraftsamla mot, märkligt nog. Mot homofober. Mot rasister. Mot människor som inte har någon annan gemenskap än internets värsta sumpmossar. Välkomnande är något större. Man kraftsamlar för. För dessa människors bot och bättring.

Annons
Annons

Därmed inte sagt att kyrkan ska vara neutral. Att vända bort blicken när ungdomar deporteras till länder de aldrig besökt är inte kristendom; att tiga när ondskan skränar på gatorna är att förråda förkunnelsen.

I en verkligt svensk kyrka finns knarriga träbänkar nog för att rymma tvivlare, troende, ateister, masochister, judar, fariséer, salafister, Sverigedemokrater, Göteborgsleninister, EU-frälsta och diversenihilister.

Svenska kyrkan måste ta ställning, mer än någonsin – för det mest radikala politiska budskap som har framförts under de senaste tvåtusen åren: att kärlekens evangelium har styrka nog att frälsa världen. Det är trots allt det yttersta mirakel Jesus gav oss genom sin död på korset. Det nya förbundet mellan Gud och människa.

I en verkligt svensk kyrka finns knarriga träbänkar nog för att rymma tvivlare, troende, ateister, masochister, judar, fariséer, salafister, sverigedemokrater, Göteborgsleninister, EU-frälsta och diversenihilister. Den öppenheten finns redan, det har bara inte känts. Kyrkan är den enda plats där vi måste släppa varenda jävel över bron.

Och vilka om inte vi, vi som föreställer oss Guds gnista även i fienden, ska be för hennes själ? Vi som tagit emot kryckan som räckts oss. Men kryckan är ett redskap: församlingen är ett väsen. Ju fler vi är, ju mer vi är, med desto större tillförsikt kan vi luta oss mot varandra nu när stormen viner.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons