Annons

Maria Ludvigsson:SD och MP gör gemensam sak i kulturen

Miljöpartiets kulturminister Amanda Lind
Miljöpartiets kulturminister Amanda Lind Foto: Tomas Oneborg
Under strecket
Publicerad

Ledare | Kultur

Det tycks som om det just nu är i den kulturpolitiska debatten de grundläggande ideologiska skillnaderna syns tydligast.

Genom den kan vi bättre begripa hur den politiska kartan ser ut. Det är mindre GAL/TAN-skala och mer av den klassiska motsättningen mellan dem som tror att staten kan ersätta samhället och dem som skyr blotta tanken på en sådan ordning. Hur stor staten ska vara och var gränsen den aldrig får överträda går, är frågor som skiljer den ena sidan från den andra. Ett ideologiskt vägskäl.

Å ena sidan samlas de klassiskt liberala avsändarna som önskar se en kultursfär fri från politiskt tyckande, å andra sidan de som vill se en kultursektor i tyckandets tjänst, ett sätt att ersätta personlig moral med systematisk folkfostran.

För de senare är kulturpolitiken ett sätt att i medborgarna ingjuta det man själv håller högt. En oro att de goda värderingarna inte överlever det fria samhällets stötande och blötande, leder till att politiken måste trygga dem.

Den liberale ser i stället de fria konsterna och kulturen som ett mål i sig och det är just därför den ska vara fri från politisk styrning. Man vägrar att instrumentalisera bildning, konst och musik för att nå ett politiskt mål. Bildningsideal kan möjliggöra klassresor, men bildningen är inte ett medel utan ett mål i sig.

Annons
Annons

Under förra mandatperioden fanns osedvanligt mycket att kritisera i kulturpolitiken. 2015 presenterade Miljöpartiet ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”, en skrift om partiets kulturpolitik. Expressens kulturchef Karin Olsson skrev: ”Glöm njutning, skönhet och kreativitet. I det kulturpolitiska idéprogram som Miljöpartiets arbetsgrupp har tagit fram är konsten först och främst en uppfostringsanstalt. (...) Av kulturen skall vi bli goda medborgare, jämställda och jämlika, som fyller sina andliga slukhål med teater och trumpeter i stället för tom konsumtion.” (Expressen 19/10-15).

Den instrumentella kulturpolitiken är ett sorgligt kapitel. Kultur ska inte utnyttjas för att nå politiska mål och för att styra folket att tycka, tänka och agera som överheten finner angeläget. Det är despotfasoner. Olsson fångar det: ”... sedan dess har det miljöpartiskt mjuka kryddats med auktoritär jargong.(...) Miljöpartiet är ute efter hårdare tag.”.

Aftonbladets kulturchef, Åsa Linderborg, underströk nyligen detsamma: ”Anslagen skulle villkoras till kultur som ägnade sig åt etnicitet, kön och sexualitet. Programmet kastades i papperskorgen, men ambitionen var tydlig nog: Hellre skapa rätt än skapa fritt. (...) Men oavsett om man står till höger eller vänster, torde de flesta kunna enas kring en sak: För Miljöpartiet är kulturpolitiken ett redskap att verka för mänskliga rättigheter.” (Aftonbladet 21/1)

Det kanske låter märkligt för somliga, men i kulturpolitiska frågor gör Miljöpartiet gemensam sak med Sverigedemokraterna. Den kulturpolitiska ambitionen är densamma.

Annons
Annons

Dick Erixon, redaktör för SD-ägda Samtiden, beskriver hur kulturpolitiken måste användas för att mota tillbaka vänsterns framryckningar i kultursfären. ”Om vänstern i årtionden använt statens makt och resurser för att påverka kultur, akademi, föreningsliv, media och allt annat, hur kan man då tro att allt detta ska kunna rullas tillbaka genom att partipolitiken bara säger att, nu är ni fria?” (Samtiden.se 19/1)

Bland dem som kallar sig konservativa återkommer en beskrivning av hur kulturen är i behov av omprogrammering. Man ställer frågan om hur kulturen ska bli fri när den så länge styrts av radikala vänsterideal och landar i att det krävs motgift. Med mer politisk styrning ska kulturen åter bli apolitisk, menar de.

Lika kritisk som man är mot vänsterns missbruk av kulturdepartementet, är man entusiastisk över dess metod. Land ska med kulturpolitik byggas, menar både SD och MP – om än med helt olika kulturpolitiskt innehåll. Instrumentalisering och fostran är gemensamma nämnare.

Det är signifikant för vår tid att få ens kan föreställa sig en sfär fri från politik. Svaret är att det i högsta grad krävs politiska reformer för att rulla tillbaka statligt och politiskt inflytande över konsterna, diskussionerna och institutionerna. (Det gäller för övrigt alla samhällsfärer.) Följd- eller motfrågan är vem som ska avgöra när ”neutraliseringen” är färdig. Och vem som ska fatta beslut om att folket nu är moget att få tillbaka sin frihet och sin konst?

Debatten är plågsamt lik den om Svenska kyrkans politisering.
Som kritiker av kyrkans politisering och avkristnande har jag ständigt mött uppfattningen att borgerliga borde vrida kyrkan rätt och göra henne mer höger än vänster. Men problemet är inte att kyrkan är vänster, utan att hon är politisk. En högerkyrka vore lika illa som vänsterkyrkan.

Guds rike är, som bekant, inte av denna världen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons