Annons

Anders Q Björkman:SD:s och vänsterns konstsyn slående lik

Jimmie Åkesson i en Sölvesborg-tröja.
Jimmie Åkesson i en Sölvesborg-tröja. Foto: Lotte Fernvall/TT

”Gärna menskonst men hemma vid matsalsbordet”. SD i Sölvesborg och identitetsvänstern förenas i krav på oförarglig konst. Risken är att det leder tillbaka till en förmodern inställning om att konsten måste vara dekorativ. Det vore slutet för det fria skapandet.

Under strecket
Publicerad

Poeten Eugen Gomringer fick sin dikt uppmålad i sin hemstad Rehau efter att den målats över i Berlin. 

Foto: Nicolas Armer/APBild 1 av 1

Efter några år av teknikoptimism får internet som bekant numera skulden för allt möjligt elände. Nätet har gett oss ett outhärdligt samtalsklimat, tar kål på den fria pressen samt manipulerar valresultat och därmed också demokratin. Till detta kan nu adderas att internet också undergräver den fria konsten.

I den nyutgivna essäboken ”Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris” (Daidalos, i översättning av Joachim Retzlaff) borrar Hanno Rauterberg i frågan om varför konsten, efter århundraden av ständigt utökad frihet, i vår tid möts av krav på begränsningar och censur.

Rauterberg, som är kulturredaktör på tyska Die Zeit, lägger en stor del av skulden just på internet. Konsten vore ingenting, skriver han, utan den förnimmande människan, men nätet ”tenderar att odla den enskildes (över)känslighet i stället för hans sensibilitet”. Digital spridning kan också hämma konstnärer: det som tolereras på en plats är bara ett klick ifrån att väcka kränkt raseri på andra sidan jordklotet.

Betraktaren tål allt mindre, blir sårad och kränkt av konsten. Det har lett till att inskränkningar i den konstnärliga friheten, som historiskt har påbjudits för det allmännas bästa, i dag anmodas för den enskildas bästa. Om det förr har varit en konservativ överhet som velat begränsa konsten, så ställs i vår tid sådana krav av krafter som uppfattar sig som vänsterliberala (och som i det förflutna tvärtom kämpat för utökad konstnärlig frihet).

Annons
Annons

Poeten Eugen Gomringer fick sin dikt uppmålad i sin hemstad Rehau efter att den målats över i Berlin. 

Foto: Nicolas Armer/APBild 1 av 1

Boken redogör för många fall av identitetspolitiska censurkrav i samtiden, flera av dem framgångsrika. Till exempel att vita konstnärer inte bör avmåla svarta personer, eftersom de inte äger ”privilegiet att tala för svarta människor”. Efter metoo fordras återkommande att manliga konstnärer som anklagas för sexism eller trakasserier inte ska få ställa ut. Kritiken gäller alltså inte bara konsten i sig, utan inte minst konstnärens hudfärg, kön eller påstått förkastliga beteende.

Ett smått obegripligt fall som vi inte har fått läsa om i svensk press är det som handlar om den boliviansk-schweiziske poeten Eugen Gomringer.

Ett smått obegripligt fall som vi inte har fått läsa om i svensk press är det som handlar om den boliviansk-schweiziske poeten Eugen Gomringer. I samband med att han 2011 tilldelades ett litteraturpris fick han sin dikt ”ciudad (avenidas)” uppmålad på en vägg på en högskola i Berlin. Dikten, som Gomringer skrev på spanska 1951, lyder i svensk översättning: ”Alléer / alléer och blommor // blommor / blommor och kvinnor // alléer, alléer och kvinnor // alléer och blommor och kvinnor och / en beundrare”.

Poeten Eugen Gomringer fick sin dikt uppmålad i sin hemstad Rehau efter att den målats över i Berlin. 
Poeten Eugen Gomringer fick sin dikt uppmålad i sin hemstad Rehau efter att den målats över i Berlin.  Foto: Nicolas Armer/AP

I ett öppet brev anklagade studenter 2017 dessa rader för att reproducera en ”patriarkal konsttradition” och för att ”på ett obehagligt sätt” påminna ”om de sexuella trakasserier som kvinnor av alla kön dagligen utsätts för.” Resultat: dikten målades över och ersattes med lyrik som inte är ”diskriminerande i något hänseende”.

En formulering som studenterna i Berlin använde när de kritiserade att Gomringers strofer prydde väggen var: ”Gott folk, skriv gärna upp denna dikt på väggen över sängen därhemma, och gläd er varje dag över den.” Denna slappa argumentation, här från vänsterhåll, är slående lik den som nyligen användes av SD-politiker i Sölvesborg, där man förklarat att kommunen inte längre ämnar köpa in utmanande samtidskonst: ”Det är klart att om du vill ha ’menskonst’ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo”, sa Rolf Hans Berg (SD), ordförande i kommunen fritids- och kulturnämnd, till SVT.

Kort sagt tycks vår tids identitetsvänster och illiberala höger vara eniga om att det är viktigare att skydda förment lättsårade medborgares känslor än att värna den konstnärliga friheten. Därmed backar vi tillbaka till en förmodern inställning som kräver att konst ska vara dekorativ. Det riskerar att bli slutet för den fria konsten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons