”Det var en vansinnig tid i Stockholm – alla var tysta”

Vi står i solskenet på de numera klassiska svartvita plattorna vid Sergels torg. SvD-läsarna Holger Joné och Roland Schröder minns en annan tid. De är båda födda på 1930-talet och rörde sig mycket här innan torget skapades och blev stadens hjärta.

– Här var det trångt mellan husen. Det var verkstäder och bakgårdar. Många bodde väl i rätt slitna hus med utedass på innergården, men det var inget jag tänkte på då, säger Roland Schröder som på 1940-talet lärde känna varenda gata i Klarakvarteren då han cyklade runt som telegrambud.

– Det var ett så genuint vardagsliv med alla små affärer. Jag älskade att iaktta människorna och jag tyckte så synd om dem när det började rivas.

Under 1950-talet började grävskoporna bli vardag för stockholmarna – stora gropar fyllde huvudstaden när tunnelbanan skulle fram. Samtidigt skulle moderna kontor och stora butiker ersätta bostadshus och små verkstäder.

– Jag och mina kompisar var uppvuxna i närheten och vi kände en sådan framåtanda. Lilla Stockholm skulle bli en storstad. För oss var det självklart att det skulle vara en ordentlig stadskärna med plats för bilar, säger Holger Joné.

Han menar att det i dag ofta framstår som att det bara var politikerna som ville riva de gamla husen i City, mot folkets vilja.

– Men tidsandan efter andra världskriget var för många att Sverige skulle gå i täten mot ett modernare samhälle, säger Holger Joné.

Ganska snart hade dock väldigt många stockholmare fått nog och på 1970-talet drevs ju ett stopp av rivningarna igenom.

När rivningarna tog fart på allvar i slutet av 1950-talet var det många som gick ut på luncherna. Folk ställde sig vid ramperna och tittade på när husen revs.

– Jag sprang ut varje lunch för att titta på vansinnet. Med min nya Leica-kamera började jag 1960 att fotografera människorna som stod där med tomma blickar. Det var så tyst i stan, ingen sa något. Den första tiden verkade de mest fascinerade, men sedan mest sammanbitna, minns Roland Schröder.

När vi bläddrar bland Rolands bilder syns det att många hus hade väldigt risiga fasader.

– Ja, politikerna hade nog klart för sig att det skulle rivas redan före andra världskriget. Så under många år gjordes det inga renoveringar och allt fick förfalla, säger Roland Schröder.

Samtidigt som Roland stod där och fotograferade 1960 hade Holger Joné helt andra uppgifter inte långt därifrån. Han var nämligen i full färd med att bygga den femte och sista Hötorgsskrapan, närmast Sergels torg. Holger tog bland annat dessa två bilder:

– Det var verkligen en häftig tid. Hötorgshusen kallades för ”de fem trumpetstötarna” och det kändes som en ära att få vara med. Men groparna var förstås uppseendeväckande och blev kvar länge. Utländska turister kunde fråga vilka det var som hade bombat Sverige under kriget.

– Jag såg också till att fotografera en del, vilket jag är glad för idag. Bilderna finns kvar på väggarna i ett rum här inne än i dag, säger Holger Joné när vi har slagit oss ner med varsin kopp kaffe på Mr Espresso längst ner i just detta hus.

Roland Schröder biter i sin croissant och medger att han också gillar Hötorgshusen.

– Ja, jag har vant mig vid Sergels torg. Sedan är det ju bra att folk kan sitta här och njuta under lunchen, säger han och pekar ut genom fönstret mot bänkarna där människor sitter och solar framför fontänen.

De bredare trottoarerna längs Klarabergsgatan är också något som båda gillar – att det nästan har blivit som en gågata. När vi blickar bort mot Hamngatan ser vi också en nyhet som är på väg. Hösten 2020 kommer Sergelhuset vara helt klart men redan nu syns en ny fasad på huset där SEB tidigare hade sitt jättekontor.

Högst upp ska det bli en stor publik takterrass med utsikt över stora delar av stan. På terrassen, som ligger i höjd med NK-klockan, kommer det även finnas en restaurang som ska drivas av Stureplansgruppen. Dessutom ska företaget skapa en ny arena för konserter, galor med mera i huset. Vilka butiker som kommer finnas mot Sveavägen är ännu inte klart. Planerna på ett hotell har dock skrotats.

– Det känns som förbättringar, men jag tror ändå att Sergels torg kommer förbli rätt tomt och kallt på kvällstid. Så jättevackert är det ju inte, även om jag verkligen gillar Hötorgshusen – och förstås Kulturhuset. Det är ju väldigt fint och bra med all sin verksamhet, säger Holger Joné.

Vi tar nu en titt på hela gåtbilen och jämför med samma vy i dag:

För att ni ska kunna få en tydligare känsla av förändringen får ni här en jämförelsekarta mellan 1940 och i dag.

Det enda som är sig likt om man står vid Sergels torg och blickar runt är husen på gåtbilden – Drottninggatan 35 och 37. Men även dessa hus revs på 1980-talet. Fasaderna, på de invändigt helt omgjorda husen, återställdes dock som de såg ut före rivningen. Men vi har inte fått klarhet i om det var de ursprungliga fasaderna som sattes tillbaka. Hör gärna av er via mejl till mittstockholm@svd.se om ni vet mer om detta.

Avslutningsvis ska ni få se några av Roland Schröders bilder där SvD:s Joakim Ståhl har varit och fotograferat på samma plats i dag.

Flera läsare har redan mejlat in bilder och historier. Om du eller någon i din närhet har en historia om hur det var vid denna plats före rivningarna och byggandet av Sergels torg får du gärna mejla några rader till mittstockholm@svd.se. Alternativt från andra delar av Klarakvarteren. Eller om du har minnen eller bilder från själva rivningarna. Välkommen tillbaka till en ny gåta på måndag 28 oktober.