Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:Se till att barnen kommer till Sverige

Ett av barnen som har överlevt kriget i Syrien. Behandlar vi det olika beroende på om dess föräldrar var bödlar eller offer? Och vad gör det oss i så fall till?
Ett av barnen som har överlevt kriget i Syrien. Behandlar vi det olika beroende på om dess föräldrar var bödlar eller offer? Och vad gör det oss i så fall till? Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Under strecket
Publicerad

Söndagskrönika | De svenska barnen i Syrien

Den storvulna och ospecificerade politiska ambitionen att Sverige ska vara en humanitär stormakt säger mer om den som uttrycker den – men vi kan nog alla enas om att motsatsen inte är något att stå efter. I den bästa av världar for aldrig barn illa, och deras föräldrar var kapabla och omdömesgilla – och vid liv. Så ser inte tillvaron ut. Det ställer oss inför situationer vi behöver hantera.

Nu är läget att 64 barn med koppling till Sverige – somliga svenska medborgare, sju av dem spädbarn under året och femton av dem så små som ett år – har återfunnits i läger i kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien. Det större lägret heter al-Hol. Kanske vore det mer rättvisande att kalla det hellhole, efter att ha tagit del av DN:s reporter Niklas Orrenius och fotografen Lotta Härdelins reportage om lägret och barnen (12/4). Det råder djup misär. Vid sidan av rent fysiska umbäranden – utmärglade barnkroppar utan energi samt ett sanitärt mörker – upprätthålls också islamistiska normer. Orrenius berättar att många kvinnor och äldre barn fortfarande lever kvar i IS folkmordsideologi, och att kvinnor som inte beslöjar sig riskerar att utsättas för våld av de andra. Sjukvårdare och journalister kan inte röra sig i lägret utan poliseskort, men även polisen blir utsatta för attacker.

Annons
Annons

Sverige har genom UD:s konsulära verksamhet både möjlighet och skyldighet att hjälpa till när Sverigebor är utomlands och hamnar i svårigheter. Men det här är inte den sortens konsulära ärenden som vanligtvis ligger på bordet: svenskar som blir av med passet på resa. Fast det händer att anhöriga förolyckas, i trafikolyckor eller plötsliga dödsfall, och efter tsunamin 2004 fanns det barn som återvände hem till Sverige utan sina föräldrar. Men de 64 svenska barn som befinner sig i helvetesläger i Syrien, är där av skälet att deras föräldrar är eller var IS-anhängare, som har rest från Sverige för att understödja strid. Den svensk-norske IS-terroristens Michael Skråmos och hans svenska hustrus sju barn finns i lägret. Båda föräldrarna är nu döda. Den yngste i syskonskaran är ett år men väger bara tre kilo.

De som inte har hjärtan av sten begriper rent instinktivt att man inte lämnar barn åt kvalfull död eller i händerna på kallblodiga mördare eller förhärdade extremister. Det är en moralisk reflex som också har stöd i det svenska rättssystemet. Att Sverige erkänner rule of law, rättsstatsprincipen, innebär att människor som tillhör den svenska jurisdiktionen och är svenska medborgare, ska behandlas lika. Vi har inte praktisk möjlighet att hjälpa alla jordens nödställda barn. Men vi har en skyldighet att ta hand om de barn som vi av olika skäl har gjort till vårt ansvar.

Signalerna från regeringen har dock varit tvetydiga. Inrikesminister Mikael Damberg (S) sade i SVT Agenda i februari att Sverige inte har några planer på att hämta hem dem som har stridit för IS. Gott så. Vi kan förvisso inte hindra svenska medborgare att återvända hem, men för den som deltagit i mördandet av andra är det ingen röd sammetsbrokad som ska rullas ut, utan den grå entrémattan till en rättslig prövning. Men i samma intervju påpekade han föräldrarnas ansvar för sina barn, och statsminister Stefan Löfven (S) som har vandrat på glas de gånger han har uttalat sig, har också givit uttryck för samma tanke: ”[Barnen] har kanske föräldrar som har begått väldigt grova brott.” (DN 13/4)

Annons
Annons

Men den svenska hållningen gentemot de barn saken nu rör kan inte bygga på den gamla bibliska föreställningen om djävulens avkomma, utan behöver vara lika hållfast och mänsklig som vi förväntar oss att den är gentemot de barn, vars troende/icke-troende, laglydiga/brottsdömda föräldrar omkommer efter en segelflygning i Karibien eller en trafikolycka i bortre Asien. Föräldrars val och gärningar ska inte lastas deras barn.

Under fredagen kom dock ett mer hållfast besked från utrikesminister Margot Wallström (S). På sin Facebooksida skrev hon: ”Regeringen arbetar nu intensivt för att barn med koppling till Sverige som befinner sig i Syrien får den hjälp de behöver. Det ska inte råda något tvivel om att regeringen gör vad vi kan för dessa barn och om möjligt ska de föras till Sverige.” Och: ”Det är av största vikt att barnens situation hanteras rättssäkert och med barnens bästa i fokus. Internationella aktörer, svenska myndigheter och svenska kommuner, som kan vara mottagare av barn, måste samverka.”

Utrikesministern har rätt i båda dessa uttalanden, både i att barnen ska få den hjälp som Sverige är skyldig att ge dem, och att det sköts regelmässigt. Det finns diplomatiska snårigheter. De lokala makthavarna som styr över lägren vill utnyttja situationen till att försöka få till ett erkännande av regionen Rojava som stat, en till stor del självstyrande del av Syrien med eget myndighetsväsen. Man har ett kontor i Stockholm, men det existerar inga officiella diplomatiska relationer mellan Sverige och Rojava, vilket innebär att det inte finns någon svensk postering på plats. De svårigheter som avsaknaden av protokollsenlig diplomati medför, behöver Sverige nu skyndsamt ta sig igenom.

Annons
Annons

När barnen väl är i Sverige vidtar nästa angelägna fråga: hur de bäst tas omhand. Den barnkonvention som Sverige ratificerade 1990 ger viss vägledning. Den säger i artikel nio att barn inte ska skiljas från sina föräldrar, utom när det är nödvändigt för barnets bästa.

Men har man gjort valet att ansluta sig till Islamiska staten, går det inte att hävda att man som mamma eller pappa längre utgör barnets bästa. Och om föräldrarna inte är kapabla att utöva ett föräldraskap vi anser vara förenligt med svensk lagstiftning, fråntas föräldrar vårdnaden av sina barn i Sverige. Denna princip behöver stå över en annan av Barnkonventionens artiklar, den tionde, som säger att barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats.

Det är nu 64 individer vars situation måste bedömas individuellt, med stöd av svensk lag och praxis kring barn. I de fall det finns ett svenskt medborgarskap torde det inte föreligga några tveksamheter om Sveriges ansvar. Om det, såsom i de sju barnen Skråmos fall, finns olika status, bör de principer om sammanhållet syskonskap vi tillämpar i Sverige vara vägledande. För barn som saknar medborgarskap men har en stark anknytning till Sverige, bör det vägas in precis som det görs för vuxna. Föräldrar som har anslutit sig till IS och saknar medborgarskap bör inte släppas in i Sverige eller medges kontakt med sina barn.

Nästa steg blir att se till att barnen får möjlighet att läka och utvecklas. Att ta sig an andras barn är en stor uppgift, inte minst som nu, när de kommer med upplevelser av ren vanvård och misär och har varit utsatt för skadlig påverkan. Med den påtagliga risken för både trauman och stigmatisering, krävs ansvarskännande, stabila och kärleksfulla vuxna som kan ge barnen en andra chans i alla tänkbara betydelser.

Annons
Annons

Situationen är mycket oönskad. Men vi har att hantera den och att använda både förstånd och svenska lagfästa värderingar för att göra rätt i det uppkomna läget. För somliga tycks frågans grundläggande principer skymmas av vreden, rädslan och frustrationen över att Sverige aningslöst har gjort sig till en känd exportnation av IS-anhängare. Det är en annan, mycket allvarlig fråga som kräver sitt politiska ansvarstagande. Men det horribla haveriet får inte fördunkla omdömet så till den grad att det leder oss in i ett annat. Vuxna människor ska avkrävas ansvar för sina handlingar. Barn, oavsett de är barn till IS-bödlar eller IS-offer, ska behandlas som barn.

IS-mördarna ser till att avrätta barnen till sina fiender i hopp om att utplåna det de betraktar som ont. Vill vi segra över mördarsekten, inte bara militärt utan också politiskt och moraliskt, behöver vi ställa oss på motsatt plats. Vi behöver inte försöka göra oss till en humanitär stormakt. Att upprätthålla en anständig rättsstat räcker utmärkt väl.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons