Annons

Lars Andersson:Selma Lagerlöfs djärva minnesexperiment

Selma Lagerlöf hemma på Mårbacka 1933.
Selma Lagerlöf hemma på Mårbacka 1933. Foto: TT

Lagerlöfs självbiografiska trilogi var ett experiment med egenartade betingelser. Samtidigt som hon umgicks med sin ursprungsvärld i den litterära drömlogikens form, bebodde hon Mårbacka med sin fysiska varelse.

Under strecket
Publicerad

Det finns en ofta citerad, ihärdigt rådbråkad textpassage hos Walter Benjamin där han tänker sig ”en hemlig pakt” mellan gångna generationer och den innevarande. Paktens innebörd – den faktiskt oerhörda implikationen den har – blir med Benjamins ord denna: ”Alltså var vår ankomst till jorden väntad. Alltså har vi, likt varje generation som föregår oss, utrustats med en svag messiansk kraft, en kraft på vilken det förflutna har ett anspråk.”

Det går förstås att på otaliga, mycket banalare sätt uttrycka en liknande tanke. Om de levandes ansvar gentemot de döda, om det ofullbordades makt att fortsätta vädja till de levandes fantasi och uppmärksamhet. Men den säregna tonen av glad försäkran i det som här påstås av ärkemelankolikern Benjamin (och det låter mindre sammanbitet än på många andra håll i hans av messiansk mystik och revolutionär marxism sammanvävda texter) gäller vad han alltså tycks säga sig veta: att vi är väntade, vi har utrustats med denna ”kraft” – låt vara i svagt mått – som inbegriper hoppet hos det förflutnas människor. De kan så att säga lita på oss. För ett ögonblick låter den landsflyktige, lusfattige kulturfilosofen som en förkunnare i adventstid.

Annons
Annons

Och i vilket författarskap känns starkare än i Selma Lagerlöfs råda denna pakt mellan försvunna och levande generationer?

(Och det kan sannerligen behövas när man tänker på hans egen övergång till de tystas skara. Det ensamma, utdraget plågsamma självmordet 1940 vid gränsstationen Port Bou, som dagen efter ska visa sig ha varit onödigt, han hade kunnat nå friheten. Den under flyktvägens strapatser medburna manuskriptväskan som aldrig har återfunnits.)

Det kan för all del te sig krystat att sammanföra 1900-talsmartyren Walter Benjamin med den en generation äldre, provinsförsvurna diktardrottningen Selma Lagerlöf, död samma år av ålder i sitt orubbliga Mårbacka i Fryksdalen. Men de var i viss mening samtida. Och i vilket författarskap känns starkare än i Selma Lagerlöfs råda denna pakt mellan försvunna och levande generationer? Och var starkare än i hennes sista storverk, den självbiografiska sviten från 1920- och 30-tal, ”Mårbacka”, ”Ett barns memoarer”, ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”? Nyligen åter aktualiserade genom Anna-Karin Palms biografi står de här tre epilogiska böckerna fram som något helt annat än en avrundning av ett författarliv, eller en testamentarisk manöver för att ”äga sin berättelse”: de är ett experiment, ett skärskådande av den pakt som hennes diktning har varit djupast inskriven i. Mårbacka, gården, är naturligtvis inbegreppet av den pakten, och det är boken med samma namn – där flickan Selma fortfarande omtalas i tredje person, som en liten person närmast i nederkanten av berättelsen – som jag här tänker uppehålla mig vid.

Annons
Annons

Ett experiment med egenartade betingelser är det, kan jag tycka. Det sitter en kvinna i min egen nuvarande ålder och skriver och drömmer ihop världen hon växte upp i, platsen, människorna, huskropparna och deras innandömen. Och sitter då, fysiskt (eller ligger rättare sagt, hon har för vana att ligga på vänstra armbågen och skriva, med sin vackra lärarinnestil), ja, alltså bor, i det som hon nu skriver fram. Hon umgås i den litterära drömlogikens form med en ursprungsvärld som är den plats hon samtidigt bebor med sin fysiska varelse. Hennes minnen bebor platsen och platsen bebor minnena. Den litterära drömlogiken formar fram det Mårbacka hon skildrar och detta barndomens Mårbacka sitter – fast det just dessa år har blivit radikalt ombyggt och påbyggt – i det nuvarandes fysiska väggar och formar berättelsens logik.

Ett slags näst intill djävulsk klarhet om att hon faktiskt ägde allt detta, att hon kunde ta suveränens perspektiv och fullständigt fritt förfoga över en trakt med alla dess människor.

Alltså: hon kan i skrivandet betrakta även sitt skrivandes pakt och dess märklighet. Med den livsklokhet, eller ska man säga: med den nyfikna ironi visavi de egna fixa idéernas obotlighet, som drygt tretti års författarverksamhet har samlat upp i henne.

Man måste nog också lägga till det som redan ingivelsen till ”Gösta Berlings saga” hade uppfyllt henne med, fast då på avstånd: ett slags näst intill djävulsk klarhet om att hon faktiskt ägde allt detta, att hon kunde ta suveränens perspektiv och fullständigt fritt förfoga över en trakt med alla dess människor. Det hade placerats i knät på henne med en generalfullmakt. Varifrån den nu kom? Det var ett strängt och ömtåligt förtroende förstås. Men den där trakten tillhörde fullt ut henne, som diktare, eller också ingen, den åvilade henne och den var henne skänkt. Med detta kunde hon göra precis vad som helst som hennes talang och omsorgsfullhet räckte till för.

Annons
Annons

Men nu, 1922, och liggande där på vänstra armbågen, ska hon få denna pakt undersökt på nya villkor, i ett minnets markperspektiv. Berättelsen formar sig då som en topografisk inventering av ett slags drömförbund, mellan platsen och barnet, och mellan dem och författaren som nu bebor platsen och som en gång bebodde barnet.

Tre saker här om hur hon går tillväga. Det ena är hur distansen eller ”synhållet” monteras in i berättarrösten. Det görs inte som en tidsdistans, på memoarvis, i ett berättandets nu. I stället blir barndomsvärlden plötsligt fullt synlig genom ett genialt berättargrepp i slutet av första avdelningen. Boken har börjat hos den trumpna Back-Kajsa, barnpigan som blir tillvarons klippa när hon bär omkring på den benförlamade Selma – därefter följer kurortsresan till Strömstad, historien om paradisfågeln och det märkliga tillfrisknandet, och så, vid hemkomsten, ser flickan hemmet och dess människor på nytt sätt, som för första gången. ”Hon kom ihåg dem, men sett dem hade hon aldrig gjort förr. /.../ Det var tack vare den resan som hon visste hur de sågo ut, alla hennes närmaste, medan de voro i sin krafts dagar och gladde sig åt livet. Hade den inte varit, skulle allt från den tiden ha varit utplånat ur hennes minne.”

Det är ett otroligt fint stycke barnpsykologi, men det är också en öppnande blick på det som nu ska skrivas fram. Flickan är född på Mårbacka och självklart inlemmad sedan okända evigheter men nu ankommer hon Mårbacka. Det är som om hon öppnar den skrivandes öga med samma muskelrörelse som hon öppnar det fyraåriga barnets. Redan har man anledning att jämföra med en annan minnesövning, den som gällde en ”Barndom i Berlin omkring år 1900” och skrevs i olika versioner under 1920- och 30-talen av den vinddrivne Walter Benjamin. Men vi går till nästa sak:

Annons
Annons

Hur hon bygger upp det förgångnas Mårbacka som rumslighet, dess topografi. Det är naturligtvis en vanlig metod när barndomen åkallas – kanske av hjärnfysiologiska skäl. (Fast rätt speciell i detta fall, med en författare som inrättat sitt sovrum på platsen för den gamla barnkammaren på det dåvarande Mårbacka.) Andra avdelningen av boken konstrueras visserligen så att gårdens släkthistoria tar form genom ”den gamla hushållerskans” berättelser för barnet Selma. Men sedan kommer en avdelning där allting relateras till byggnader. Livsformen manas fram och ställs på husgrund. Man förs från drängstuga till fårhus till stolpboden med full arsenal av mjölbingar och humlesäckar – till vävkammaren, till matsalen, det gläntas på mamsell Lovisas skåp där det ligger brudgrannlåt, så hamnar man i nya salar och intill löjtnantens gungstol, etcetera, etcetera. Det är lite som när flickan Gertrud i början av ”Jerusalem” bygger upp sin hemtrakt på köksgolvet med stenar och glasbitar. Nej, här överlagras inte fragment och miniatyrer riktigt med den fetischistiske mystikern Benjamins kyligt-allegoriska blick, allt på Mårbacka binds ihop av historier, livsvärme och spelat naiv hemkänsla. Men vi befinner oss ändå, känner jag, i ett liknande experiment. Det om vilket Susan Sontag skriver i en essä om Benjamin: ”Minnet, iscensättningen av det förgångna, förvandlar händelsernas flöde till tablåer” – det handlar om att förtäta minnet ”till dess spatiala former, dess föraningars strukturer”.

Det är ett otroligt fint stycke barnpsykologi, men det är också en öppnande blick på det som nu ska skrivas fram.

Annons
Annons

Eller med en annan mening i samma essä: ”Att förstå något är att förstå dess topografi, att veta hur det ska kartläggas. Och att veta hur man ska gå vilse.” Att inte hitta rätt i en stad är ingen konst, har Benjamin skrivit: ”Men att gå vilse i en stad så som i en skog kräver träning.” Än svårare säkert att gå vilse på släktgårdens tun och genom dess dörrar. Men att dikta sig in i sin djupupplevda hem­ort är att gå vilse på så sätt att en drömlogik tar över. Och så kunna lita på den, att den leder till en sorts sanning. (”Det metafysiska landskap i vars drömlika utrymmen folk äger 'en kort, skugglik existens'”, som Sontag skriver.)

Nu till den sista saken, och då får jag väl pressa min dumdristiga parallell med Walter Benjamin till det yttersta. Saken gäller då kontinuitet och diskontinuitet.

Berättelsen om barndomens Mårbacka tycks ju handla om ingenting annat än kontinuitet – kontinuitet rakt igenom. Släktlinjernas långa bågar. Epilogen där författaren på väg till faderns grav i sitt inre pekar ut för honom hur allting har utvecklat sig vidare längs vägen hon åker.

Kontinuiteten är dock en falsk idé om förhållandet mellan nuet och det förflutna, enligt Benjamin. Och tiden ”tränger oss”, skriver Susan Sontag – ”genom nuets trånga tratthål in i framtiden. Men rummet [space] är brett, myllrande av möjligheter, positioner, korsningar...”

Kanske består Selma Lagerlöfs magi som barndomens frammanare i att hon uppträder som ”ein Landeskundiger”, som det heter i en annan av Benjamins texter. En ”hembygdskännare”, en som varit borta men återkommer och då, som en av hans kommentatorer har sagt, ser igenom nutiden ner till ”det ofärdiga” – vilket betyder både det skadade och det kommande. Så förvandlas nutiden i bestrålningen av oförverkligade, föranade möjligheter, ”en messiansk dimension”.

Det levande nuets messianska kraft visavi det förlorade – så centralt och gåtfullt hos Benjamin – hanteras nog med viss bävan men även belåtenhet av Selma Lagerlöf där hon ligger på armbågen, inkrupen i sin trofast tickande episka schackmaskin. Nu är tidpunkten att gå vilse, nu ska säkert drömlogiken leda henne hem: ”En gång hade de på Mårbacka en barnpiga, som hette Back-Kajsa. Hon var nog sina tre alnar lång, hon hade ett stort, grovt ansikte...”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons