Annons

Vindhäxor – ett levande väsenSensuella bilder väcker häxornas historia på nytt

Love Källman och Stephan Mensa i ”Om en viskning”  i koreografi av Eva Lundqvist 2009.
Love Källman och Stephan Mensa i ”Om en viskning” i koreografi av Eva Lundqvist 2009. Foto: Lesley Leslie-Spinks

Dansgruppen Vindhäxor är ett kulturfenomen som verkat i nära 40 år. Nu skildras deras historia med hjälp av 170 bilder och filmklipp av den mästerliga fotografen Lesley Leslie-Spinks.

Under strecket
Publicerad

Eva Lundqvist, koreograf och dansare samt en av grundarna till danskompaniet Vindhäxor, som bildades 1977.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Eva Lundqvist,växte upp nära naturen i Karlskronas skärgård. Hon utbildade sig vid Balettakademien i Stockholm, London School of Contemporary Dance och hos Merce Cunningham i New York.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Bild från utställningen ”Vindhäxor – ett levande väsen”.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Vindhäxor har ständigt förnyat sig med en yngre generation dansare.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Ingrid Lundmark i Vindhäxor.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Marzenna Kolesnik, Linda Forsman, Cecilia Roos och Eva Lundqvist i Glashuset. 

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Eva Lundqvist, koreograf och dansare samt en av grundarna till danskompaniet Vindhäxor, som bildades 1977.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Vindhäxor – ett levande väsen

Genre
Fotografi
Var
Dansmuseet

Till och med 6 januari.

Kroppen flyger nästan, ruskar om luften med smittande intensitet. Ändå är gestalten inåtvänd, snurrar som i trans med blundande ögon, för att på nytt ta avstamp från marken för ännu en spiralrörelse. När jag ser de svartvita fotona av en dansande Eva Lundqvist kommer starka minnen upp: Fylkingen på Östgötagatan, Södermalm, i Stockholm. Sent 1970-tal, dansgruppen Vindhäxor som även omfattade Linda Forsman och Marzenna Kolesnik. Jo, jag var där – om än bara ett barn. Alla var där: både det inhemska och det internationella avantgardet av koreografer och kompositörer.

Eva Lundqvist, koreograf och dansare samt en av grundarna till danskompaniet Vindhäxor, som bildades 1977.
Eva Lundqvist, koreograf och dansare samt en av grundarna till danskompaniet Vindhäxor, som bildades 1977. Foto: Lesley Leslie-Spinks

Nu har Vindhäxor snurrat klart, men de höll ut oerhört länge, i nära 40 år, trotsande uteblivna bidrag och påtvingade flyttar. Gruppens koreograf och medgrundare Eva Lundqvist hann skapa över 40 verk. Det sista jag såg var ”Cheeta running” på Dansens hus 2013. Kvar av häxorna finns nu förutom minnen och tidningsklipp också en stor mängd foton, filmer och ett antal kostymer.

Annons
Annons

Eva Lundqvist,växte upp nära naturen i Karlskronas skärgård. Hon utbildade sig vid Balettakademien i Stockholm, London School of Contemporary Dance och hos Merce Cunningham i New York.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Bild från utställningen ”Vindhäxor – ett levande väsen”.

Foto: Lesley Leslie-Spinks
Eva Lundqvist,växte upp nära naturen i Karlskronas skärgård. Hon utbildade sig vid Balettakademien i Stockholm, London School of Contemporary Dance och hos Merce Cunningham i New York.
Eva Lundqvist,växte upp nära naturen i Karlskronas skärgård. Hon utbildade sig vid Balettakademien i Stockholm, London School of Contemporary Dance och hos Merce Cunningham i New York. Foto: Lesley Leslie-Spinks

Leslie-Spinks är en av Sveriges bästa dansfotografer, en veteran som även följt Cullbergbaletten länge.

På Dansmuseet har Eva Lundqvist tillsammans med fotografen Lesley Leslie-Spinks och ljussättaren Ilkka Volanen sorterat fram en berättelse om Vindhäxors liv. Här kan man se 170 fantastiska, sensuella bilder som lyckas med paradoxen att fånga rörelsens känsla i ett fryst ögonblick – Leslie-Spinks är en av Sveriges bästa dansfotografer, en veteran som även följt Cullbergbaletten länge. Dessutom visas en mängd filmklipp och dokumentären ”Om att övervinna ett avsked” av Birgitta Öhman och Mattias Modig 2005.

Sistnämnda handlar om Vindhäxors definitiva utflyttning från Glashuset, den lokal på Södermalm som var gruppens hemmascen 1982–1992 och ett viktigt nav för samtida, internationell danskonst. Det slitna garaget kunde rustas upp tack vare engagemang från bankdirektören Hugo Caneman som köpte huset. Här skapade Vindhäxor till exempel ”Kråkåker” (1985) som gavs 135 gånger – en närmast utopiskt lång spelperiod för ett nutida dansverk i den fria sektorn. Men epoken i Glashuset tog slut efter en liten återkomst i början av 2000-talet. I dag är huset hotell med restaurang och musikscen.

Bild från utställningen ”Vindhäxor – ett levande väsen”.
Bild från utställningen ”Vindhäxor – ett levande väsen”. Foto: Lesley Leslie-Spinks
Annons
Annons

Vindhäxor har ständigt förnyat sig med en yngre generation dansare.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Ingrid Lundmark i Vindhäxor.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Marzenna Kolesnik, Linda Forsman, Cecilia Roos och Eva Lundqvist i Glashuset. 

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Om något påminner den här utställningen om dansens motståndskraft i ett kulturpolitiskt vacuum.

Fylkingen, Kulturhuset, Moderna museet, Glashuset, Gasklockan, Årsta gamla skola, Teater Replika, Dansens hus – Vindhäxor har sannerligen ambulerat i Stockholm men också turnerat utomlands. Om något påminner den här utställningen om dansens motståndskraft i ett kulturpolitiskt vacuum. Dansen blev ju inte en självständig post i svensk kulturbudget förrän 1996, trots att dess vitalitet och tillväxt började långt innan dess. Eva Lundqvists mentor var danskonstnären och pionjären Birgit Åkesson (1908–2001); de delade synen på dans som en egen, ursprunglig konstart.

Vindhäxor har gått sin egen väg i ett lyriskt landskap av mistlurar, fåglar, regn, molnstigar, ljusdykare, spindlar och viskningar i universum. Titlarna är poetiska och profetiska – här ackompanjerade av Eva Lundqvists dikter. Lesley Leslie-Spinks dokumentation tydliggör att häxorna (av båda könen) varit sin stil trogen; i vida kläder av naturmaterial tolkar de ett organiskt flödande kretslopp som tycks dra med sig kropparna och andningen – ja, hela existensen – i en roterande kraft. Scenografin är objekt som integreras i dansen. Fraser upprepas närmast rituellt. Ändå har gruppen förnyat sig med en yngre generation dansare och vitt skilda musikaliska samarbeten med kompositörer som Jonas Lindgren, Goran Kajfes, Lybomyr Melnyk och Dror Feiler.

1/2

Vindhäxor har ständigt förnyat sig med en yngre generation dansare.

Foto: Lesley Leslie-Spinks
2/2

Ingrid Lundmark i Vindhäxor.

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Allt skildras i en kronologi som börjar i utställningens inre rum med Eva Lundqvists debutkoreografi ”Någon annanstans” 1977 och slutar vid entrén med ”Cheeta running” 2013, där dansarna på scen rev ner en urban siluett byggd av klossar. Nog kan man i detta raseri ana koreografens frustration men också viljan att pröva något nytt. Kulturfenomenet Vindhäxors öde är beseglat men de återuppstår på Dansmuseet.

Nog kan man i detta raseri ana koreografens frustration men också viljan att pröva något nytt.

Utställningen är vacker och inbjudande men saknar ett bredare perspektiv på den tid och de strömningar som Vindhäxor föddes ur och verkade parallellt med. Det hade varit fint med en liten utvikning om andra förgrundsgestalter som Birgit Åkesson, Margaretha Åsberg och Greta Lindholm och även nestorn Merce Cunninghams inflytande på idéerna kring dans och musik. Konst verkar alltid i ett sammanhang – något som Dansmuseets förre chef Erik Näslund var mån om att framhäva i sina exposéer.

Marzenna Kolesnik, Linda Forsman, Cecilia Roos och Eva Lundqvist i Glashuset. 
Marzenna Kolesnik, Linda Forsman, Cecilia Roos och Eva Lundqvist i Glashuset.  Foto: Lesley Leslie-Spinks
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons