X
Annons
X

Josefin Holmström: Separatism – en farlig, oframkomlig väg

Blir det legitimt att sluta sig samman kring hudfärg kan det bli riktigt farligt. Den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodges bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” är ytterst aktuell i ett Sverige som de senaste åren präglats av hetsiga debatter om ras och separatism.

Publicerad
Nordiska motståndsrörelsen under en demonstration i Stockholm i augusti. Till vänster: den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodge väckte mycket uppmärksamhet med ett blogginlägg 2014, med titeln ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”.
Nordiska motståndsrörelsen under en demonstration i Stockholm i augusti. Till vänster: den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodge väckte mycket uppmärksamhet med ett blogginlägg 2014, med titeln ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”. Foto: Fredrik Persson/TT, Modernista och Amaal Said

2014 skrev den brittiska författaren och journalisten Reni Eddo-Lodge ett mycket uppmärksammat blogginlägg med titeln ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”. Hon orkade inte längre förklara sig för människor som ”vägrar acceptera att strukturell rasism och dess symptom verk­ligen existerar”, som tog sig själva som norm och såg alla andra som avvikande, som förnekade polisvåld mot svarta, som inte tyckte att rasism var deras problem.

Ur blogginlägget föddes boken med samma titel, som nu översatts till svenska. ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” är ytterst aktuell i ett Sverige som de senaste åren präglats av hetsiga debatter om hudfärg, ras och rasseparatism.

2014 blev det stora rubriker när Antirasistiskt Forum i ABF:s regi ordnade ett seminarium uteslutande för rasifierade. 2016 gick vågorna åter höga på grund av Black Coffee, en fikaförening där bara svarta fick delta, grundad av aktivisten Araia Ghirmai Sebhatu. Samma år hamnade SSU i blåsväder för en föreläsning om islam som också bara var öppen för rasifierade – trots att det naturligtvis finns gott om vita muslimer.

Annons
X

Flera generationer svenskar har i skolan fått lära sig att vara färgblinda, och är rädda att ett ökat fokus på hudfärg och etnicitet bara kommer att öka klyftorna i samhället.

Åtskilliga, särskilt borgerliga, debattörer ansåg att separatism alltid är fel väg att gå. De som identifierar sig som rasifierade menade istället att eftersom samhället inte tar diskriminering på allvar måste de själva organisera sig. Och där någonstans låstes positionerna.

Men hur ser det ut i Eddo-Lodges Storbritannien av i dag? Till skillnad från Sverige samlar Storbritannien ju in så kallade rasdata (”data on ethnicity”): vid snart sagt varje ansökan, läkarbesök eller annan kontakt med myndigheter och företag ombeds man ange sin etnicitet. Ras är inte alls lika känsligt som i Sverige; tvärtom anses det nödvändigt att studera minoriteters studieval, framgång på arbetsmarknaden och så vidare.

Tobias Hübinette, som forskar om ras vid Karlstads universitet, har länge hävdat att Sverige också bör föra liknande statistik. Men hos svenska folket i allmänhet finns en stark motvilja mot vad som anses vara en rasistisk klassificering. Flera generationer svenskar har i skolan fått lära sig att vara färgblinda, och är rädda att ett ökat fokus på hudfärg och etnicitet bara kommer att öka klyftorna i samhället.

Det är också slutsatsen i Ivar Arpi och Adam Cwejmans bok ”Så blev i alla rasister” som utkom i våras, där de varnar för ett samhälle där medborgarna frivilligt delar upp sig efter melaninnivåer och etniskt ursprung, med total segregering som följd.

Studenter med annan hudfärg än vit vittnade om att de stoppats i dörren och ombetts visa sin studentlegitimation, även när vita studenter släppts förbi utan problem.

Debatten om ras har varit högljudd även i Storbritannien, särskilt vid universiteten där många studenter ifrågasatt vad de anser vara en mängd rasistiska diskurser i samhället. Vid Cambridgeuniversitetet seglade en konflikt upp kring det bemötande icke-vita studenter fick vid collegeportarna (collegen i Cambridge är försedda med portvakter som försöker hålla turister och obehöriga ute).

Vid Cambridgeuniversitetet seglade en konflikt upp kring det bemötande icke-vita studenter fick vid collegeportarna. Foto: IBL

Studenter med annan hudfärg än vit vittnade om att de stoppats i dörren och ombetts visa sin studentlegitimation, även när vita studenter släppts förbi utan problem. Doktor Priyamvada Gopal, som undervisar vid engelska fakulteten, blev så upprörd över vad hon kallar Kings Colleges ”rasprofilering” att hon bestämde sig för att inte längre undervisa där.

Det är lätt att förstå hur sådana erfarenheter, om de upprepas om och om igen, kan få en att vilja dra sig undan. På samma sätt är en viss självsegregering naturlig och sker vare sig vi vill det eller inte. Jag kan ofta tröttna på aggressiva ateisters inbilska attityd och få lust att dra mig tillbaka bland andra kristna, om så bara om söndagarna. Men i längden är det förstås inte någon framkomlig väg, inte i ett samhälle där vi alla, oavsett religionstillhörighet, etnicitet och kön, faktiskt måste leva tillsammans.

Denna sorts separatism kan rent av bli farlig.

En möjlig konsekvens av svart eller brun identitetspolitik är förstås en vit dito, vilket vi ju redan ser i framväxten av den amerikanska alternativa högern. Det blir legitimt att sluta sig samman kring hudfärg. Nordiska motståndsrörelsen jublar.

Så har då Reni Eddo-Lodge slutat prata med vita om ras? Knappast, då så många av dem läst hennes bok – och de är ju, som The Guardians recensent påpekade, egentligen målgruppen för ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”, de som Eddo-Lodge försöker väcka och varna. Araia Ghirmai Sebhatu från Black Coffee har också han blivit tvungen att svara på vita journalisters frågor.

Sanningen är nog att vi alla måste försöka utbilda varandra och förstå varandras perspektiv, hur besvärligt det än kan vara. Det finns liksom ingen annan väg.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Nordiska motståndsrörelsen under en demonstration i Stockholm i augusti. Till vänster: den brittiska journalisten Reni Eddo-Lodge väckte mycket uppmärksamhet med ett blogginlägg 2014, med titeln ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”.

Foto: Fredrik Persson/TT, Modernista och Amaal Said Bild 1 av 2

Vid Cambridgeuniversitetet seglade en konflikt upp kring det bemötande icke-vita studenter fick vid collegeportarna.

Foto: IBL Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X