Annons

Sevärda Svansjön i vått och torrt

Dags för ännu en tolkning av baletternas balett, denna gång ”Drömmen om Svansjön” i koreografi av Pär Isberg. Urpremiär 7 april på Kungliga Operan.
Dags för ännu en tolkning av baletternas balett, denna gång ”Drömmen om Svansjön” i koreografi av Pär Isberg. Urpremiär 7 april på Kungliga Operan. Foto: Kungliga Operan

Baletternas balett ”Svansjön” är en slitstark danssaga som under årens lopp har tolkats som verklighetsflykt, frigörelsedrama och samtidsspegel. SvD: Anna Ångström guidar bland olika versioner i svandunens värld.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Desislava Stoeva och Calum Lowden i ”Drömmen om Svansjön”.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1

1 / 12

Pär Isberg går in i drömfabriken

Desislava Stoeva och Calum Lowden i ”Drömmen om Svansjön”.
Desislava Stoeva och Calum Lowden i ”Drömmen om Svansjön”. Foto: Carl Thorborg

Verklighet och fiktion, liv och konst, flätas samman i ett triangeldrama som rör sig mellan balettsal och scen i ”Drömmen om Svansjön”. Pär Isberg gör en smart metaversion av sagan genom att låta en koreograf och en premiärdansör tampas om makten och den unga dansösens lojalitet, hon som också är Odette/Odile. Här finns avundsjuka, mobbning och heta känslor i en visuellt anslående uppsättning skapad i samarbete med scenografen Lars-Åke Thessman, kostymskaparen Jérôme Kaplan och ljussättaren Ellen Ruge. Originalets vita akter av Petipa/Ivanov är interfolierade i dramat.

Urpremiär på Kungliga Operan i april 2017.

Annons
Annons

Clyde Emmanuel Archer som Prinsen i Kungliga Balettens nyuppsättning av Mats Eks ”Svansjön” 2015.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1

2 / 12

Mats Eks svanar provocerade

Clyde Emmanuel Archer som Prinsen i Kungliga Balettens nyuppsättning av Mats Eks ”Svansjön” 2015.
Clyde Emmanuel Archer som Prinsen i Kungliga Balettens nyuppsättning av Mats Eks ”Svansjön” 2015. Foto: Carl Thorborg

Flexade fötter, kala knoppar, tyllrumpor i vädret - de tvåkönade svanarnas naturtrogna kroppsspråk provocerande somliga när Mats Ek 1987 svepte trollspöet över baletternas balett. Då hade han ju redan (1982) placerat Giselle på dårhus. Mats Ek spinner som så ofta på familje- och frigörelsetemat med prinsen i fokus. Han är både en melankolisk Hamlet och en Peer Gynt som ger sig ut i världen för att söka sig själv och kärleken, bortom hovets löjliga ritualer.

Här finns också ett oidipalt tema i prinsens modersrelation. Svanarna är en dionysisk kraft som sveper honom med sig, medan trollkarlen verkar rädd att bli övergiven. Mats Ek frigör sig från originalets nationaldanser och låter prinsen på sin resa möta ryssar i Mondriankostymer och en klezmerklingande ”israelisk” duett där fantasi och koreografi går hand i hand. Hos Ek når prinsen insikt om motsatsernas nödvändighet i en saga om kärleken som kraft och beroende; mellan föräldrar och barn, man och kvinna. Cullbergbaletten dansade den senast år 2000 och Kungliga Baletten 2015.

Annons
Annons

Fredrik Rydmans ”Svansjön” i Dansens hus.

Foto: Mats BäckerBild 1 av 1

3 / 12

Fredrik Rydmans svanar går på gatan

Fredrik Rydmans ”Svansjön” i Dansens hus.
Fredrik Rydmans ”Svansjön” i Dansens hus. Foto: Mats Bäcker

För att göra den tyska folksagan som ligger till grund för baletten begriplig ser Fredrik Benke Rydman svanarna som pälsklädda kvinnor i hookerboots. De prostituerar sig för att bekosta sitt heroinmissbruk och är i händerna på langaren Rothbart. Samtidigt, några klass-snäpp upp, tar den gode prinsen avstånd från moderns partyliv och söker kärleken...

”Bounce-Benke” Rydman fick till en hit 2011 med sin uppdaterade variant av ”Svansjön”, med en tydlig sensmoral. Den är ett visuellt fyrverkeri som sprejar graffiti på Drottningholmsteaterns barockkulisser, mixar Tjajkovskij med hiphop-beats och blandar locking och breaking med capoeira och modern balett.

Intervju med Benke Rydmansvd.se
Annons
Annons

”A Swan Lake”, Oslooperan.

Foto: Erik BergBild 1 av 1

4 / 12

Alexander Ekmans gjorde vattenbalett

”A Swan Lake”, Oslooperan.
”A Swan Lake”, Oslooperan. Foto: Erik Berg

Vattenbaletten i andra akten var det som väckte störst uppmärksamhet när Alexander Ekmans ”A Swan Lake” fick urpremiär på Oslooperan våren 2014. Och nog är det effektfullt med ljudet av kroppar som plaskar och glider i vattnet. En utmaning för både teaterns tekniker och dansarna.

Själva storyn har här en metateatral inramning, en fiktiv titt bakom kulisserna anno 1877 som utgör en första akt. Här skildras skojfriskt – men något utdraget – såväl skaparkris som ornitologiska spörsmål. Den tredje akten har kvar kampen mellan ont och gott, svart och vitt, men skippar fräckt handlingen.

Annons
Annons

Manliga svanar.

Bild 1 av 1

5 / 12

Matthew Bournes svanar är frihetssymboler

Manliga svanar.
Manliga svanar.

Matthew Bournes Tonyvinnande version från 1995 utspelar sig i en miljö à la brittiska kungahuset där den olycklige prinsen jagas av paparazzi och lider av den dominanta drottningmoderns brist på ömhetsbevis. Svanarna dansas av män. Deras djuriska, starka rörelser uttrycker frihet och styrka, det prinsen längtar efter.

Hos Bourne, liksom hos Mats Ek, är prinsens sökande efter kärlek och identitet i centrum. Hans förälskelse i den manliga, självsäkra Svanen kan också ses som fantasins alter ego. Kvinnobilden är dock begränsad till modersmonster eller våp. Bourne låter prinsen hamna på mentalsjukhus där han ser Svanen bli attackerad av sin flock. Båda dör, men förenas symboliskt hinsides.

Annons
Annons

Natalie Portman.

Foto: Fox searchlight picturesBild 1 av 1

6 / 12

Black swan en känsloskräckis

Natalie Portman.
Natalie Portman. Foto: Fox searchlight pictures

Sällan har en film väckt så starka reaktioner för/emot som Darren Aronofskys balettskräckis. Natalie Portman fick en välförtjänt Oscar för sin roll som den ambitiösa ballerinan Nina vars drömroll hägrar i Svansjön tills den ”svarta svanen” dyker upp (kanske bara i fantasin) i form av en sexig nykomling som fräckt konkurrerar om både roll och den manliga koreografens gunst.

Aronofsky nyttjar skickligt sagobalettens ingredienser för en psykologisk thriller, men bilden av balettvärldens kvinnor är en grov kliché. Den känsliga, modersdominerade Nina är självdestruktiv och sexuellt hämmad men beredd att offra oskulden för att nå det manliga geniets bekräftelse. Och åldrade ballerinor är patetiska som få.

Black Swan (2010)imdb.com
Annons
Annons

Nadja Sellrup.

Foto: Carl ThorborgBild 1 av 1

7 / 12

Klassikern floppade först

Nadja Sellrup.
Nadja Sellrup. Foto: Carl Thorborg

Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva 1877, men floppade. Efter Tjajkovskijs död omarbetades baletten av Riccardo Drigo, och den nya versionen med koreografi av Marius Petipa och Lev Ivanov hade premiär på Mariinskijteatern i Sankt Petersburg 1895 och blev en succé.

I balettklassikern utspelar sig Marius Petipas akter (1 och 3) i sagans verklighet medan Lev Ivanovs ”vita” akter (2 och 4) rör sig vid en månbelyst svansjö. Dansforskaren Sally Banes har målande analyserat hur dubbelrollen Odette/Odile genom koreografiska kontraster delar upp kvinnan i en passiv och god ömtålig varelse respektive aktiv och ond femme fatale.

Många koreografer har gjort versioner på klassikern, som Cranco, Neumeier och Nurejev. I Erik Bruhns tolkning (1966) är Rothbart kvinna, vilket visar prins Siegfrieds oidipala komplex. Kungliga Baletten dansar ryskan Natalie Conus traditionella version, iscensatt 1964. Dess lyckliga slut anses vara ett utslag av Sovjetandan.

Annons
Annons

”Svansjön” med Norrdans, koreografi Kajsa Giertz.

Foto: Lia JacobiBild 1 av 1

8 / 12

Kajsa Giertz skildrar tonåringar

”Svansjön” med Norrdans, koreografi Kajsa Giertz.
”Svansjön” med Norrdans, koreografi Kajsa Giertz. Foto: Lia Jacobi

Ett gigantiskt badrum med sex badkar var spelplats för koreografen Kajsa Giertz och dramatikern Marina Steinmos ”Svansjön” 2011. Målgruppen var en ung publik, och inte mindre än fem skådespelare gestaltade den osäkre tonårsprinsen. Vuxenheten var ett hot och kärleken en stark längtan.

Tonsättaren Anders Ortman vred till Tjajkovskijs musik med egna, lekfulla påfund.

Annons
Annons

9 / 12

Sasha Pepelyaevs saga är svartsynt

Den ryske ledaren för Kinetic Theatre i Moskva Sasha Pepelyaev, som 1998 blev känd i Sverige som en progressiv personlighet i perestrojkans kölvatten, har gjort en tolkning ihop med den estniske regissören Peeter Jalakas. Med ett slags hatkärlek till den klassiska balettens klichéer och Tjajkovskijs nötta musikaliska teman, skapar de med nio skådespelare och dansare en infallsrik, absurt humoristisk och svartsynt kollageartad betraktelse över konst-ideal, könsroller, makt och samhälle.

Det börjar med att tre mustaschprydda män (Marx, Lenin, Stalin? Prins Siegfried, trollkarlen Rotbart, centralmakten?) dimper ned i varsin flygande tunna bland en skara kvinnor med huvudena under spannar som torkhuvar. I den grå massan finns också en svart Odile som gråter och en vit Odette som oskuldsfullt kramar ett gosedjur...

Uppsättningen gästade Dansstationen i Malmö 2004.

Annons
Annons

Dada Masilos ”Svansjön”.

Foto: John HoggBild 1 av 1

10 / 12

Dido Masilo utmanar vithet och könsroller

Dada Masilos ”Svansjön”.
Dada Masilos ”Svansjön”. Foto: John Hogg

Den sydafrikanska koreografen Dada Masilo kallar sig gayaktivist, och hon behandlar ofta laddade frågor om ras, kön, genus och just homofobi i ett land som drabbats hårt av aids och där efterdyningarna av apartheid ännu bearbetas. I hennes uppmärksammade ”Svansjön” utmanas den klassiska balettens vithet, dansar män i tutuer och prinsen Sigfrid förförs av en svart manlig svan i en sensuell duett.

Den klassiskt skolade Masilo – uppväxt i Johannesburgs förstad Soweto – apostroferar klassiska rörelser i mild drift, leker med könsroller och identiteter. Här vimlar det av vildsinta piruetter och bakvända arabesker. Men udden är riktad mot fördomar och meningslös förintelse. ”Den sjuder av okuvlig vitalitet och svidande sorg”, skrev SvD i samband med gästspelet i Dansens hus 2014.

Annons
Annons

Ludvig II av Bayern är inspirationskälla i John Neumeiers tolkning.

Foto: Hamburg BalletBild 1 av 1

11 / 12

Neumeier inspireras av Ludvig II

Ludvig II av Bayern är inspirationskälla i John Neumeiers tolkning.
Ludvig II av Bayern är inspirationskälla i John Neumeiers tolkning. Foto: Hamburg Ballet

Den amerikanske koreografen John Neumeier, konstnärlig ledare för Hamburgbaletten, skapade sin version 1976. Titeln ”Illusionen wie Schwanensee” är passande för en tolkning som sätter ”sagokungen” Ludvig II av Bayern i fokus. Han som älskade Wagner och hade sexuella förbindelser med andra män. Denne känslige man, som under sina sista levnadsår helst drog sig undan verkligheten, var besatt av svansymbolik och dränkte sig till slut i Stanbergsjön.

Annons
Annons

Robocygne.

Foto: Opera MecatronicaBild 1 av 1

12 / 12

Robotsvanen dansar mänsklig melankoli

Robocygne.
Robocygne. Foto: Opera Mecatronica

”Robocygne” är en bedårande svart svan som med skälvande fjädervingar och kropp i tyll dansar till trollkarlen Rothbarts tema ur Tjajkovskijs ”Svansjön”. Den långa, smäckra halsen har kotor av små motorer som får den att böja sig med imponerande vighet. Det är en vemodig och likväl lite farlig skapelse som bär både djuret och människan inom sig.

Koreografen Åsa Unander-Scharin och hennes medarbetare har under flera år skapat spännande möten mellan avancerad teknologi, dans och musik där varje verk anspelar på klassiska myter kända från opera- och balettvärlden. Hon använder digital teknik och marionetter för att få syn på vad som är mänskliga kvaliteter i kroppars rörelse. Det finns en melankoli och skönhet i denna retrofuturism.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons