Annons

Sex myter om sjukfrånvaron

Bra förslag som skulle kunna minska sjukfrånvaron, skyms i diskussionen av en rad myter och missuppfattningar. Det skriver Jan Lidhard, tidigare sakkunnig i finansdepartementet, som skriver att alltför sen rehabilitering inte fungerar. 

Under strecket
Publicerad

BRÄNNPUNKT | SJUKFRÅNVARO

Vårt system att hantera sjukfrånvaro är komplicerat och har otydliga ansvarsförhållanden.
Jan Lidhard

Sjukfrånvaron ökar sedan flera år på ett mycket oroande sätt. Många far illa i onödan och statsfinanserna belastas på ett allvarligt sätt. Företrädare för olika regeringar intar en bekymrad hållning. Dessvärre har denna hållning inte konkretiserats i riktigt skarpa förslag som skulle kunna minska sjukfrånvaron. Ett hinder för sådana förslag är att det i samhället finns alltför många missuppfattningar och myter om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron:

1. Problemen handlar om sjukdom. Fel. De handlar om vilka konsekvenser sjukdomen får för arbetet. Debatten är alltför fixerad vid ömmande fall av sjukdom. Eller så hanteras arbetslivs- och familjeproblem som sjukdom (så kallad medikalisering). För övrigt berättigar sjukdom i sig inte till ersättning. Sjukförsäkringen är inte en sjukdomsförsäkring utan i väsentliga delar en omställningsförsäkring. 

2. Problemen handlar om sjuka personer. Helt fel. De handlar om personer med oklara så kallade symtomdiagnoser, ofta lättare psykiska diagnoser, smärta och lindrigare problem i rörelseorganen.

Annons
Annons

I många fall en kombination av dessa diagnoser, vilket gör att ärendena får en diffus karaktär. När det gäller lätt depression finns det anledning att anta att det egentligen handlar om nedstämdhet, sorg och liknande sinnestillstånd.

3. Stanna hemma när du är sjuk och börja arbeta när du är frisk. Ganska fel. Arbete är ofta bra för hälsan, mera sällan skadligt. Många som är sjuka arbetar.

4. Långtidssjukskrivna ska rehabiliteras. Ganska fel. Den som av diffusa skäl har varit borta länge från arbete har sällan kvar förutsättningar att komma tillbaka i arbete.

5. Försäkringskassan är en viktig aktör för att få personer tillbaka i arbete. Helt fel. Kassan har begränsade förutsättningar för detta och bör i stället satsa på bedömning av ersättningsrätten. Kassan bör inte heller behandla sina försäkrade som kunder. Sjukförsäkringen är allmän och obligatorisk, inte någon tjänst som kan köpas. Kassan bör i stället ha ett ökat kvalitetsfokus, till exempel genom en förstärkning av olika försäkringsmedicinska funktioner.

6. Företagshälsovården är en viktig resurs för minskad sjukfrånvaro. Helt fel. Många metoder som tillämpas hos företagshälsor är bra, men det är inte effektivt med branschstöd till företagshälsor. De är företag på en marknad och låter sig svårligen styras av samhällsuppdrag. Dessutom är arbetsgivar­organisationerna inte särskilt intresserade av att stödja branschen.

Vårt system att hantera sjukfrånvaro är komplicerat och har otydliga ansvarsförhållanden. Det är instabilt, till skillnad från vad som gäller i jämförbara utländska välfärdssystem. Det är alltför beroende av att förhållningssättet hos olika aktörer är ändamålsenligt. Exempelvis riskerar den positiva utvecklingen med en ökad patientmakt att leda till att den behandlande läkaren får svårt att motsätta sig patientens önskan om sjukskrivning. Även när läkaren är medveten om det riktiga i att göra det.

Annons
Annons

Det finns trots allt goda möjligheter att komma till rätta med dessa strukturella problem som leder till onödig sjukfrånvaro. Många sjukfall kan förkortas med tidiga åtgärder som förenar vård med ­arbete. Om den behandlande läkaren får en viss ­begränsad insikt i patientens arbetsförhållanden kan denne påverkas att fortsätta arbeta, trots problem och besvär. Det första läkarintyget (som inte sänds till Försäkringskassan) kan bli ett underlag för arbetsanpassning, inte för arbetsfrihet. Internationell forskning visar att kopplingen arbetsfokuserad hälso- och sjukvård och ansvarstagande arbetsgivare har stark evidens för återgång i arbete.

Lovande försök pågår i några landsting i södra Sverige (projektet WorkUp) där denna koppling görs. Det finns skäl att skala upp försöken till nationell nivå och att låta staten finansiera verksamheten.

Arbetsgivaren har en underordnad roll i systemet och saknar nästan helt ekonomiska drivkrafter att minska sjukfrånvaron. Man bör allvarligt överväga att låta arbetsgivaren medfinansiera sjukpenningutgifter samtidigt som hälso- och sjukvården blir mer arbetsfokuserad. Just denna kombination av åtgärder skulle sannolikt medföra en väsentligt minskad och även stabiliserad sjukfrånvaro.

**Det finns numera en **ganska väl etablerad kunskap om vilka åtgärder och metoder för minskad sjukfrånvaro som fungerar och vilka som inte fungerar. Denna kunskap bör vara styrande, inte möjligheterna att kamma hem politiska poäng. Alltså bör stupstocksdebatten avslutas. Den handlar om pengar, inte om återgång i arbete.

Tillsätt en kommission – en slags sannings­kommission – som avmytifierar sjukfrånvaron. Det behövs alltså en mer kunskapsdriven ansats i sjukfrånvarofrågan. Det är svårt att på central nivå samordna vårdpolitiska insatser med insatser för minskad sjukfrånvaro. Därför bör denna kommission inom sig ha en nationell samordnare av frågor som rör sjukfrånvaro i ett tidigt skede. Vi behöver inte fler oprecisa funderingar om i och för sig vällovliga preventiva insatser eller om alltför sen så kallad ­rehabilitering.

JAN LIDHARD

tidigare sakkunnig i finansdepartementet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons