Annons

Bobby LoveSexrobot mer som kul samtidskritik än dystopi

Med debuten ”Bobby Love” har Marina Nilsson skrivit en samhällskritisk framtidssaga.
Med debuten ”Bobby Love” har Marina Nilsson skrivit en samhällskritisk framtidssaga. Foto: Emil Malmborg

Bobby Love är sexroboten som kan göra allt Cathrine drömmer om. På det intellektuella planet finns det däremot mer att önska. Marina Nilsson har skrivit en samtidskritisk debutroman på pricksäker mäklarprosa. Tidvis är den glimrande. Men Lyra Koli efterlyser en redaktör med hårdare nypor.

Under strecket
Publicerad

Bobby Love

Författare
Marina Nilsson
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag

Chefen på USA:s största sexrobotfabrik, Realbotix, har sagt i en intervju att deras sexrobotar är framtagna för att ”tillhandahålla sällskap för de som annars inte har eller kan få det”. Huvudpersonen i Marina Nilssons debutroman, Cathrine, är en sådan person.

Fysiologiskt är han mycket mer imponerande än de manliga sexrobotar som finns på marknaden i dag.

Det är inget fel på Cathrine. Hon är varken ful, socialt inkompetent, fattig, sjuk eller gammal. Hon råkar bara leva i en tid när ingen längre förstår vad närhet är. Att bevittna mäns upphetsning på nära håll äcklar henne nästan: ”Hudtonen blev rödare, en ofrivillig tungspets kunde ibland halka ur munnen som en ormtunga, blicken vild och flackande.” Relationer är tröttsamma upprepningar av gamla trauman och barnsliga besvikelser. Hon önskar att kärleken kunde vara lika belönande som en karriär.

Enter: sexroboten Bobby Love. Han får Cathrine att känna sig sedd och omhändertagen. Redan själva inköpet är en sensuell, omsorgsfull upplevelse. Hennes begär, och ingenting annat, står i centrum för Bobby. Fysiologiskt är han mycket mer imponerande än de manliga sexrobotar som finns på marknaden i dag: han kan gå runt själv, bära omkring på en, till och med skriva alfabetet med sin tunga över klitoris. Personlighetsmässigt är han dock som en rätt simpel chatbot, trots att hans konversationsförmåga i Nilssons framtidsvision beskrivs som avancerad och påkostad. Bobbys beteende blir egentligen bara dynamiskt när fabrikören i hemlighet, efter att ha spelat in hennes interaktion med honom, anpassar produkten.

Annons
Annons

I en samtid när teknikföretagen samlar in detaljerad information om våra minsta rörelser, kommunikationer och sexuella preferenser känns det märkligt att Nilsson väljer att göra ett så stort nummer av den här övervakningen. Det är lite som att göra en dystopi om en utsatt fisk i en värld med döende korallrev. Som drivande plot i berättelsen fungerar det dubbla perspektivet dock utmärkt. Utan att veta om det är Cathrine en utvald testperson, och den allt mer besatta gynekologen på fabriken, Marcus Schiller, studerar hennes interaktioner med sexroboten i minsta detalj.

Som framtidsskildring är "Bobby Love" medioker. Världsbygget är full av inkonsekventa anekdoter. Klimatförändringarna har eskalerat därhän att Arktis har blivit helt isfritt, utan att det verkar ha haft några märkbara konsekvenser för samhället. Däremot görs ett stort nummer av hålet i ozonlagret, som många forskare tvärtom förutspår kommer att ha återställts om 50 år. Men som samtidskommentar är Nilssons debut tidvis glimrande.

Språkligt påminner prosan om mäklarannonsernas adjektivkaskader.

Romanen fullkomligen dryper av hyperkapitaliserad heterosexualitet. Allting är reifierat. Ingen kan ens ha ett sinnesintryck utan att samtidigt uppskatta dess konsumtionsvärde. Nästan alla repliker är kundrecensioner, som när Marcus minns hur han och hans ex förfört varandra på en restaurang: ”’De här sparrisknopparna är verkligen… spänstiga’, hade hon sagt och lekfullt bitit huvudet av en samtidigt som hon hakade fast sin blick i hans.” Bäst (och vidrigast) är skildringarna av tjejmiddagarna. Cathrines blick på sina väninnor klassificerar dem efter hårfärg och kroppstyp, som i en porrkatalog. De så kallade ”oskrivna reglerna för kvinnlig vänskap”, det vill säga de hårt bevakade transaktionerna av självkritik och pojkvänsklagomål, är obehagligt väl beskrivna.

Språkligt påminner prosan om mäklarannonsernas adjektivkaskader. Man dricker inte te, utan ”lagrad earl grey i en grönblommig stor kopp från ett välkänt brittiskt porslinshus”. I början är det effektfullt, men trehundra sidor i samma stil gör det ofrånkomligen tröttsamt. Då och då slänger Nilsson också in en utstuderad metafor av typen ”då sorgen fortfarande var färsk och varm som ett nyligen påkört rådjur med sina stora ögon glasartat blickande in i oändligheten”.

En skicklig redaktör hade kunnat strömlinjeforma Marina Nilsson debut till en spännande, rolig och drabbande samtidsskildring om sex och närhet i det senkapitalistiska samhället. Trots sitt lovande anslag är ”Bobby Love” tyvärr för fumlig och överlastad för att vara den boken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons