Annons

Sharon Jones röst lämnade ingen oberörd

Sharon Jones.
Sharon Jones. Foto: Joshua N. Timmermans/IBL

Först vid 40 års ålder fick hon sitt första skivkontrakt. Jones hade tidigare försörjt sig som som fångvaktare på Rikers Island och som beväpnad väktare. ”När man drabbades av Sharon Jones röst så gick det inte att stå med armarna i kors”, skriver Andres Lokko om sångerskan som blev 60 år gammal.

Publicerad

Sharon Jones, 1956–2016

Den mest bredspåriga motorvägen tror sig alltid vara modernast. Det är ju på den alla former av framåtrörelse och utveckling utspelar sig. Vilket många tror helt enkelt för att den har flest åskådare. Men i periferin av den åttafiliga motorvägen – som den minsta gemensamma nämnarens blickar sällan lämnar – skapas det alltid konst som inte alla förstår. Konst som lämnar avtryck som är svårare att se för att de måste upptäckas aktivt.

Men för några, inte bara artisterna själva, är dessa insatser just därför så oändligt mycket viktigare.

Den amerikanska kompositören och sångerskan Sharon Jones var en av dem.

Annons

Efter en lång – och väldokumenterad, se filmen ”Miss Sharon Jones!” – kamp mot aggressiv bukspottscancer gick hon bort, nyligen fyllda 60. Hon uppträdde in i det sista. Och bara häromkvällen såg jag ju henne medverka i Netflix-serien ”Luke Cage”.

Man kunde ha mängder av teoretiskt enkla invändningar mot Sharon Jones och hennes orkester The Dap-Kings väldigt fundamentalt tillbakablickande soulmusik – tills hon började sjunga.

Några kallade hennes musik neo-soul, de flesta avfärdade det med en lätt fnysning som ”retro-soul”.

Med vad är inte retro?

Finns det någon musik som är genuint ny, ända in i märgen?

Jag tror inte det.

Allt går att härleda till någonting som någon redan har gjort. Om det var fyra, nitton eller femtio år sedan spelar mindre roll.

Dagarna kring Jones bortgång lämnade även dj-pionjären David Mancuso oss tillsammans med den rockhistoriska kuratorn Billy Miller, ledare för bandet The A-Bones och chefsideolog på den missionerande skivetiketten Norton.

Alla tre var så oerhört outbytbara komponenter i sina egna världar, musikaliska världar som deras respektive fans kramade så hårt att de nästan vägrade släppa in någon utomstående i sina hemlighetsbevarande medlemsklubbar.

Men när man ändå lyckades ta sig förbi inhägnaderna och drabbades av Sharon Jones röst – precis som av The A-Bones primära rock’n’rollenergi eller David Mancusos gränslösa discoglädje – så gick det inte att stå med armarna i kors.

Amy Winehouse var en av de djupast berörda och tillsammans med sin producent Mark Ronson annekterade hon hela Jones band The Dap-Kings för inspelningen av det gränslöst framgångsrika albumet ”Back to black” och turnéerna som följde.

Sharon blev förbannad. Det är lätt att förstå hennes ilska: den ljudbild Winehouse och Ronson ville åt är ganska identisk med det Sharon Jones eftersträvade så länge utan några applåder.

Först vid 40 års ålder fick hon sitt första skivkontrakt. Jones hade försörjt sig som bröllopsunderhållare, arbetade som fångvaktare på Rikers Island och som beväpnad väktare för transportfirman Wells Fargo.

Ett av hennes fem album bar – inte helt missvisande – titeln ”I learned the hard way”.

Flera amerikanska Grammy-nomineringar – och med Prince som en nykonverterad lärjunge – senare var det inte längre någon som längre upprepade det mantra hon hade fått höra under hela sitt vuxna liv:

too fat, too black, too short and too old”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons