Annons

Sibelius satte tonerna till ­Finlands självbild

I dag är det 150 år sedan tonsättaren Jean Sibelius föddes. Som gudabenådad melodiker kom han att få en central roll i det finländska nationsbygget, men vissa menar att hans ställning som nationalhjälte ­fortfarande kastar en slagskugga över musiklivet i Finland.

Under strecket
Publicerad

Jean Sibelius (1865–1957).

Foto: AOPBild 1 av 1

Jean Sibelius (1865–1957).

Foto: AOPBild 1 av 1
Jean Sibelius (1865–1957).
Jean Sibelius (1865–1957). Foto: AOP

Johan Julius Christian Sibelius, som det står i dopattesten, hör till de få finländare som nått över den internationella kändiströskeln och som knappast någon i hemlandet, oavsett social härkomst eller personliga preferenser, skulle drista sig till att ifrågasätta i konstnärligt eller annat hänseende.

Jean Sibelius har alltså fått nationalhjältestatus, vilket självfallet bör ses mot sin historiska bakgrund. I jämförelse med de skandinaviska länderna är den finländska musikkulturen ung, och i och med att Finland först hörde till Sverige för att sedan bli en autonom del av Ryssland hade musiken ringa möjligheter att utveckla en självständig, nationell profil innan de nationalromantiska strömningarna vuxit sig tillräckligt starka mot slutet av 1800-talet.

Annons
Annons

Det är även symptomatiskt att Finlands – om man bortser från Erik Tulindberg, Thomas ­Byström, Carl Ludvig Lithander samt inte minst Bernhard Henrik Crusell, som i Sverige ändå räknas som svenskar – första egentliga tonsättare, Fredrik Pacius, var importerad från Tyskland. När Sibelius föddes 1865 stod den 56-årige Pacius på höjden av sin karriär och hade han levt ett år längre hade han kunnat bevittna uruppförandet av Sibelius genombrottsverk ”Kullervo” (1892).

Lyssna på styckena som nämns i artikeln.

Sibelius kom alltså att bli huvudarkitekt för den framväxande nationella musikkulturen. En uppgift han i det närmaste syntes predestinerad till. Som den i särklass mest begåvade av Martin Wegelius kompositionselever vid Helsingfors musikinstitut var det något som helt enkelt förväntades av honom. Efter ”Kullervo” stod det klart att Sibelius, jämte bland andra dirigenten Robert Kajanus, bildkonstnären Axel Gallén (senare Gallen-Kallela) och poeten Eino Leino, skulle bli en central kulturell banerförare i nationsbyggets tjänst.

I motsats till det även i detta avseende rörande demokratiska Sverige, som efter 1700- och 1800-tals­giganterna Johan Helmich Roman och Franz Berwald skulle fördela den musikaliska makten efter sekelskiftet 1900 på figurer som Wilhelm Stenhammar, Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger och Ture Rangström, satsade Finland, liksom Danmark med den jämnårige Carl Nielsen, det mesta på ett kort.

Annons
Annons

**Sibelius kände sannolikt **en avsevärd förväntans tyngd på sina axlar, och kanske hade den blivit väl tung att bära om det inte varit för en fattig baron vid namn Axel Carpelan – författaren Bo Carpelans farfars bror – som inte bara var synnerligen effektiv i att samla ihop medel till den driftsdyre ”Sibbans” ­lekamliga väl och ve, utan därtill förstod hans konstnärssjäl och musik bättre än de flesta.

Carpelan, som kom att leva ut sitt eget misslyckade konstnärskap genom Sibelius, inleder sitt allra första brev (daterat 13 mars 1900 under signaturen X) till den beundrade gestalten: ”Jag är liksom ni ­besjälad af det allra lifligaste intresse för vår finska tonkonst och dess bekantgörande genom egen ­orkester i Europas storstäder.”

Det handlade om det av Kajanus grundade ­Filharmoniska sällskapets (sedermera Helsingfors stadsorkester) stundande Europaturné och här, liksom i övriga brev, föregriper Carpelan kommande verk av Sibelius hand – bland annat föreslås en patriotisk uvertyr vid namn ”Finlandia”, vilket även skulle förverkligas medelst en omarbetning av finalen ur den året innan skrivna tablåmusiken för Pressens dagar på Svenska teatern i Helsingfors – samt uppvisar en känslig näsa för musikens roll som politisk katalysator.

Sibelius modersmål var, liksom Carpelans, svenska och trots att han gick i finskspråkig skola
i hemstaden Tavastehus förblev svenskan livet ut hans starkaste språk, på vilket han bland annat biktade sig i sin självutlämnande dagbok. Ett faktum som inte bara förbigått många både i Finland och utomlands, utan även fördunklats på grund av att såväl korrespondensen som övriga bevarade ut­sagor mestadels per automatik översatts till finska. Tanken att Finlands nationaltonsättare, liksom så många av hans mest framstående samtida konstnärskolleger, var svenskspråkig är än i dag för­bluffande svåromfattad även i många så kallade intellektuella kretsar.

Annons
Annons

Inte desto mindre slog den språkliga tillhörig­heten en naturlig bro till Skandinavien, och Sverige var de facto det land efter hemlandet där Sibelius framfördes och uppskattades mest. Helt avgörande var härvidlag den nära vänskapen med Stenhammar, som i egenskap av chefdirigent för Göteborgs orkesterförening bidrog med en stående inbjudan till den avhållne kollegan att dirigera sin musik i Göteborg, medan Stockholmspubliken den 24 mars 1924 var den första i världen att höra sjunde symfonin.

Jämte Sverige var Tyskland det land som, liksom för så många landsmän, stod ­Sibelius närmast och tyskan var det språk han, efter svenskan och jämte finskan, behärskade bäst. Han hade studerat i Berlin och Wien, och Berlin var även den utländska stad han oftast kom att besöka, sista gången 1931. Något som för oss in på Sibelius påstådda nazisympatier, som vid närmare granskning visar sig vara rejält överdrivna.

Visst var Sibelius med besked tyskvänlig, men det gäller en betydande del av den unga nationen Finlands – liksom den betydligt äldre nationen ­Sveriges – kulturelit, och visst kan man med facit på hand säga att han var politiskt naiv. Att påstå att han i något skede ens indirekt skulle ha gått Tredje rikets ärenden, som vissa röster gjort gällande, är dock lika grundlöst som tendentiöst och det faktum att han som blåögd skandinav var ett tacksamt ­objekt för Goebbels och hans hejdukars hyllningar kunde han trots allt inte göra något åt.

Sibelius gick naturligtvis blott och bart sin konsts ärenden, oavsett de för handen liggande uppoffringarna. Efter uruppförandet av den introvert expressiva fjärde symfonin 1911 var det många som mer eller mindre öppet ansåg att den gode ­Sibban hade en skruv lös, och lättnaden var ­av­sevärd när man efter uruppförandet av femman fyra år senare kunde konstatera att han med största sannolikhet ändå var vid sina sinnens fulla bruk.

Annons
Annons

Det var med andra ord inte alltid helt lätt att uppfylla de mångahanda förväntningarna utan att nödgas kompromissa med de centrala konstnärliga pre­misserna. Sibelius tvingades därtill, till sin stora förtrytelse, skriva ”småstycken” – mestadels för piano eller violin och piano – för att försörja sin ­familj. Å andra sidan kunde denna aktivitet i viss mån fungera som ett slags åskledare för den mer ambitiösa kompositionsverksamheten.

Dessutom är många av biprodukterna från tonsmedjan inte sällan nog så attraktiva. Sibelius var över huvud taget en melodiker av Guds nåde – tänk bara på en megahit som ”Valse triste”, de många charmiga numren ur exempelvis musiken till August Strindbergs pjäs ”Svanevit” eller den ogenerat svängiga ”Karelia”-musiken – och man kan utan problem före­ställa sig vilken framgångsrik underhållnings- och filmmusiktonsättare han, under ­andra om­ständigheter, kunde ha blivit.

Det har inte sällan påståtts att Sibelius, i egenskap av musikalisk ikon, skulle ha kommit att kasta en för­ödande slagskugga över det fin­ländska musiklivet – den Gotlandsbördige finlandssvenske tonsättaren Einar Englunds självbiografi är rentav betitlad ”I skuggan av Sibelius”. Just i det här fallet inte så litet missvisande. Den enda gången den unge Englund träffade Sibelius var mästaren i Träskända synnerligen välvillig och tillmötesgående och ­visade bland annat ett genuint intresse för Englunds pianokvintett, som han nyligen hade hört på radion.

Sibelius var överlag storsint och uppmuntrande gentemot sina yngre kolleger och myten om den sibelianska slagskuggan – Nielsen råkade ut för samma sak i Danmark – handlar till syvende och sist om samma sak som de flesta liknande beskyllningar; en ofta lika ogrundad som onödig känsla av tillkortakommande.

Annons
Annons

I förlängningen är det frågan om ifall man per princip anser att en framgångsrik person inom ett visst område drar med sig även de övriga och höjer hela branschens status, eller om effekten är den motsatta. De yngre komponistgenerationerna fann i de allra flesta fall ändå sin väg oavsett, eller kanske snarare tack vare, Sibelius och även om ingen ­finländsk tonsättare kunnat undgå att på ett eller annat sätt ta ställning till honom har han ytterst sällan blivit en konkret black om foten för någon.

En annan femma är sedan att Sibelius fortfarande är ohemult överrepresenterad på de inhemska konsertprogrammen och nu under jubileumsåret har utbudet snarast närmat sig tvångsmatning. Ett fenomen som i övrigt i första hand beror på överförsiktigt ekonomiskt kalkylerande hos visionslösa orkesterintendenter och övriga programmakare samt, inte sällan, ren och skär lättja och okunskap hos många musiker.

Visst vore det skoj om det i stället för blott vart tionde Sibeliusframförande skulle göras musik av viktiga samtida kolleger som, bara för att nämna några få, Erkki Melartin, Leevi Madetoja, Selim Palmgren och Toivo Kuula. För att inte tala om proto­modernister som Aarre Merikanto, Väinö Raitio och Ernest Pingoud samt otaliga övriga ­oförtjänt åsidosatta 1900-talsförmågor.

Detta missförhållande kan Sibelius förstås beskyllas för lika litet som sin historiska position, nazisternas glorifierande av honom eller sentida språkhistoriska kuppförsök. Han skrev bara den bästa musik han någonsin förmådde, och som så ofta inom konsten blev det ur den egna myllan framsprungna tonfallet nyckeln till ett universellt gångbart språk.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons