Annons
Recension

Alina Pogostkina, violinSibeliussviten övertygade mest

Under strecket
Publicerad

Alina Pogostkina, violin

Genre
Konsert

Kungl Filharmonikerna, dirigent Sakari Oramo. Konserthuset. Verk av Prokofjev och Sibelius.

En tuff och hjärtlig Sibelius är vad Sakari Oramo vill framhålla i sina tolkningar av tonsättarens musik. Härtill hade han möjlighet i torsdags, då den ovanliga kombinationen av två Sibeliussymfonier, sexan och sjuan, och orkestersviten Rakastava, bildade merparten av programmet.

Mot allt detta finska bröt Prokofjevs lyriska första violinkonsert, där den unga rysk-tyska violinisten Alina Pogostkina lät solopartiet blomstra lustfyllt. Född i St Petersburg kom hon från det kollapsade Sovjetunionen som 8-åring till Heidelberg 1992. Första priser i bland annat Louis Spohr-tävlingen 1997 och Sibeliustävlingen 2005 blev hennes biljetter till musikvärlden.

Oramo gjorde en känslig avvägning av orkesterpartiet mot solisten, vilken därmed faktiskt hördes klart. Något som inte alltid är en självklarhet, vare sig i Konserthuset eller Berwaldhallen.

Romantisk värme och svirrande lätthet omväxlade i Pogostkinas spel, där energiska betoningar gav spänst åt det musikaliska flödet. Därtill ett uttrycksfullt vibrato och en tät och färgrikt varierad klang. Det intima och subtila i yttersatserna utformades i vacker kontrast mot ett fräscht klingande scherzo. Ett utförande där musiken kändes levande, inte konstgjord, vilket den ibland beskyllts för.

Annons
Annons

Av de övriga verken blev utförandet av den tresatsiga sviten Rakastava, för stråkar och slagverk, den mest övertygande av Oramos Sibeliustolkningar. Blandningen av romantisk sensualism, lidelse och enkelhet tonade fram i ett skönt spel.

Passion hade Oramo förhandsannonserat i sin tolkning av den sjätte symfonin, men här tog de maskulina drifterna hos dirigenten över litet väl mycket. Ofta kändes framförandet fyrkantigt och skrovligt, dessutom föreföll orkestern inte riktigt uppvärmd. Men poängen var att åstadkomma någonting som avvek från de gängse tolkningarna. Kanske ville Oramo också få till en kontrast i detta inledningsverk mot den följande violinkonserten.

Porträttbysterna uppställda här och där i Konserthuset, markerar en själslig närvaro av forna stora musiker. Bland andra Sibelius som uruppförde sin sjunde symfoni 1924 i ursprungsversionen Fantasia sinfonica, med Konsertföreningens orkester. I Oramos tolkning fick den en mjuk bredd, men också en tröghet som gjorde att musiken tyvärr tappade i skärpa och profil.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons