Annons

Signalfel i Alliansen

Foto: Henrik Montgomery/TT
Under strecket
Publicerad
Foto: I fablernas land.Bild 1 av 1

”Dagens svaga regering klarar inte av uppgiften utan behöver bytas ut. Vårt land behöver en ny regering och det bästa för Sverige skulle vara en ny alliansregering.” Så skrev Anna Kinberg Batra i Aftonbladet i dag. Ett budskap som är alldeles utmärkt, både för att det är lätt att hålla med om, och för att det är den givna positionen för en oppositionsledare. Det är bara ett problem. Det kommer lite sent. Tåget har redan lämnat perrongen.

Det är naturligtvis inte så att insikten hos moderatledaren att den rödgröna regeringen är skadlig för Sverige, har landat först nu. Den var i alla fall tydligt artikulerad redan inför budgetdebatten i april 2015. Då meddelade Jan Björklund på Twitter med bild och text att alla fyra borgerliga partiledare över en kopp kaffe hade fastslagit saken: ”Vi konstaterar att regeringens budget är skadlig för Sverige”.

För att tala med Edith Södergran, de alliansväljare som hade sökt efter borgerlig politik, men fann att oppositionen hellre fikade istället för att göra allt för att rädda landet undan en skadlig budget, blev med rätta förbannade.

Annons
Annons

Politik är att vilja, sade Olof Palme. Politik är att signalera, skulle man gissa att dagens uppsättning politiker har som plågsam devis. Men signalpolitiken är som en dålig dag på Uppsalapendeln, med betydande signalfel och följden att tågen står stilla. Inget har i sak förändrats av dagens olika utspel från de fyra alliansledarna.

Om Anna Kinberg Batra lyckas blidka trumpna moderatväljare med att säga något som alla vet inte kommer att förändra något, verkar föga troligt. Att vara mest emot regeringen ger inga poäng om man inte trovärdiggör en plan för att fälla den. Och om strategin är att medelst en alliansbudget försöka rycka regeringsmakten, krävs att det finns en enad allians som vill göra det. Det gör det inte.

Centerpartiet och Liberalerna försöker plocka poäng på att vara mest emot SD. Det ger heller ingen utdelning i trovärdighet, om man inte är beredd att vara helt konsekvent puritan och i alla lägen inta en annan ståndpunkt än Svarte Petter. SD:s stöd har tidigare använts av alla allianspartier. Och Anna Kinberg Batra håller alltjämt fast vid inställningen att ”det är uteslutet att regera tillsammans eller inleda ett regeringssamarbete” med SD. Att låtsas annat är fulspel.

Kanske är den mest ärliga utsagan så här långt, Annie Lööfs besked att Centerpartiet inte är redo, utan vill vänta. ”Visst är vi angelägna om att regera, men inte i det här läget”, som folkpartiledaren Gunnar Helén sade 1973. En inställning man också skulle kunna ha kritiska synpunkter på som väljare. Utgör man en riktig opposition måste man vara redo att rycka makten hela tiden.

Annons
Annons
Foto: I fablernas land.Bild 1 av 1

Och att det inte varit optimalt läge för en borgerlig regering, har gällt sedan valdagen. Det finns heller inga garantier för att läget kommer att vara bättre 2018. Centerpartiet lär, om trenden håller i sig, ha vuxit en del, men även Sverigedemokraterna lär sannolikt slå sitt tidigare valresultat med råge. Det vilar inga altruistiska motiv bakom Lööfs besked, utan högst partiegoistiska. En fråga som bör ställas: om SD:s framväxt är det stora problemet, varför vänta tills det sannolikt utgör en ännu större del av det parlamentariska underlaget?

Men om oppositionen inte är redo att ta makten nu, går det utmärkt att använda sin plattform för att obstruera mer än vad man har gjort hittills. Se till att fler förslag än kvoteringslagen åker i papperskorgen. Bryta ut delar ur budgeten som det går att hitta stöd för i riksdagen. Ja, under förutsättning att man alltjämt tycker att regeringens politik är skadlig, förstås. Den signalen finge gärna bli tydligare.

Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev, som går att få gratis direkt i inkorgen. Du hittar alla våra nyhetsbrev på svd.se/nyhetsbrev.

Foto: I fablernas land.
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons