Annons
Krönika

Lotta Lundberg:Simskolemorgonen ger svaret på varför alla är så lättkränkta

Behöver barn tre vuxna som bekräftar varenda droppe vatten som rinner i ansiktet? Efter att ha bevittnat en simskolemorgon undrar jag vad som händer när applåderna och blickarna plötsligt försvinner.

Under strecket
Publicerad

Måste hela släkten kommentera simskoleundervisningen, undrar Lotta Lundberg?

Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

Måste hela släkten kommentera simskoleundervisningen, undrar Lotta Lundberg?

Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1
Måste hela släkten kommentera simskoleundervisningen, undrar Lotta Lundberg?
Måste hela släkten kommentera simskoleundervisningen, undrar Lotta Lundberg? Foto: Hasse Holmberg/TT

Det är morgon på ön.

Grävlingen har gömt sig bakom boden, koltrasten tvättar sina vingar i fågelbadet och solen ger aldrig upp. Det är 25 grader i saltsjön. Dags för morgondopp.

I vattnet vid bryggan står ett dussin vuxna. De gör simtag i luften. De flesta i badkläder, en pappa har cityshorts som han måste dra i hela tiden då det stänker en del när man ska hoppa och leka att man gräver ner solen eller jagar en ful fisk. Då och då – kanske tre gånger i minuten – rungar ett bravo över faret. Jag slår mig ner med min kaffekopp.

Det är simskola och mellan benen på de vuxna försöker en handfull småttingar lära sig simma.

I mitten av gruppen en entusiastisk pedagog. Men hans uppdrag är omöjligt. Det går knappt att se barnet mellan alla föräldraben. Mammorna är tre decimeter intill. På bryggan står morfar och filmar. Under trädet står farmor och hurrar. Mormor är hela tiden beredd med handduken. Behöver han hela släkten som kommenterar hans undervisning?

Annons
Annons

Behöver barnen i genomsnitt tre vuxna som bekräftar varenda droppe vatten som rinner i ansiktet?

Jag vet inte. Jag bara iakttar. Och noterar att någonting är skumt.

Det är en magisk morgon, säger mitt sällskap på bryggan.

Ja, magiskt är allting nu för tiden. Om det inte skaver. Det är honnörsorden den här sommaren. Jag lyssnar på ett annat språk normalt så jag märker vad som sticker ut, överanvänds. Blir löjligt. Varenda köttbulle verkar magisk i Sverige.

Det är någonting magiskt som skaver i simskolan, säger jag. Och är ironisk. Men det är svårt med ironi. Efter tolv års ålder kan det fungera om man är normalbegåvad. Alla är inte det.

Lite magiskt är det ändå att kunna simma. Det finns många barn i världen, läs flickor, som inte får lära sig simma. De ska ha en mytomspunnen mödomshinna intakt vid den sexuella debuten. Så cykling, simning och ridning gör dem oanvändbara. Det väljer vissa att kalla religionsfrihet. Men det är inte om det den här krönikan ska handla. Inte heller om hur omöjligt pedagogernas uppdrag blir när de inte lämnas ifred.

Utan om hur det kan kännas när man vågar kasta sig ut från bryggan med simringen runt magen. Om man nu får lov att känna egna känslor utan att först registrera hur mamma ser ut när man hamnar de där tre befriande läskiga sekunderna under ytan.

Styrkan som sjunger inom en när man inte först måste kolla om man fick några applåder. Styrkan som känns i den egna magen: Jag vågade. Jag är nöjd. Jag kan – utan bekräftelse. Jag styrs inifrån. Jag ser mig inte alltid ängsligt omkring. Jag vet själv att jag gjorde något bra. Som dessutom var kul. Och lite läskigt. Och jag kan berätta om det efteråt. Med egna ord. Göra min version. En som inte finns filmad.

Kanske bor i denna simskolemorgon en del av svaret på hur det gick till när den stora lättkränktheten rullade in.

Om man blir sedd och applåderad hela tiden måste det vara outhärdligt när blickarna plötsligt försvinner. När man börjar få vuxna kallsupar. Som man måste ta ansvar för själv.

Nästa vecka är det seglarskola. Jag undrar om barnen måste ha cykelhjälm. Man kan ju faktiskt få en bom i huvudet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons