Annons

Anders Sundelin:Sinatras snuva världens bästa reportage

Det började som ett misslyckande men blev kanske världens bästa reportage. När megastjärnan Frank Sinatra var ur slag och vägrade ge den utlovade intervjun hängde reporten Gay Talese kvar i månader och registrerade. Resultatet blev ett reportage som förändrade journalistiken.

Under strecket
Publicerad

Gay Talese, fotograferad cirka 1970.

Foto: AOP Bild 1 av 1

Gay Talese, fotograferad cirka 1970.

Foto: AOP Bild 1 av 1
Gay Talese, fotograferad cirka 1970.
Gay Talese, fotograferad cirka 1970. Foto: AOP

Tidskriften Esquire har nyligen fyllt 70 år och firat tilldragelsen med att utse det bästa reportaget de någonsin publicerat. Uppgiften är naturligtvis omöjlig. Smaken är delad, urvalet gigantiskt: i Esquire har de flesta av de bästa amerikanska reportrarna någon gång publicerat sig. När juryn arbetat färdigt satt de med ett femtiotal reportage från dessa 70 år (vilka kommer att ges ut i en antologi efter nyår) som, i deras tycke, innehöll det bästa av vad de var ute efter, alltså historier som kombinerar god stil med angeläget innehåll, som var aktuella när de publicerades men fortfarande håller, och som har satt sina spår på både journalistik och publik. Bland dessa återfinns reportage av Richard Ben Cramer, Norman Mailer, John Sack, Tom Wolfe – de kan hittas på www.esquire.com– och så det bästa av dem alla, en historia från april 1966 som var med om att forma det som några år senare kom att kallas new journalism, Gay Taleses ”Frank Sinatra has a cold”.

Annons
Annons

Det var ett jobb som började som ett misslyckande.

Talese hade ett halvt löfte om en intervju med Sinatra när han i november 1965 flög ner till Los Angeles, men sångaren var ur slag. Ville inte ge någon intervju. Reportern fick lov att göra det bästa av situationen, vilket var precis vad han gjorde. Under sex veckor höll han sig i närheten av Sinatra, talade med hans vänner, med hans dotter Nancy, med några av hans anställda. Han iakttog och lyssnade.

När jag för några år sedan intervjuade Gay Talese och bad honom om en definition av reportagekonsten, blev svaret: ”The art of hanging around.” Konsten att vara där. I reportagets inledning betraktar reportern Frank Sinatra där han står i ett mörkt hörn på en bar, och han kan inte höra vad som sägs men han har två ögon att se med, han kan sin Sinatra, och vågar skriva att mannen som står med en bourbon i ena handen och en cigarett i den andra är utled på den film han håller på att spela in, trött på skriverierna om hans förhållande med den 30 år yngre Mia Farrow, arg på den tv-dokumentär om hans liv som ska visas om några kvällar och som, enligt ryktet, innehåller spekulationer om hans kontakter med maffian, nervös inför den tv-show han snart ska göra och som kommer att kräva det bästa av hans röst, medan sanningen är att hans röst för tillfället är svag, sårig och osäker. Sinatra är sjuk. Han är offer för en sjukdom som för andra är en bagatell, men som slungar in honom i ett tillstånd av depression, leda, panik, ilska och får hela skivindustrin att skaka. Frank Sinatra är förkyld.

Annons
Annons

Gay Talese gör en dygd av nödvändigheten. Säger, flera år senare, att han fick ut mer av att betrakta Sinatra, tjuvlyssna på honom och studera reaktionerna hos hans omgivning, än han fått om den där intervjun blivit av.

I en berättelse där scener ur samtiden växlar med långa historiska svep växer det fram en allt annat än enkel bild av den lille invandrarkillen som lever invandrarens vildaste dröm, han som slitit så hårt för att komma dit där han befinner sig, som föredragit kylan framför värmen så fort det gynnat hans karriär, en swinger som varit med om att ha allt, förlora det och sedan ta det tillbaka. I en tid där ungdomen ser ut att ta över lyckas Frank Sinatra överleva som en av de få förkrigsprodukter som inte bara hållit utan som blivit bättre med åren, som mognat med stil och värdighet. Han är själva sinnebilden, skriver Talese, för den emanciperade mannen, han som kan göra allt han vill eftersom han har pengar, energi och uppenbarligen inga skuldkänslor. Men Gay Talese, själv son till italienska invandrare, också han uppvuxen i New Jersey, ser dessutom en man som tillhör en värld som egentligen inte finns, mer än som en myt på bio och i litteraturen. Sinatra är sicilianaren, Il Padrone, som kan namnet på alla anställdas fruar och barn och sätter igång ett gräl för att någon bär manchesterbyxor. Han är mannen som gör saker personligen. Han är en man som handlar instinktivt, oförutsägbart. Hos honom är det allt eller intet. Tillsammans till vägs ände.

Reportern minns en annan bar, i New York, några månader tidigare. Frank Sinatra var på besök i födelsestaden och där satt han nu, i ett sällskap med några gamla vänner, och in kom andra vänner, bekanta, beundrare och de kom in bara för att få växla några ord med honom, visa sin respekt och de trädde in på baren som om det var en helig plats – skådespelare, boxare, musiker, gamla grannar – och de skakade hand med honom, drog en historia, log åt ett gemensamt minne, skålade med honom eller kom helt enkelt, noterar Talese, bara för att få röra vid honom – en lätt tryckning på axeln – och sedan gå ut igen.

Annons
Annons

På så sätt arbetar Talese med scener. Själv finns han inte med annat än som en betraktare, en allestädes närvarande tredje person som likt en filmkamera tar in hela scenen, betraktar och registrerar, för att därefter berätta vad som hänt. Han noterar Sinatras ögon, hans fingrar, hans sätt att röra sig. Men han måste också fylla i tomrummen. För det händer inte så mycket. Frank Sinatra gör just ingenting. Står ofta tyst. Det mest dramatiska som händer i hela reportaget är det gräl som uppstår – på grund av manchesterbyxorna – och då är Talese inte närvarande, till att börja med, utan tvingas att med hjälp av intervjuer rekonstruera händelseförloppet. (Det har han berättat senare.)

För övrigt släntrar Sinatra in och ut ur skivstudion, avbryter en inspelning för att rösten inte håller, fullföljer nästa då rösten håller, munhuggs med ett filmteam, driver med en motspelerska, glider med en bourbon i handen genom The Sands i Las Vegas klockan fem på morgonen, fortfarande oklanderligt klädd, ständigt halvt om halvt frånvarande. Gay Talese fyller i tomrummen med historiska tillbakablickar, minnen, anekdoter. Han vågar sig till och med på att tolka hans tystnad.

Fast det är ju inget trolleri det där. Det är inget ljug. Gay Talese gör vad andra reportrar gjort före honom. Han samlar situationer och intryck, söker upp dem som har något att berätta, läser på. Han kan Sinatras sånger, vet vad de betyder för miljoner människor. Det är gammaldags fotarbete, med penna och block i hand. Gay Talese är en skicklig skribent, väl medveten om formens och stilens betydelse för att nå fram till en läsare, men eftersom han skriver reportage, och inte romaner, vilar allt på denna grundliga research. Reportern står stadigt på jorden, vilar tryggt i sitt stoff. Han har varit på plats. Han har stannat kvar. Skillnaden mot de flesta andra, både före och efter honom, är att han gör jobbet så mycket grundligare. Därför kan han placera Sinatra i ett sammanhang, ser han det andra inte ser.

Annons
Annons

När Tom Wolfe ska hitta en inledning på den epok han kallade new journalism är det därför inte så konstigt att han landar hos Gay Talese (och Jimmy Breslin). Det var när han läste den förstnämndes långa reportage om kända och okända människor i Esquire och den sistnämndes krönikor i Herald Tribune som han insåg att det fanns andra sätt att bedriva journalistik än vad som var brukligt: att samla på sig allt material – ”and then keep going”. Han började själv göra det. Han såg andra göra det.

Han såg sig som del av en epok. I sitt förord till antologin ”New Journalism” (1973) jämförde han dessa reportrar med Dickens och Balzac; de var, liksom dessa föregångare men till skillnad från nutida skönandar, samhällets sekreterare som tillämpade allt sitt tekniska kunnande för att genomlysa samtiden från alla håll och kanter. Fast de var reportrar. De hittade inte på.

Fast till skillnad från andra journalister sprängde de gränsen för vad som ansågs vara journalistik. De var mer ambitiösa, intensiva, närvarande. De sysslade både med den objektiva verkligheten och det subjektiva medvetandet. I sina reportage – långa eller korta, gjorda över dagen eller under flera år, i bokform eller på tidningssidor – byggde de scener likt romanförfattare, utnyttjade dialogformen flitigt, noterade vardagens gester, vanor, möbler, kläder, attityder etcetera. De kom från ingenstans och lärde sig allt. De blev skickligare än den skickligaste romanförfattare på att utnyttja all den litterära teknik som står till buds,
men de fortsatte samtidigt med sitt journalistiska fotarbete, sitt grävande, sina intervjuer och detta spring. Allt enligt Tom Wolfes långa och ofta citerade förord.

Annons
Annons

Själv hade Gay Talese, när jag frågade honom, svårt att se sig både som pionjär och som del av en rörelse, en epok. Han betraktade själva begreppet, new journalism, som en akademisk konstruktion, sprungen ur akademikerns sätt att dela in historien i perioder och epoker, därmed mycket lite med verkligheten att skaffa. Själv främmande för allt akademiskt skrev han som han alltid hade gjort, för att han inte visste något bättre sätt, både före och efter denna period. Fast, det kunde han gå med på, visst fanns där ett samband mellan de reportrar som kommit att förknippas med begreppet – förutom han själv, Tom Wolfe och Jimmy Breslin: Norman Mailer, Hunter S Thompson, Joan Didion, Truman Capote, Michael Herr, George Plimpton med flera – och det var detta att de använde litterära metoder för att skriva icke-litterärt.

Man kan väl också säga att de skrev under en speciell tid som präglades av Vietnamkriget och raskonflikterna, men även då moral och attityder förändrades på djupet, liksom konsten, modet, musiken. De var fascinerade av subkulturerna, vare sig det nu rörde sig om hippies eller Hell”s Angels, brobyggare eller nudister, mafiosi eller baseballspelare. De skrev olika, förhöll sig olika till både sin egen roll och till den verklighet de försökte komma åt, men de gick in för sin uppgift med stora ambitioner, väldig frenesi. Några, som Gay Talese, var övertygade om att det gick att komma åt människan bakom myten och håller distans till objektet, betraktar honom på avstånd, och skriver en historia med de grepp som realistiska författare har använt före dem. Andra, som Hunter S Thompson, avslöjar ingenting, har inte den ambitionen, utan försöker i stället bringa ordning i det kaos som omger dem, och de är i hög grad själva inblandade i den historia som ska berättas. Men de var alla övertygade om att deras berättelser intresserade en stor allmänhet och hade tidningar som var beredda att betala för jobbet. Tre månader höll Talese på med sitt reportage om Frank Sinatra och han fick betalt för varje dag.

Annons
Annons

De kom också att påverka journalistiken i andra länder, långt efter det att Wolfe slutat skriva reportage och Talese övergått till att författa tjocka släktkrönikor. Även om merparten av reportagen i våra tidningar och tidskrifter mer är replikredovisningar än berättelser och innehåller blott en enda scen – den där intervjuaren ställer frågor till den intervjuade – är vi några stycken som håller på, inspirerade av en amerikansk generation reportrar. Dieter Strand har själv hänvisat till reportrar som Jimmy Breslin för att förklara sitt sätt att skriva, sitt sätt att ta itu med både små och stora händelser, och en bok som Peter Kadhammars ”Vägen till Bagdad” från denna höst skulle säkert inhösta en inkännande applåd från Wolfe.

Och inte hade väl Åsne Seierstad företagit sin expedition in i den afghanska familjen utan att vara direkt eller indirekt påverkad av dessa herrar och någon enstaka dam. Effektivt laddar hon sina scener med dramatiskt innehåll, skickligt iakttar hon spelet mellan könen, modigt utsätter hon sig för strapatser. Det inledande kapitlet i ”Bokhandlaren i Kabul”, ”Frieriet”, skulle i alla fall jag ta med i en antologi med de bästa reportagen som någonsin skrivits. Hennes problem är dock att hon, till skillnad från Gay Talese när han står där i baren och betraktar Frank Sinatra, varken förstår det språk som talas omkring henne eller har dennes självupplevda erfarenhet av en annan kultur. Det är en begränsning hon tyvärr glider undan, inte heller gör någonting av.

Anders Sundelin
är författare och reporter

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons