Annons

Andres Lokko:Singletons inflytande – långt mer än film

John Singleton i mars 2018. Nu är han död efter en stroke, han blev 51 år.
John Singleton i mars 2018. Nu är han död efter en stroke, han blev 51 år. Foto: Richard Shotwell/TT

När den nu döde John Singletons debutfilm ”Boyz n the hood” äntligen nådde våra breddgrader ruskade den om vårt lilla svenska raggarland.

Under strecket
Publicerad

John Singleton, tv, tillsammans med Damson Idris anländer till fjolårets Oscarsgala i Los Angeles.

Foto: Jordan Strauss/TT Bild 1 av 1

1991 var Sverige på så många vis fortfarande ett oasfalterat land.

Den sommaren släpptes soundtracket till John Singletons debutfilm ”Boyz n the hood”.

Filmen hade redan haft premiär i USA men det dröjde ett halvår innan den nådde Sverige. Det var inte så bråttom då, information om ny amerikansk kultur, i synnerhet svart sådan, fraktades till våra breddgrader medels långsamma brevduvor, möjligen via fax.

”Boys n the hood” hade väl ingen relevans i detta lilla raggarland? Eller?

Men filmmusiken till ”Boyz n the hood” var en väldigt viktig del i förändringen av detta: när musik hade getts ut på skiva tog det ju blott några få dagar innan vi också kunde ta del av den. Film var betydligt knepigare.

Jag har också ett vagt minne av att några av oss tjatade på den svenska filmdistributören i en rad artiklar om hur det var en smula oacceptabelt att vi var tvungna att vänta så länge på att få se Singletons omsusade och, sades det, revolutionerande film. I synnerhet när vi redan kunde musiken i den utantill. Och så var vi med största säkerhet upprörda över att samma filmdistributör hade betydligt mer bråttom att få hit amerikanska filmer som inte utspelade sig i kriminell gängmiljö i South Central eller kunde förknippas med den där livsfarliga hiphopen.

Annons
Annons

John Singleton, tv, tillsammans med Damson Idris anländer till fjolårets Oscarsgala i Los Angeles.

Foto: Jordan Strauss/TT Bild 1 av 1

”Boys n the hood” hade väl ingen relevans i detta lilla raggarland? Eller?

Det första jag tänkte på när filmregissören John Singleton gick bort, bara 51 år gammal, sent i måndags kväll var därför musiken. Inte för att på något vis förringa honom som regissör. Tvärtom – till och med verkligen tvärtom – men ljudspåren till hans filmer nådde alltid hit långt innan filmerna och de var undantagslöst ganska lysande.

”Boyz n the hood”, ”Poetic justice” och ”Higher learning”. Och lite senare, ”Baby boy”, ”Hustle & flow” och nyinspelningen av ”Shaft”. Alla innehöll de sånger som jag fortfarande kan hyfsat utantill.

Tidigt i morse återvände jag till flera av Singeltons ljudspår till hans filmer och noterade förtjust att han, oftare än inte, själv var musikläggare till dem.

John Singleton, tv, tillsammans med Damson Idris anländer till fjolårets Oscarsgala i Los Angeles.
John Singleton, tv, tillsammans med Damson Idris anländer till fjolårets Oscarsgala i Los Angeles. Foto: Jordan Strauss/TT

Soundtracks till svart amerikansk film blev i kölvattnet av ”Boyz n the hood” så hippa och framgångsrika att det under resten av 1990-talet ofta var svårt att avgöra om det verkligen fanns en film som musiken tonsatte eller om det bara var en smart producent eller skivetikett som försökte få ännu ett albumomslag att se ut som ett filmsoundtrack eftersom det i sig var ett försäljningsargument.

Samtidigt fungerade soundtracken i en pre-internet-era som eftertraktade blandband, radioprogram eller noggrant kurerade playlists: provkartor över nya r’n’b- och hiphopartister, -röster och -producenter.

Tidigt i morse återvände jag till flera av Singeltons ljudspår till hans filmer och noterade förtjust att han, oftare än inte, själv var musikläggare till dem.

Jag märkte också nästan genast hur mycket jag verkligen lyssnade på musiken som ackompanjerade hans tre första filmer och hur det fortfarande – eller kanske snarare igen och därför på ett nytt sätt – fanns tilltalande infallsvinklar till de spår jag hoppade över då, men som mitt under den av protestjazz så färgade musikvåren 2019 låter alldeles exemplariska: Singletons återkommande samarbeten med jazzbasisten Stanley Clarke i suggestivt atmosfärisk mjukfusion känns plötsligt oerhört moderna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons