Annons

Glömskans bibliotek. En essä om demens, vansinne och litteraturSinnrik essä om glömskans natur

Ulf Karl Olov Nilsson är verksam som psykolog i Göteborg och skriver litteraturkritik i SvD. Han uppträder ibland med elektronika-gruppen Njurmännen.
Ulf Karl Olov Nilsson är verksam som psykolog i Göteborg och skriver litteraturkritik i SvD. Han uppträder ibland med elektronika-gruppen Njurmännen. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Karin Johannisson läser en säregen bok som med hjälp av litteratur, historik och några obligatoriska guruer försöker förstå sig på demensens innersta natur. Men handlar tillståndet om att ha glömt, eller att minnas mer än vad hjärnan klarar av?

Under strecket
Publicerad

Glömskans bibliotek. En essä om demens, vansinne och litteratur

Författare
Ulf Karl Olov Nilsson
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts
ISBN
9789113071541

233 s.

I den holländska staden Weesp finns ett kvarter kallat De Hogeweyk. Det består av 23 hus med sammanlagt 152 boende som alla har fått diagnosen allvarlig demens. Det är ett samhälle i samhället med mataffär, frisör, teater, pub och restaurang. Ett gated community helt utan låsta dörrar förutom en enda: den stora glasdörren mot yttervärlden. Här lever de gamla eller de för tidigt åldrade samtidigt fria och instängda.

Man talar om demens som glömskans sjukdom, det tillstånd då minnet och språket sviker. Trots att man vet vad man vill säga försvinner orden. Denna skräckfyllda erfarenhet ligger nära mardrömmens ångestskapande hjälplöshet – inte att ha förlorat talförmågan, utan förmågan att göra sig begriplig. Men man kan också argumentera för motsatsen: att personer som drabbats av demens lever helt i en drömlik värld av skugglikt påträngande minnen, att man alltså minns för mycket, och därmed inte klarar av att vara i verkligheten.

Var finns det man har glömt?

Den uppfordrande frågan ställer poeten, psykologen och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson (Ukon) i ”Glömskans bibliotek. En essä om demens, vansinne och litteratur”. Det är en säregen och sinnrik bok, som kopierad på den psykoanalytiska metodens drömtydningar, fria associationer och metaforiska laddningar, där flödet ibland avbryts av insprängda personliga erfarenheter. Leken med ordens obegriplighet är inbyggd i bokomslagets titel i form av upp- och nedvända eller utelämnade bokstäver.

Annons
Annons

Huvudtemat cirklar kring minnet, eller bortfall av minnet. Nilsson undersöker om demensen har en egen poetik som skapas ur själva förlusten av språkets och ordens mening. När glömskan suddat ut det individuella minnet, då rycker demensen in som sista existentiell dimension.

Samma fråga prövar han för det psykotiska talet som – starkt förenklat – delas in i ett schizofrent och ett paranoiskt tal, det förra kännetecknat av hallucinationer, det andra av vanföreställningar. Båda innebär ett tvivel på ordens innebörd, men tvivlet produceras ur två skilda mentala scenografier. Traumats konflikt med språket och sanningen är ytterligare en aspekt av psykets underströmmar. Traumats själva essens ligger i dess obegriplighet; går det att förstå är det inget trauma. Genom undvikandets strategier (som måste överlistas) för det en ständig kamp för att slippa trivialiserande tolkningar som litterär gestaltning eller psykoanalytiskt psykologiserande.

Ukon borrar envist i de svåraste frågorna, låter sig utmanas, vrider och vänder på dem. Han kritiserar och rannsakar det han själv nyss hävdat, för att strax därpå pröva nya ingångar.

På fastare mark är han när han närmar sig psykokirurgins rysare: lobotomi. Till de mest spektakulära aspekterna av ingreppet hörde att det mestadels utfördes i vaket tillstånd. Operatören kunde alltså samtala med patienten under själva operationen. Isande (stenograferade) dialoger utspelades. Patienten kunde kommentera sig själv som utifrån, svara på frågor, utföra räkneövningar. I Sverige utfördes cirka 4 500 lobotomier 1944–1966. Nilsson konstaterar att de tunga dreven (särskilt tänkvärt i dessa Macchiarini-skandaliserade dagar) går sedan en specifik metod avslöjats som uselt etiskt underbyggd. Först när psykofarmaka gjort behandlingar som lobotomi och insulinchock överflödiga kallades de brutala och inhumana. (Men när lobotomierna jämförs med forna tiders trepaneringar är det mindre träffsäkert; de utfördes inom en fundamentalt annan förståelsemodell.)

**Obligatoriska guruer **som Freud, Winnicott och Oliver Sacks passerar förbi. En raffinerad läsning av poeten Yahya Hassans debutsamling som sålt i häpnadsväckande 100 000 exemplar i hemlandet Danmark, eller av Marguerite Duras självreflexion över sitt ansikte som predestinerat för alkoholism, sätter fingret på huvudtesen att ingenting – absolut ingenting – saknar minne.

Den kunskap med vilken Ukon rör sig över komplexa fält gör "Glömskans bibliotek" till ett ljuvligt svävande exempel på den svåra essägenren. Men varför saknar boken personregister? Detta är ingen gnetig anmärkning i avdelningen för dilettantism. Det skulle helt enkelt underlätta för minnet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons