Annons

Självcensur - ett hot mot demokratin?

Många röster har höjts som varnar för självcensurens utbredning och att den begränsar både demokratin och yttrandefriheten.
Många röster har höjts som varnar för självcensurens utbredning och att den begränsar både demokratin och yttrandefriheten. Foto: Emma-Sofia Olsson

Är självcensuren ett hot mot demokratin? Nej, så behöver det inte vara, skriver professor Ludvig Beckman som menar att det är frågan är betydligt mer komplicerad än så. Självcensuren är alltid frivillig – om än motvillig.

Under strecket
Publicerad

KULTURDEBATT

Censur har ingen plats i ett fritt och demokratiskt samhälle. Men hur är det med självcensur? Många röster har under senare år höjts som varnar för självcensurens utbredning och att den begränsar både demokratin och yttrandefriheten. Konstnärliga framföranden, journalistiska publiceringar, politiska ställningstaganden och till och med vardagliga samtal är enligt vad som görs gällande utsatta för en förkvävande anpasslighet. Och exempel från just det konstnärliga området under senare år saknas inte: Kulturhusets inställda dansföreställning med tonsatta citat från Koranen; bortsortering av Tintin-böcker från bibliotekets hyllor och nedplockade tavlor på Världskulturmuseet. Regeringen har tagit intryck och planerar enligt årets budgetproposition förebyggande insatser för att ”främja det demokratiska samtalet”. Både tidigare demokratiminister Birgitta Ohlsson och nuvarande kulturminister Alice Bah Kunke har hävdat att självcensuren hotar demokratin.

Det är å andra sidan inte självklart varför självcensur alls är ett problem. Självcensur är inte att censureras av någon annan än sig själv. Följaktligen är självcensuren alltid frivillig. Däremot är den motvillig. Den som censurerar sig själv ålägger sig frivilligt men motvilligt en restriktion.

Annons
Annons

Självcensuren kan uppenbarligen utgöra ett problem för demokratin. I Turkiet, Ungern och Thailand är det i dag många som inte vågar uttrycka sig fritt på grund av hot om repressalier från statsmakterna. Här är yttrandefriheten inskränkt på riktigt. Men det är inte självcensuren som inskränker yttrandefriheten utan lagstiftningen och myndigheterna. Yttrandefriheten begränsas lika mycket för dem som censurerar sig själva som för dem som inte gör det.

I Sverige finns inget motsvarande hot mot journalister och konstnärer. Ändå är yttrandefriheten inte oinskränkt, vare sig här eller i andra demokratier. Förtal är straffbart. Liksom hets mot folkgrupp. Det är även brottsligt att publicera sekretessbelagda handlingar. Den som vill förtala, hetsa eller sprida hemligheter har all anledning att avstå på grund av risken för åtal. Självcensur uppmuntras på så vis av lagstiftningen. Är det ett problem för yttrandefriheten? Tvärtom tycks den önskvärd, givet att respekt för den lagstadgade yttrandefriheten bör eftersträvas.

Ett större problem är de hot, trakasserier och ogillande som enskilda riktar mot opinionsbildare, konstnärer, politiker och andra. Enligt rapporter från Journalistförbundet, Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet är detta en del av vardagen för många yrkesgrupper. Men det som framkallar självcensur kan lika gärna vara omgivningens tysta förakt eller ogillande. Det låter säkert bekant för den som någon gång övervägt att hävda en i sammanhanget avvikande uppfattning i något brännande ämne, om exempelvis invandring, feminism eller religion. En förklaring är att internet och så kallade ”sociala” medier gjort det möjligt för fler att delta i det offentliga samtalet. Ökad ”yttrandejämlikhet” har paradoxalt nog också främjat hot, hat och självcensur.

Annons
Annons

Hotas yttrandefriheten av andra enskilda personers ogillande, om det ger upphov till självcensur? Så påstås ofta. Men det råder en allmänt utbredd missuppfattning om yttrandefriheten. Den kan inte inskränkas av enskilda personer. Som yttrandefriheten formuleras i svensk lagstiftning och i till exempel Europakonventionen, gäller den förhållandet mellan det offentliga och den enskilde. Det är staten som är skyldig att låta mig tala fritt, inte mina vänner och ovänner. Det betyder förstås inte att hot och trakasserier är tillåtet. Men om yttrandefrihet handlar om vad statsmakterna låter mig säga och uttrycka, förblir den opåverkad av vad andra enskilda säger eller gör.

Betyder det att långt driven självcensur inte alls har med yttrandefrihet att göra? Nej, inte så enkelt. Vi kan föreställa oss ett land där staten noga respekterar yttrandefriheten, men där självcensuren är närmast total. Här finns ingen lagstadgad censur och ingen kan åtalas på grund av vad som publiceras eller uttrycks. Samtidigt är självcensuren omfattande. Ingen yttrar sin mening. Debatt och kulturliv präglas av anpasslighet. Det kan finnas olika anledningar till detta, som till exempel otrygghet och våld eller starka men förkvävande normer. Under dessa omständigheter är yttrandefriheten en rättighet som skyddar något ingen använder sig av. Yttrandefriheten är respekterad men utan värde.

Skillnaden mellan att respektera och att värdera yttrandefriheten ger oss en ledtråd till varför självcensur framstår som hotfull. Hur självcensuren ska bedömas beror med andra på vad som anses göra yttrandefriheten värdefull.

Annons
Annons

En del menar att den får sitt värde genom att vara en naturlig rättighet, härledd ur individens rätt till självbestämmande. För dem kan självcensuren inte vara ett stort problem. Om individens rätt är att göra som hon vill, måste hon rimligen också få censurera sig själv som hon vill. Andra säger att yttrandefriheten får värde genom att möjliggöra kunskap, sanning och framsteg. Inte heller den föreställningen kan förklara varför självcensur är ett problem. Först om självcensuren breder ut sig, om den blir en hämsko på det fria tankeutbytet, tycks oro av de skälen motiverad.

Ett tredje alternativ är att se yttrandefriheten som ett redskap för individens självförverkligande. För att förverkliga sig själv måste individen uttrycka den hon verkligen är eller vill vara. Möjligheter att uttrycka sig är avgörande för att leva sant. Utifrån den uppfattningen blir all självcensur förkastlig. Varje tecken på självcensur visar att självförverkligandet är satt på undantag. Att censurera sig själv är ett svek mot villkoren för människans frigörelse.

Det är möjligen här vi finner roten till de starka känslor som självcensur ger upphov till. Den provocerar, inte för att den inskränker yttrandefriheten. Och inte heller för att den i verklig mening hotar demokratin. Men självcensuren urholkar det som anses vara yttrandefrihetens syfte, sprungen ur romantikens föreställning att varje människas unika personlighet bör komma till uttryck. Diskussionen om självcensur säger något om vad som anses viktigt och eftersträvansvärt i vårt samhälle och riskerar samtidigt att vara missvisande som mått på tillståndet för yttrandefrihet och demokrati.

Ludvig Beckman

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons