Annons

Självklart borde Sverige ingå en försvarsallians med Finland

Erik Lagersten, om att svensk säkerhetspolitik behöver anpassas till en omvärld där tidigare sanningar inte längre gäller.

Under strecket
Publicerad

Försvarsministrarna Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 1 av 1

Försvarsministrarna Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist

Foto: Emma-Sofia OlssonBild 1 av 1
Försvarsministrarna Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist
Försvarsministrarna Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist Foto: Emma-Sofia Olsson

Svenskt försvar har präglats av en förhoppning att länder och allianser ska komma till vår hjälp om vi hamnar i en väpnad konflikt. Det har varit en strategi som fungerat i ett säkerhetspolitiskt läge där berörda aktörer delat verklighetsuppfattning. Sveriges geografiska läge har uppfattats som så avgörande vid en konflikt i norra Europa att svenska intressen också förutsatts vara andras. Det resonemanget eroderas nu genom en oförutsägbar internationell utveckling och genom enskilda makthavares irrationella agerande.

Sverige behöver nu bilateralt formalisera sina åtaganden vid en konflikt i vårt närområde med de länder vi har gemensamma säkerhetsintressen med. 

Sverige har aldrig haft förmågan att ensamt klara en väpnat ryskt angrepp. Även när vi var neutrala byggde den svenska planeringen på ett amerikanskt stöd, eller i något skede på andra Natoländer. Det kunde göras genom ett antagande om förutsägbarhet i relationerna och att överenskommelser som uttalades i slutna rum skulle hålla om det prövades. Detta är fortfarande ett outtalat axiom.

Annons
Annons

För att visa sin villighet till militärt samarbete har Sverige varit en engagerad deltagare i Partnerskap för Fred och dessutom sänt mark-, sjö- och flygförband till svåra konfliktområden. Deltagandet har varit sådant att Nato:s generalsekreterare konstaterat att det inte finns något mer aktivt partnerland än Sverige och att en svensk Nato-anslutning skulle vara en formsak och inte en praktisk fråga.

Det svensk-amerikanska samarbetet på högsta nivå får också bedömas som en bilateral framgång genom åren.

Men oaktat detta bygger allt på en förvissning från svensk sida att USA eller Nato vid en konflikt ska komma till vår hjälp. Detta trots att det inte finns några bindande överenskommelser, utan enbart tron på att en välvillig uppskattning för våra militära ansträngningar ska ge utväxling. När det geostrategiska militära scenariot var fast, var detta en rimlig uppfattning. Sverige har sett sitt territorium som så värdefullt att tanken på att andra västländer ska komma till vår hjälp som naturligt. Detta antagande kan inte längre göras.

I några länder uttalas nu att ömsesidiga åtaganden inom Nato inte längre är självklart, eller i synnerhet till länder som inte är medlemmar i Nato. Den amerikanska presidenten går längst i detta där utrikespolitik hanteras lättvindigt via sociala medier. Den amerikanska processen kring Ukraina visar på en ny verklighet trots rysk aggression och annekteringen av ukrainskt territorium. 

När Trump tillträdde levde många i förhoppningen att det fanns en annan person under ytan, eller att ledande amerikanska befattningshavare skulle kunna utgöra en motvikt till presidentens destruktivitet. Flera högre militärer uttalade sin uppskattning för personer som general James Mattis och dessa skulle kunna utgöra en sådan motkraft. 

Annons
Annons

Händelseutvecklingen visar att detta var ett illusoriskt förhållningssätt. Helt plötsligt är världens säkerhet inte byggt på avtal utan på personliga nycker och visar på hur vanskligt det är att lita på någon när formell ömsesidighet saknas. Enskilda amerikanska befattningshavare har under året har gett uttryck för att Sverige inte står ensamma.

Med nuvarande amerikansk administration är detta att betrakta som kinesiska lyckokakor, det kan hända, men också inte.

I svensk debatt används ibland uttrycket naiv som försvar för otillräcklig handling. Min uppfattning är att politisk naivitet alltid är ett aktivt val. Det finns inget som säger att nuvarande eller kommande amerikansk president skulle betrakta Gotland som så militärstrategiskt viktigt att amerikansk trupp skulle offras för svensk räkning. Att tro på fagra löften är inte naivitet, det är ett medvetet risktagande. Vad gäller försvarspolitik tenderar regeringar, men även Försvarsmakten, att ständigt planera för att minsta möjliga ansats i fred får ett maximalt möjligt utfall i svensk favör i krig. 

Den militärledning jag var en del av 2008–2015 tvingades av ekonomiska förutsättningar och regeringens instruktioner i vissa frågor att förhålla sig till verkligheten på annat sätt än vad som var en rimlig hållning sett till omvärldsutvecklingen. I frågor kring Gotland argumenterade vi för att våra nya lättrörliga förband vid ett eskalerande hot skulle kunna baseras på ön och att vi därför inte behövde ha någon fast närvaro.

Ett nödvändigt resonemang sett till dåvarande förutsättningar, men militärhistoriskt och med kunskap om rysk militärstrategi, en omöjlig hållning.

Annons
Annons

Ryssland betraktar verklig militär förmåga i kombination med strategisk kommunikation som bevis på vilja och handlingskraft. I ett besök som jag deltog i med informationsdirektörens motsvarighet vid den ryska försvarsstaben fanns det ingenting vi redovisade som inte väckte öppet ryskt löje eller raljanta kommentarer. Detta oavsett om frågan var militär organisation eller aktuella operationer, svensk lagstiftning eller arbetet med en jämställd försvarsmakt. Enda tillfället när vi fångade den ryska delegationens uppskattning var berättelsen om när besättningen på HMS Stockholm bröt sig in på Kastellet i Stockholm och åter hissade örlogsflaggan efter Försvarsmaktens beslut om att den skulle halas.

Mod, nationell stolthet och handling var något ryska officerare förstod. Detta behöver överföras till svenskt agerande i vår intressesfär.

Svensk säkerhetspolitik behöver anpassas till en omvärld där tidigare sanningar inte längre gäller eller att det som lovas inte uppfylls. Planeringen behöver utgå från försvarsåtaganden, och svensk försvarsförmåga behöver anpassas så att det vi har kompletterar de länder som vi bildar allians med. Nya eller unika förmågor bör vara lika viktigt som att bygga upp det vi haft tidigare.

Sverige behöver bilda formella bilaterala allianser med de länder som står oss nära. Finland är självklart. Vi bör formellt förbinda oss att om Finland angrips kommer vi till militär hjälp. Detta är en naturlig förlängning på den lagstiftning som är i vardande och det militära samarbete som finns idag. Samma resonemang bör kunna föras med andra länder runt Östersjön.

Vi kan inte längre hoppas på hjälp till Sverige, vi behöver formalisera detta och påbörja samarbeten med ömsesidiga politiska och militära åtaganden. Nato är viktigt, men inte den enda lösningen på Sveriges säkerhetspolitiska behov.

ERIK LAGERSTEN är kommendör i Försvarsmaktens reserv, tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten och ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet.

Säkerhetsrådet flyttar 31/1 till Frivärld. I det nya formatet är det möjligt att prenumerera på Dagens Säkerhetsråd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons