Annons
Recension

Trompe L'oeilSjälvuppgörelse med humor

Under strecket
Publicerad

Trompe L'oeil

Genre
Teater

Hannes Meidal och Jens Ohlin. Limbo, Kulturhuset. Regi: Jens Ohlin Övrigt Jag vill att man ska tala om mig | Text: Kajsa Svensson | Regi: Lotti Törnros.

Teaternätverket Limbo fortsätter sin ambitiösa första säsong med två nya premiärer på samma kväll. Publiken sitter tätt inpå i den minimala spellokalen, emellanåt sipprar motorljud från det angränsande parkeringshuset igenom det skrovliga väggarna – det är teater i dess enklaste och råaste form.

Hannes Meidal står på scen i Trompe-l‘œil (begreppet är franskt och betyder ungefär synvilla), som han även skrivit tillsammans med regissören Jens Ohlin, fritt baserad på Albert ­Camus Fallet. Det handlar om att vara suverän på att förställa sig men oduglig på att vara autentisk. Föreställningen spelas i ett konstant halvmörker, vilket leder associationerna till en anonym bekännelse i ett tv-reportage. Berättarjagets inledande hejdlösa utläggning om sin egen förträfflighet övergår så småningom gradvis i vilsenhet och självförakt, en resa uppbackad av tvär, drastisk humor.

Meidals spel har en korthuggen, energisk skärpa som hämtad ur uppgörelsen i en Bergmanfilm. Textens referenser innefattar alltifrån Kafka till Hasseåtage, och Camus berättarjag tycks flyta ihop med Meidals eget. Det blir stiliserat, våldsamt roligt, och på ett sätt väldigt distanserat själv- ironiskt. Samtidigt känns det ändå utlämnande, med Camus svartsynta humanism som dyster klangbotten; hur ska människan hantera all sin förlamande frihet, när vi ändå är så förbannat ömkliga?

Annons
Annons

Kajsa Svenssons Jag vill att man ska tala om mig är en självbiografisk historia om att förlora sin mamma när man bara är nio år. Inledningen är oerhört stark, en ljudupptagning som mammans faster gjorde samma dag som dödsbudet kom. Denna faster har varit en flitig inspelare genom åren, och vi får höra flera brottstycken från familjens vardag.

Det är i mångt och mycket en föreställning om förträngning, där mammans förtidiga död ligger som ett tungt lock över hela Kajsas tillvaro utan att hon ­någonsin riktigt vill erkänna det. En barndom fladdrar förbi där Caroladyrkan och span på snygga killen i klassen trots allt lyckas existera sida vid sida med mammans bortgång.

Senare i livet söker hon gång på gång till scenskolan, dagar går utan att hon får något gjort, där finns en olust hon har svårt att sätta ord på och ett förhållande hon varken trivs i eller känner för att lämna. Som tröst finns ­poeten Sylvia Plath, i vars dagböcker huvudpersonen kan hitta nycklar till sin egen situation.

Svensson gestaltar sina känslor oförbehållsamt och utan anspråk på ett i mer snäv bemärkelse realistiskt uttryck. De bandade, doku­mentära inslagen blir ibland ett problem, eftersom den förkrossande autenciteten gör det svårt för det mer poetiska, indirekta berättandet att riktigt komma till sin rätt när de ställs sida vid sida. Men det skärande stråk av sorg som Svensson i Lotti Törnros medkännande regi förmedlar bär ändå föreställningen igenom.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons