Annons

Jesper Sandström:Sjöstedt går, de dåliga idéerna består

Jonas Sjöstedt vinkar adjö.
Jonas Sjöstedt vinkar adjö. Foto: Jesper Sandström

Just nu spekuleras det vilt om vad som ska hända när Jonas Sjöstedt lämnar partiledarposten. Förmodligen händer inte så mycket, eftersom partiets idéer fortfarande är så aparta att de allra flesta aldrig skulle lockas av dem.

Under strecket
Publicerad

Nog finns det en hel del gott att säga om Jonas Sjöstedt, som nu lämnar rollen som partiledare för Vänsterpartiet efter åtta år på posten. Både sympatisörer och meningsmotståndare har hyllat honom. Han är en skarp debattör, i många fall betydligt roligare än sina partiledarkollegor att lyssna på. Han lyfts fram som populär, och som ett flöte för partiet, inte minst på grund av de just nu relativt höga opinionssiffrorna.

Trots det har han inte nått några stormande valframgångar, även om Vänsterpartiet borde ha ett guldläge i svensk politik just nu. Socialdemokraterna gör våld på sig själva, genom att under Jökens vingar försvara försvagad arbetsrätt, mer av marknadshyror, och genom att ge upp frågan om vinster i välfärden.

Det borde alltså finnas gott om missnöjda väljare för Vänsterpartiet att locka, men ändå lyckas de inte bli något framgångsrikt missnöjesparti. Hur populär Sjöstedt än må vara så kommer han inte i närheten av Jimmie Åkessons tillväxtsiffror.

Vad beror det då på? I gårdagens podd diskuterade vi saken med Tor Gasslander, tillförordnad chefredaktör för oberoende socialistiska Flamman, och Torbjörn Sjöström, vd för opinions- och analysföretaget Novus.

Annons
Annons

Deras någorlunda samlade bild, som väl även en borgerlig ledarskribent kan instämma i, var att Vänsterpartiet inte direkt har lyckats äga någon fråga. Frågan om vinster i välfärden var inte vänsterns egen, utan delades med Socialdemokraterna och den väckte sannolikt inte tillräckligt starka känslor för att locka särskilt många väljare till ett så radikalt parti som V ändå är.

Det måste man minnas och påminna om i varje i analys av partiet och dess företrädare. Sjöstedt må vara ömsom skarp, ömsom sympatisk, men det parti han gick med i, de idéer han och partiet fortfarande hyllar, erbjuder inte mycket av gemytlighet och genuin människokärlek.

Han hyllade Chávez och dennes Venezuela, långt efter att liberala röster börjat varna för att demokratin i landet var hotad. Avståndstagandet kom först efter att detta moderna socialistiska experiment gått käpprätt åt skogen under Maduro, när oppositionen möttes med öppet våld och folket inte ens hade tillgång till toalettpapper.

Sjöstedt och hans meningsfränder kommer undan med att släta över det som ett ärligt misstag. Men det är bedrägligt att framställa det så, eftersom det inte handlar om misstag, inga oförutsedda olycksfall i arbetet. Våldet, förtrycket och demokratins förfall är en ofrånkomlig konsekvens av de idéer som Sjöstedt vill förverkliga i Sverige. Partiet har under hela sin existens stått fast vid att den privata äganderätten ska avskaffas, och det är en hållning Sjöstedt försvarar.

Ingen har någonsin lyckats förklara hur ett sådant avskaffande ska gå till utan omfattande våld och långtgående inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter (där äganderätten är en i sig själv, enligt exempelvis Europakonventionen). Inget politiskt projekt som vilat på idén om avskaffad äganderätt, har någonsin omsatts i handling utan att urarta i just våld och förtryck.

Därför spelar det förmodligen inte så stor roll vem som tar över efter Sjöstedt. Kanske tappar V någon procentenhet om efterträdaren är mindre karismatisk, kanske ökar de om personen lyckas locka någon ny väljargrupp. Men de allra flesta lockas inte av ett parti vars främsta idé är att rasera grunden för ett välfungerande samhälle, och vars systerpartier bara har misslyckande och misär att visa upp.

Sjöstedt må vara en sympatisk person, men hans parti är raka motsatsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons