Annons

”Ska jag berätta för barnen om min mamma?”

Aldrig att hon låter barnen vara ensamma med sin mormor. Borde hon förklara för barnen varför det är så? Idagsidans psykolog svarar.

Under strecket
Publicerad

FRÅGA: Jag har en fråga med anknytning till familj, som ni skrivit mycket om. 

Min mamma är inte som andra mammor. Hon har inte särskilt mycket empati. När vi var små kunde hon slå till oss barn när vi gjorde fel. Det upphörde när vi blev större, men vi hade hela tiden som ett outtalat hot över oss. Gjorde man fel – och det kunde vara vad som helst – så fick man onda ögat. Missnöje är ett ord som präglar hennes sätt att vara. 

Hon såg till att vi skötte oss; läxor med mera och det var viktigt för henne att man gjorde rätt för sig och betalade räkningar i tid. Sjuka var vi barn inte, i varje fall fick vi inte vara hemma från skolan. Då var det bara att skärpa till sig och gå, hur täppt i näsan man än var. 

Som du förstår var hon inte särskilt kärleksfull. En kram eller snälla ord ligger liksom inte för henne. Genom handlingar kan hon dock ibland visa att hon bryr sig. 

För mig var det här vardag och jag hade tur att ha andra kärleksfulla vuxna runt omkring. 

Sedan jag själv fick barn  (de är 8, 12 och 15) har jag aldrig lämnat dem ensamma hos mormor. Vi hälsar på varandra ibland, men har ganska sporadisk kontakt. Jag har varit mån om att barnen ska känna sig älskade. 

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

När jag ringer mormor är hon ofta missnöjd  och låter arg. Jag försöker säga ifrån men då blir hon bara ledsen och säger att "ni tycker jag var en så dålig mamma..." och vänder på det så att jag får dåligt samvete.

Så oftast har jag överseende med hennes sätt att vara. Jag tror det är svårt att ändra sig som 70-åring. 

Min fråga är vad jag bör säga till barnen om mormor? De är lite rädda för henne. Ska jag säga rakt ut som det är – eller låta dem bilda sin egen uppfattning? Hur pratar man med barnen om detta?

SVAR: Tack för ditt mejl. Du är uppvuxen med en oempatisk, hård och bestraffande mamma. De gånger ni har kontakt, om än inte ofta, känns det likadant som förr. Dina barn har också känt av mormors sätt och är lite avvaktande och kanske till och med lite rädda för henne.

Du nämner ingenting om din pappa. Fanns han med under din uppväxt eller var din mamma ensamstående? Om han fanns med – hur förhöll han sig gentemot er barn och er mammas kalla sätt att vara mot er?

Du skriver att det fanns andra kärleksfulla personer under uppväxten som var ett gott stöd för dig och som var motvikt till mammas sätt. Så skönt att du fick med dig mycket gott från dessa andra. Det har säkert bidragit till att du kan fungera bra med anknytning till dina egna barn och kanske även till andra närstående.

När du pratar i telefon med din mamma säger du ibland ifrån när hon låter missnöjd och arg. Då blir hon ledsen och känner sig som en dålig mamma. Det stämmer att hon inte kunde fungera som en god förälder, så den insikten har hon. Känner du att hon gör sig till offer när hon blir ledsen och säger detta?

Annons
Annons

Vi kan inte hoppas på att andra människor ska förändra sig på det sätt vi skulle önska att de gjorde – för att vi ska få det vi behöver av dem. Vi kan exempelvis vilja göra om vår partner till att vara den vi längtar och önskar att hon/han ska vara. Sådana projekt är alltid dömda att misslyckas. 

Däremot kan förändring inombords ske om vi själva är motiverade att förstå oss själva och våra bevekelsegrunder, lyfta på stenar och gå lite djupare och se vad vi bär med oss. Så småningom leder detta till en inifrån kommande förändringsprocess som tar tid och energi och som bara kan ske om vi är motiverade. 

Du längtar säkert efter den goda, kärleksfulla och förstående mamman som ser dig och dina behov och som inte håller fram en hård, avvisande yta. Vad har du gjort med den längtan, undrar jag. Finns den där inom dig medveten och levande eller har den gått under jorden och finns förnekad men inte i kontakt med dig?

Du skulle kunna prova att prata med din mamma. Enklast är säkert om ni kan ses. Samtalet får säkert initieras av dig och skulle leda till att du fick berätta för henne hur du upplevde henne när du växte upp. Detta kan du göra utan att anklaga men ändå vara tydlig med hur du kände och mådde i olika avseenden. Du kan också berätta vilka konsekvenser det haft för dig.

Säkert är det så att din mamma haft en svår uppväxt själv. Kanske kan hon berätta om den så du får förståelse för henne – utan att legitimera det faktum att hon inte var en god mamma. Du kan med intellektet förstå hur det hänger ihop men det är ingen tröst för den lilla tjej du en gång var. Hon som behövde så mycket villkorslös kärlek, närhet och värme. Hon som behövde bli sedd och förstådd.

Så till din fråga om vad du ska säga till dina barn. De har redan märkt att mormor inte är så varm och kärleksfull. Kanske kan du i korta ordalag säga att när du växte upp var inte mormor alltid så snäll, kärleksfull och förstående. Att du tycker hon är ungefär likadan nu och att det är därför ni inte har så mycket kontakt.

Du kan också säga att de får upptäcka själva hur de känner inför mormor och vad som känns rätt och bra för dem. Det är säkert bra att beröra ämnet, det vill säga prata om hur mormor är, så blir barnen avlastade i sina upplevelser av en inte alltid så snäll mormor.

Du kan prata med dina barn om din uppväxt på ett sakligt vis och så mycket som det känns lämpligt – men utan att de känner att de måste välja lojalitet.

Låt dem fråga det de behöver och visa för dem att du är öppen för att prata med dem om mormor.

Lycka till!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons