X
Annons
X
Kommentar

Therese Eriksson: Otrevlig Guillou inte nog – kulturbråk kräver verkshöjd

Det gick dåligt när Jan Guillou och Agnes Lidbeck träffades för att samtala om böcker. Men det räcker inte för att dra igång ett kulturbråk på landets största kultursida. Guillou och Lidbeck har mycket att lära av Åsa Linderborgs och Daniel Suhonens "kommunistbråk".

Läs mer om Bokmässan 2018
Författaren Agnes Lidbeck har hamnat i bråk med Jan Guillou. Tyvärr är bråket rätt menlöst.
Författaren Agnes Lidbeck har hamnat i bråk med Jan Guillou. Tyvärr är bråket rätt menlöst. Foto: TT

Bokmässan kan sannerligen vara en pärs för egot; den är hård mot både hårda och mjuka. Författare och kulturpersonligheter ska under några svettiga, trånga, larmande dagar slåss om publikens uppmärksamhet och plånböcker. För att inte tala om hur de också måste fajtas med varandra, gång på gång stiga in i ringen och riva av ett samtal. Ibland blir detta så jobbigt att det rentav måste avhandlas på kultursidorna ett par veckor senare.

I år gick det tydligen dåligt i en av montrarna på det göteborgska mässgolvet, i ett möte mellan författarna Agnes Lidbeck och Jan Guillou. I lördagens DN ägnar Lidbeck sitt krönikeutrymme åt att ge några "tips och goda råd till Elefanten på bokmässan".

Hon beskriver, utan att namnge elefanten ifråga, den mycket kända författaren som under ett montersamtal ska ha betett sig osedvanligt otrevligt; vänt ryggen till, hånat, varit ovillig att överhuvudtaget samtala. Det låter uppriktigt sagt rätt illa, och Lidbeck beskriver händelsen som "en mental metoo".

Annons
X

För den läsare som undrar vad i all sin dar denna konflikt har på en kultursida att göra, vill jag påminna om att det inte är någon engångsföreteelse. Det har gått dåligt i montrarna förut. 2015 var ett sådant år, då gick det så pass dåligt att Håkan Juholt och Daniel Suhonen med kort varsel helt ställde in sitt framträdande i Aftonbladets monter. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev då öppet om sin besvikelse i tidningen, vilket ledde till en kort men giftig debatt henne och Suhonen emellan.

Suhonen drog i Expressen till med att hans texter under tiden på Aftonbladet Kultur spökskrevs av "kommunismens spöke", Linderborg kontrade med att den uppdragstörstande Suhonen tydligen ville ha "mycket mer av marxist-leninistiskt interneringsläger". Här snackar vi rallarsving med schvung i.

Tre år senare är det en principiellt intressant och viktig fråga Lidbeck lyfter när hon talar om upplevelsen av en "mental metoo" – hur talar man om en utsatthet som inte är kroppslig? Men det är tyvärr inte en princip hon skriver om, utan blott ett individuellt exempel.

Hon gör ingenting för att ta diskussionen till en mer generell nivå; hon förolämpar "Elefantens" litterära förmåga, ger några råd och hoppas sedan att de ska kunna mötas och prata på riktigt. Jaha? Jag har svårt att se hur texten angår mig, trots att det Lidbeck beskriver är ett ganska utbrett fenomen.

Vi vill ha underhållning, bröd och skådespel, för bövelen.

Så äntrar Elefanten scenen. I onsdagens DN går Jan Guillou i svaromål. Han ska ha viss heder för att han gör det, eftersom han därmed röjer sin illa dolda identitet. (Ett tips på vägen: låt bli att låtsasanonymisera elefanten du vill fälla.) Guillou gör visserligen ett nummer av att Lidbeck tillhör en kategori människor, jag misstänker att även jag hör dit, som han har en del förutfattade meningar om; "unga" kvinnor med studier i litteraturvetenskap i bagaget. De brukar vara dumma mot honom i recensioner. I övrigt tycks hans "que sera sera"-svar uppriktigt, nog så rakryggat. Men, räcker det? Nja.

Vi måste prata om verkshöjden! När en privat konflikt förs på landets största kultursidor, måste man, för att ha någon legitimitet, faktiskt ge läsarna mer. Vi vill ha underhållning, bröd och skådespel, för bövelen. Här har kombattanterna Lidbeck och Guillou ett och annat att lära av Linderborg och Suhonen. "Ensam tronar hon högst upp på sitt ideologiska skyttevärn. Överskuggad av ingen. Så vass penna. Så få segrar", ryade Suhonen. "Mera! Mera! skrek han under tortyren. Skicka en bok till, ge mig åtta tusen tecken, gör mig till teaterkritiker!", raljerade Linderborg tillbaka.
Så ska en slipsten dras. Inget ens i närheten finns att hämta i det chockerande sömniga meningsutbytet mellan två så vanligen skarpa tungor som Lidbecks och Guillous. Det enda som rycker mig ur halvslummern, är hur Guillou använder ett slags "kamrat Stalin"-lingo när han konsekvent kallar sin motpart för "kollega Lidbeck". Fniss.

Därifrån till en ny Monter-gate värd namnet är det dock väldigt långt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Författaren Agnes Lidbeck har hamnat i bråk med Jan Guillou. Tyvärr är bråket rätt menlöst.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X