Annons
Krönika

Anders Q Björkman:Ska vi tömma museerna och slå igen dem för gott?

Demonstranter på British Museum protesterar mot att museet sponsras av oljebolaget BP.
Demonstranter på British Museum protesterar mot att museet sponsras av oljebolaget BP. Foto: Penelope Barritt/AP

Traditionella museer beskrivs av kritiker som kolonialismens sista utpost. Men kan deras framtid verkligen vara att i stället bli förnumstiga godhetscentraler?

Under strecket
Publicerad

De flesta av de så kallade Benin-bronserna finns på British Museum i London.

Foto: Universal History Archive/TTBild 1 av 1

Förra helgen hölls en guidad visning av ovanligt slag på British Museum i London. På The uncomfortable art tour berättade guiden om den jättelika samlingens mörka baksida. Besökare fick veta att många föremål är stöldgods som förts dit av tjuvar, rasister och mördare.

Hårda ord, men europeiska museer med samlingar från ett kolonialt förflutet är i dag starkt ifrågasatta. För två år sedan lämnade den franska konsthistorikern Bénédicte Savoy den rådgivande kommittén för Berlins kommande jättemuseum Humboldt Forum (vilket jag skrev ett längre reportage om i juli) på grund av ”alla de svinerier” som hon ansåg samlingarna vara förbundna med. Sedan dess rasar en intensiv debatt i Tyskland om landets koloniala historia och vilket uttryck den ska få i det snart färdiga museet.

Savoy skakade om museivärlden än mer när hon i slutet av förra året, tillsammans med den senegalesiske ekonomiprofessorn Felwine Sarr, publicerade en rapport om afrikanska föremål i franska museer. Slutsatsen i studien, som beställts av president Macron, blev att Frankrike bör återlämna allt man kommit över genom ”stöld, plundring, lurendrejeri eller framtvingat samtycke”.

Annons
Annons

De flesta av de så kallade Benin-bronserna finns på British Museum i London.

Foto: Universal History Archive/TTBild 1 av 1

Detta bombnedslag följdes av att den egyptisk-brittiska författaren Ahdaf Soueif förra månaden hoppade av British Museums styrelse för att hon ansåg att kulturinstitutionen hade försökt tiga ihjäl den här sortens känsliga frågor.

Ett typexempel på museiföremål som pekats ut som stöldgods är de så kallade Benin-bronserna från kung Ovonramwens samling i den forna afrikanska stadsstaten Benin (i nuvarande Nigeria). I samband med en brittisk ”straffexpedition” 1897 förstördes kungens residens och större delen av hans stad i en brand som varade i tre dagar. Innan dess plundrade dock den brittiska armén palatset på omkring 2 500 konstverk.

I dag är Benin-bronserna utspridda på museer i Europa och USA, men de flesta föremålen finns hos British Museum och Berlins etnologiska museum, vars samling år 2021 flyttar in i Humboldt Forum. Nu har dock en överenskommelse slutits som innebär att Nigeria åtminstone ska få låna delar av det som brittiska soldater en gång stal.

De flesta av de så kallade Benin-bronserna finns på British Museum i London.
De flesta av de så kallade Benin-bronserna finns på British Museum i London. Foto: Universal History Archive/TT

Även svenska museisamlingar blir ifrågasatta. Efter år av diskussioner har till exempel Göteborgs stad börjat lämna tillbaka de så kallade Paracastextilierna till Peru. I höstas fick Moderna museet återbörda en nazistulen målning till en tysk-judisk konsthandlares arvingar (efter ett avslöjande av Anders Rydell i SvD). Och för drygt två veckor sedan återfördes stoftet efter 25 samer till sin ursprungliga gravplats i Lycksele. På elva statliga museer finns det dock kvar samiska kvarlevor, varav några samlats in genom gravplundring och i rasbiologiskt syfte.

Annons
Annons

Så hur ska det fortsätta? Ska vi tömma museerna och slå igen dem för gott? Nej, det tycker åtminstone inte Felwine Sarr, den franska rapportens ene författare, eller Hermann Parzinger, chef för Preussiska kulturstiftelsen och med ansvar för Berlins hett omdebatterade samlingar. De har båda, utifrån mycket olika utgångspunkter, kommit fram till att det troligen räcker med att repatriera endast vissa symboliskt laddade föremål. De tror att framtidens museer har en viktig uppgift i att – tillsammans med föremålens ursprungsländer – stöta och blöta samlingarnas härkomst och på så sätt bearbeta det gemensamma förflutna.

Om gårdagens museer döms ut som onda hälericentraler, så drömmer somliga om att morgondagens museer i stället ska bli till förnumstiga godhetscentraler.

Det låter konstruktivt, men då det traditionella museet just nu går igenom en identitetskris presenteras dess vägval annars ofta i betydligt mer svartvita termer. Om gårdagens museer döms ut som onda hälericentraler, drömmer somliga om att morgondagens museer i stället ska vara förnumstiga godhetscentraler.

Faktum är att man inte ens kan enas om vad ett museum är. Enligt den internationella museiorganisationen Icoms 50 år gamla formulering är det en ”institution utan vinstintresse” som ställer ut ”vittnesbörd om människan och hennes omvärld i utbildnings-, fördjupnings- och rekreationssyfte”. Men nu har en kommission ledd av den danska curatorn Jette Sandahl – i Sverige känd som Världskulturmuseets första chef – tagit fram ett nytt förslag. Enligt den nya definitionen – som 24 av Icoms 141 medlemsorganisationer avfärdar som ett ideologiskt manifest och inte vill acceptera – ska museer vara ”demokratiserande, inkluderande och flerstämmiga rum för kritisk dialog om det förflutna och framtiden” som genom att ”ta sig an samtidens konflikter och utmaningar” ska ”garantera lika rättigheter och jämlik tillgång till mänsklighetens kulturarv”. Utöver detta ska de bidra till ”mänsklig värdighet och social rättvisa, global jämlikhet och planetariskt välbefinnande”.

Global jämlikhet och planetariskt välbefinnande... Med sådana museer behöver vi varken FN, internationella klimatkonferenser eller ens Gud Fader själv.

Å andra sidan behöver nog sådana museer heller inga samlingar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons