X
Annons
X

Skam kan gynna dig socialt – med rätt strategi

Plötsligt slår skammen till. Det leder till kraftfulla reaktioner – från att slå på sig själv till att attackera andra. Det finns också andra strategier, som bättre gagnar gruppen, eller dig själv i relationen.

Läs mer om Utfryst
Illustration: Dennis Eriksson
Illustration: Dennis Eriksson

Tänk dig ett fotbollslag med elva personer på plan och några som sitter på avbytarbänken. Det är bortamatch och en av spelarna får snedträff och råkar sparka bollen i huvudet på den egna lagkaptenen.

Shit!

För spelaren har det nu uppstått en pinsam situation. Sådana sätter oss omedelbart i beredskap för att på bästa sätt behålla vår sociala plats i gruppen. Samtidigt vill vi inte ge upp oss själva hur som helst. Så vad gör vi?

Annons
X

Det beror på vad vi har lärt oss som barn och därefter varit med om på vägen, förklarar Lotta Strömsten, psykiatriforskare med skam som specialitet. I exemplet med fotbollsspelaren visar hon att den vuxna människan kan reagera med fyra huvudsakliga strategier för att ta sig ur pinsamheter.

Skam: Spelaren sänker huvudet, släntrar iväg och känner att allt var hens eget fel. ”Jag är en dålig fotbollsspelare, farlig för andra och borde inte fortsätta”.

Skuld: Spelaren tar handen över munnen och spärrar upp ögonen. ”Hur gick det? Gjorde jag dig illa? Jag måste kolla hur du mår.”

Externalisering: Spelaren springer vidare på planen som om inget hänt och slår fast: ”Den där är värdelös på fotboll och borde sluta som vår lagkapten. Plocka bort honom!”

Distansering: Spelaren håller huvudet kallt och är samtidigt angelägen om att ta reda på hur det gick: ”Det var en olycka, sånt kan hända. Hur gör vi för att bli bättre?”

För tre av de här strategierna har forskningen kunnat belägga klara könsskillnader.

– Kvinnor känner mer skam och skuld, berättar Lotta Strömsten. Män är däremot betydligt mer benägna till externalisering, att skjuta över ansvaret på andra.

Även om man inte gillar dem som avvisar en blir man ledsen och kränkt över att de valt att förskjuta en.

Att bli beskylld för att ”allt är mitt fel” brukar kännas otroligt smärtsamt, förklarar hon, eftersom man känner sig avvisad och utanför. Det väcker de medfödda, ”hård-kodade” reaktionerna skam och rädsla.

– Även om man inte gillar dem som avvisar en blir man ledsen och kränkt över att de valt att förskjuta en. Det ger ofta en ångest man inte kan förhålla sig till. Skammen i det här systemet har dragits igång.

I evolutionens början utvecklades ”det här systemet” för att barn ska stå i ständig kontakt med föräldern när de utforskar omgivningen. Så småningom hamnar behovet av närhet i konflikt med lusten att bli allt mer självständig.

”Kvinnor känner mer skam och skuld. Män är däremot betydligt mer benägna till att skjuta över ansvaret på andra”, säger Lotta Strömsten, psykiatriforskare med skam som specialitet. Foto: Nils Westlund och TT

Men det tar ett tag innan barn upplever den konflikten. Ända upp i två-treårsåldern är de helt upptagna av sig själva – här är jag, titta på mig! Det är en form av narcissism som regleras allt eftersom vi förstår att också andra behöver få sina behov tillgodosedda.

När föräldern säger till blir det ju ett slags avvisande och det leder till skamkänsla.

– Gradvis förväntas barnet att inte ta så mycket utrymme utan kunna ge plats också för andra. När föräldern säger till blir det ju ett slags avvisande och det leder till skamkänsla. Narcissismen regleras alltså med skam.

Så här kan det gå till: Barnet som vägrar lämna en stol fastän platsen borde erbjudas en kompis får en tillrättavisning av sin förälder. ”Om du inte hoppar ner så kanske ingen vill vara med dig för att du bara tänker på dig själv.” Skammen väcks för att föräldern säger ifrån, och ska motivera barnet att göra så att närhet och kontakt återupprättas.

Men på vilket sätt sa våra föräldrar till oss när vi var små? Genom att skicka iväg oss ensamma från bordet eller genom att stötta oss i att be om ursäkt och ställa tillrätta?

– Om barn får stöd kan skammen leda till en positiv effekt, säger Lotta Strömsten. De kan förstå att ”oj, jag behöver tona ner mig här, anpassa mig till gruppen och också se andras behov” utan att förlora sig själva.

Hon förklarar att när skammen väcks sker precis samma neurologiska aktivering hos alla människor, även vuxna. Beroende på de olika erfarenheter vi fått på vägen upplever vi däremot olika känslor i situationen.

För den som förknippar skam med bestraffning blir reaktionen ofta att man måste fly från känslan, det finns ingen annan lösning. Skammen väcker så mycket obehag att man gör allt för att slippa känna den, slår aggressivt ifrån sig, skyller på andra, går därifrån.

Är inte rädslan för att hamna i utanförskap ännu större?

– Jo, den rädslan är grundmotivationen vid skam, säger Lotta Strömsten. Men om vi flyr från situationen har vi ingen chans att återta det sociala utbytet, det blir som en negativ spiral. Evolutionärt är skammens funktion att vi ska reglera och återta vår plats i gruppen.

Skammen lärs in som ett sätt att återskapa närhet.

De som upprepade gånger fått hjälp av vuxna att klara ut pinsamheter har lärt sig att stå ut med skammen och hur det går till att be om ursäkt. Istället för att fly eller attackera har de en förmåga att fundera över sin egen roll.

– De kan kanske säga ”det var inte min mening att såra”. Skammen lärs in som ett sätt att återskapa närhet.

Om barn får stöd kan skammen leda till en positiv effekt. Foto: Henrik Montgomery/TT

Men hur gör man när andra håller en på avstånd för att man blir utfrusen?

– Det är ändå samma processer som går igång, förklarar Lotta Strömsten. När skam aktiveras måste vi förhandla mellan att upprätthålla en positiv självbild och bevara relationen till andra personer.

Här kommer den tidiga konflikten mellan närhet och självständighet igång, något som Lotta Strömsten tror är betydligt mer krävande för oss i dag än i evolutionens början. Hon har en egen hypotes:

– Skam uppkom när det inte fanns så många grupper att förhålla sig till. I dag tillhör vi en massa sammanhang, med olika regler för vad vi ska anpassa oss till och förstå. Därför har vi mycket svårare att jonglera vår tillhörighet nu än när de här funktionerna utvecklades.

Människan verkar kunna göra vad som helst för att få höra till sin grupp. Hur vet vi var gränsen går för när vi tappar bort oss själva?

– Köpslåendet kan se olika ut i olika situationer. Det kan också vara svårt att avgöra om det är värt att slåss för min egen självbild: Kan jag förvänta mig att de andra accepterar mig som jag är, eller måste jag ständigt bevisa mitt värde?

Människor fungerar bäst ihop om de turas om att ta ansvar för den skam som uppstår, förklarar Lotta Strömsten. Intar parterna var sin extrem position – attackerar respektive tar på sig allt – håller relationen sällan i längden. Om ingen kliver tillbaka, någonsin, kommer de aldrig att kunna samverka på ett bra sätt, spår hon.

– Då har man bestämt sig för att skydda självbilden på relationens bekostnad. Då säger bägge: ”Jag är inte beredd att offra min självbild, utan tar hellre avstånd för att jag måste överleva själv”.

– Och det är ju mycket jobbigare att ändra på sin strategi till något man inte vet vad det kommer att innebära, än att fortsätta med sitt dåliga beteende. Det kan man i alla fall förutse.

Annons
X

Läs även

Annons
X
Annons
X

Illustration: Dennis Eriksson

Bild 1 av 3

”Kvinnor känner mer skam och skuld. Män är däremot betydligt mer benägna till att skjuta över ansvaret på andra”, säger Lotta Strömsten, psykiatriforskare med skam som specialitet.

Foto: Nils Westlund och TT Bild 2 av 3

Om barn får stöd kan skammen leda till en positiv effekt.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X