Annons
Krönika

Sebastian Lindvall:Skamlös De Palma ropar efter att bli sedd

Brian De Palma, filmregissör och nu författare.
Brian De Palma, filmregissör och nu författare. Foto: TT

Regissören Brian De Palmas litterära debut är lättviktig flygplatslitteratur. Med hjälp av sin medförfattare har han skrivit en kontaktannons för ett konstnärskap som ingen längre vill ha.

Under strecket
Publicerad

Bild från inspelningen av ”Body double” från 1984.

Foto: TT

Vad ska det bli av de gamla Hollywood-auteurerna? De som varken har vingård, gör tv-serier, driver framgångsrika produktionsbolag eller har en naturlig plats hos streamingjättar. De som bara hamnat lite utanför.

Med begreppet caméra-stylo, eller kamerapennan, menade kritikern och filmaren Alexandre Astruc att kameran bör användas av regissörer som författare använder sina pennor. Frågan är om inte filmskaparen Brian De Palma blandat ihop det när han vårdar sin signatur med pennan som surrogatkamera.

Nu gör han nämligen skönlitterär debut med hårdkokta neo-noir-pastischen ”Are snakes necessary?”, skriven ihop med partnern och tidigare New York Times-redaktören Susan Lehman. Mycket snabbt saknar man trumfkorten. De intensiva färgerna, pulshöjande åkningarna, hisnande djupfokuseffekterna och tajta orkestreringarna av komplexa spänningssekvenser.

Liksom i De Palmas filmografi hittas spår av husguden Alfred Hitchcock även i ”Are snakes necessary?”, där två otrohetsaffärer med kopplingar till en smutsig senatorskampanj vävs ihop. Lögner skyddas med mord och toxisk manlighet synas med videokameror, Iphones och datorer.

Annons
Annons

Bild från inspelningen av ”Body double” från 1984.

Foto: TT

Främst är det Hitchcocks ”Studie i brott” som fått stå modell. Den kusliga mysteriethrillern, som kvalat in på många listor över tidernas bästa filmer, inspirerade även De Palmas ”Gastkramad” från 1976.

Inslag känns igen: besatthet, falska identiteter, vilseledande bilder – men den här gången går De Palma steget längre. Den unge fotografen Nick, en av romanens huvudpersoner, åker till Paris med krossat hjärta för att jobba som stillbildsfotograf på en nyinspelning av just ”Studie i brott” (även om fransmännen lyfter fram Boileau-Narcejacs bokförlaga som inspiration). ”Vilken fantastisk idé, göra om en av filmhistoriens mest vördade filmer”, säger Nick med svidande ironi som inte lär undgå bokens troligaste läsare.

Stor litteratur är det inte, men sådana ambitioner verkar inte ens ha funnits. Tvärtom. När en annan av rollfigurerna hittas med ett låne-ex av Graham Greenes ”Slutet på historien”, visar det sig att hon bara velat ha lätt läsning för ett femtimmarsflyg. Underförstått: hon hade velat ha ”Are snakes necessary?”.

Flygplatslitteratur, alltså. Korta meningar, fettsnåla beskrivningar och slagkraftiga repliker som varvas med metakommentarer inom parentes, där författarna understryker klichéerna för att försvara det hela som en självmedveten drift.

Det är svårt att inte läsa romanen som ett uppslag till den sortens film som De Palma hade kunnat göra i sömnen på 70- eller 80-talet. En ”Mardrömsjakten”, ”I nattens mörker” eller ”Body double”. Extravaganta spänningsverk vars konstgjordheter i dag skulle orsaka fler fniss än upprörda reaktioner. Eller än värre: inte orsaka något alls. Som nu senast med floppen ”Domino”.

Bild från inspelningen av ”Body double” från 1984.
Bild från inspelningen av ”Body double” från 1984. Foto: TT

De Palma och Lehman tar sig an kompromissprojektet med många ironiska blinkningar, vilka med tiden liknar nervösa tics. För bakom den svarta humorn skymtas en sorglig nostalgi. Med hjälp av sin medförfattare försöker De Palma skriva en De Palma-film som samtidigt fungerar som en kontaktannons för hans konstnärskap. Kåt, färgstark, glimten i ögat, självreflexiv, nervpirrande och skamlöst refererande. Varför vill ingen ha mig längre?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons