Annons

Tove Lifvendahl:Skamlösa i gott sällskap

Foto: Joanna Andreasson
Under strecket
Publicerad

Öresundsrevolution pågår, även om skalven inte nått Rosenbad ännu. Men närmare 20 000 personer har deklarerat på Facebook att de tillhör de sydsvenskar som är förbannade över beslutet om id-kontroller.

Ska vi riva Öresundsbron? frågade jag i fjol sensommar (23/8-14). Den retoriska frågan utgick från självklarheten att rörlighet mellan länder innebär stora möjligheter, vilket är positivt. Också för kriminella, vilket är negativt. Bron har exempelvis sänkt priset och ökat tillgången på illegala vapen. Men slutsatsen är inte att riva bron eller stänga gränserna, utan att bli bättre på att bekämpa kriminalitet.

Händelserna som har följt sedan dess har varit omtumlande men inte osannolika. Med hygglig kännedom om 1) de länder som många flyr ifrån, 2) EU:s publika Svarte Petterspel med flyktingar, och 3) utformningen av svensk migrationspolitik, kan ärligen ingen säga att den stora flyktingströmmen till Sverige kommit som en blixt från klar himmel. Hanteringen har emellertid varit förbluffande oförmögen.

I augusti 2014 befann sig svensk debatt ännu i låst läge; förmågan att på ett vuxet sätt resonera om fakta och prognoser var närapå obefintlig. Fredrik Reinfeldt höll sommartal och anklagades för att anamma SD:s världsbild genom att adressera den ansenliga kostnadsökning för asylmottagning de närmaste åren som Migrationsverket flaggade för. Nu förnekar ingen detta. Men han och andra som lyfte frågan då fick höra att de domedagspredikade och spred främlingsfientlighet. SD-stämpeln gick varm.

Annons
Annons

Tänk om tiden hade använts på ett annat sätt. Om politikerna hade kunnat säga att ”ja, prognoser slår ofta fel, men om det blir många – hur gör vi då? Vad innebär det i olika led av mottagningen, och hur snabbt kan de komma i jobb? Vilka konkreta mått och steg behöver vidtas för att klara det, och vilka resurser behöver vi frigöra?”

Det gjorde de inte. Och så sent som den 6 september i år stod Stefan Löfven på Medborgarplatsen och förkunnade: ”Nu måste vi bestämma oss vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot flyktingar. Mitt Europa bygger inte murar.” Men på hans order har i dagarna tågspåren på Kastrup separerats med staket. En mur av metall. Och den 4 januari ska id-kontrollerna vid gränsen mellan Sverige och Danmark träda i bruk.

Helomvändningen är skamlös, men Löfven är i gott sällskap. På andra sidan sundet föreslog Lars Løkke Rasmussens regering i november att dansk polis ska få söka igenom flyktingars bagage i jakt på pengar och värdesaker, som sedan kan komma att användas för att betala den asylsökandes uppehälle. En bestämd mängd kontanter ska undantas, liksom vigselring och mobiltelefon (Omni 13/11). Skamlöst är bara förnamnet.

Beslutet om id-kontroller är ett som fattats under stor stress. Invändningarna och konsekvensvarningarna från Lagrådet, SJ, Skånetrafiken, Sydsvenska handelskammaren och andra har negligerats, eftersom ingen av dem som protesterat har kunnat erbjuda en mer effektiv plan för att åstadkomma det som just nu är regeringens högsta prioritet: att strypa flyktingströmmen till Sverige.

Annons
Annons

Regeringen anser det nödvändigt, i likhet med flera oppositionspartier, eftersom systemen knakar i fogarna och kostnaderna rakar i höjden. Det visade sig att det bespottade volymordet ägde giltighet, och eftersom oviljan att göra radikala ändringar i villkoren för mottagning, arbets- och bostadsmarknad alltjämt dominerar, måste kranen dras åt.

Men som så ofta med beslut som fattas panikartat, kommer de med ett högt pris. Man vill uppnå en sak, men får annat på köpet. I det här fallet är kostnaden negativa konsekvenser för samhällsekonomin, vilket påverkar hela Sverige. Öresundsregionen är en tillväxtmotor och en av Europas mest dynamiska regioner. En ansenlig del av Sveriges och Danmarks samlade BNP skapas i regionen.

Broförbindelsen spelar en huvudroll. Smidiga kommunikationer i regionen är avgörande, och påverkar beslut som handlar om allt från anställningar till placering av huvudkontor. I fjol pendlade dagligen 15 200 personer över bron. För många svenskar är Köpenhamn i många avseenden av större vikt än Stockholm.

Vi är många som vuxit upp med och tagit den nordiska samvaron för given. Att kunna resa över gränserna utan pass har varit självklart, och skapat gemenskap. Det är ingen överdrift att påstå att denna gemenskap nu starkt prövas. Svansföringen är dock hög på ömse sidor, trots att både Sverige och Danmark har anledning att inta en viss ödmjukhet. Båda har höggradigt negligerat Dublinkonventionen genom att inte tillämpa principen om första asylland. Sverige upplever sig moraliskt mer överlägset för att ha dragit ett större lass, men får samtidigt tugga i sig anklagelsen att naivt ha försatt sig i en situation vi inte var förberedda på (det finns bilder på nätet av flyktingar i Malmö som får sova utomhus på marken), men Danmark kan å sin sida sägas ha förstärkt effekten rejält genom sin osolidariska bropolitik.

Annons
Annons

Effekten av Sveriges beslut om id-kontroller är att Danmark intar beredskap för gränskontroller mot Tyskland. Något av ett kallt krig har ingåtts, där signalpolitiken från ömse håll påminner om en auktion där lägsta bud vinner. Att få denna destruktiva utveckling att omgående upphöra är regeringens ansvar. Den har nämligen lika mycket skyldighet att hantera nulägets migrations- och integrationsfrågor som ansvar för den långsiktiga relationen med Danmark, den nordiska samverkan och strategin för Öresundsregionens fortsatta tillväxt.

Stephan Müchler som är VD för Sydsvenska handelskammaren påminde före jul om ett avtal som skrevs mellan Danmark och Sverige 1999 i samband med brobygget, avsett för framtida ansträngda situationer: ”Det möjliggör för dansk polis att jobba i Sverige och vice versa. Hade man satt sig ned med den danska sidan och försökt lösa det här så hade man kunnat genomföra id-kontroller ombord på tågen i stället för att ställa in tåg och stanna tåg, det är ju det som slår mot pendlarna och hela regionens utveckling.” (SVT 23/12)

Ingen kan förneka att här finns svåra målkonflikter. Men det är politikens uppgift att hitta rätt balans, och att väga klokt mellan principer och konsekvenser. Öresundsbron såsom den var tänkt att fungera, hotas nu av bildlig rivning. Rörligheten och framkomligheten över den behöver värnas. Sverige och Danmark behöver hitta en gemensam hållbar linje i flyktingpolitiken som inte innebär ömsesidig utpressning.

Statsminister Stefan Löfven bör därför omgående bege sig till Köpenhamn i sällskap med sin minister för nordiskt samarbete, Kristina Persson. På vägen görs med fördel ett tågbyte i Malmö. Där finns åtminstone tjugotusen uppretade och oroade Öresundsbor som kan påminna om den brådskande angelägenheten.

Ska vi riva Öresundsbron?svd.se
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons