Annons
Krönika

Lotta Lundberg:Skäms ni som stod och glodde när en människa dog

Foto: TT
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Nu har det hänt igen. En människa kämpar för sitt liv ute i vågorna och folk står med mobilen och filmar. Glosögt blänger de ut i vattnet, gapar. En del lyfter barnen över huvudet så att de verkligen ska se. Alla trängs och stirrar skammen ur sig – så till den grad att polis och räddningspersonal får svårigheter att utföra sitt jobb.

Min indignation känner inga gränser. Vilka är de? Var kommer de ifrån? För att tala med gamarna i ”Djungelboken”. Har de ingen mamma eller pappa?

Jag saknar Magdalena Ribbing.

Vart har skammen tagit vägen? Den goda skammen som får människor att bete sig civiliserat?

Det är på plats nu med ett brev till henne som frågar om det är okej att stå och filma en människa som dör på en bår på en svensk badstrand – eller om det vore klädsammare att gå därifrån med blicken sänkt?

Ska man säga till barnen: kolla nu dör han, det lägger vi ut i sociala medier så ser grannarna vår coola semester?

Eller säger man hellre; om man inte kan hjälpa till visar man respekt, när någon tar sitt sista andetag visar man vördnad?

Annons
Annons

Vart har skammen tagit vägen? Den goda skammen som får människor att bete sig civiliserat?

Jag skulle kunna använda hela krönikan till att fräsa ut min avsky över alla dem som saknar integritet, men det vore att plocka billiga poäng. Alla är lika upprörda. Utom de som var där.

Att förbjuda tomma vulgära människor att blänga lystet blir svårt att lagstifta om.

Vissa vill göra politik av tragedin. Det kommer inte att gå. Att förbjuda tomma vulgära människor att blänga lystet blir svårt att lagstifta om. De är för många. Och de har alltid funnits.

I radions P1 ”Tendens” hör jag samma vecka en intervju med Wenche. Hon fick polio som treåring och växte bitvis upp på en vanföreanstalt på 50-talet

Hon berättar att när de handikappade skulle handla stängde man Åhléns, så att de ”normala” skulle slippa se dem. Men nyfikenheten tog överhanden så när barnen satt på parkeringsplatsen i den blå bussen kom folk fram och tryckte näsorna mot fönsterrutan. För att glo.

Samma slags människor som på 30-talet gick på Gröna Lund och stirrade på en afrikansk stam som gick under namnet ”läppnegrer”. Gröna Lund hade även en egen liten lilleputtstad där de kortväxta levde allt medan turisterna flockades. Och stirrade.

Tänk om den enskilde själv var förmögen att fatta beslutet att bli det slags människa som kan se sig själv i spegeln på kvällen – med respekt.

På tivoli i Europa födde svarta kvinnor barn inför publik. De ihärdiga väntade ut de sista värkarna. Runt om i hela Sverige visades olika ”freaks” upp för tjugofem öre. Skäggiga damen, jätten, hermafroditen. Den senare fick man bara se bakom ett skynke.

Idag föds inte så många av de här barnen mer, vi skrapar ut dem i en politiskt korrekt vecka så slipper vi se dem alls, men det är en helt annan krönika.

Den här skulle handla om att den förslappade själens snaskiga längtan efter att stå och glo utan att skämmas har funnits i alla tider. Den är som sagt svår att lagstifta bort. Den är var och ens egna skam att hantera. Vems är ansvaret för tomma människors meningslösa maner: statens, kapitalets, skolans eller föräldrarnas?

Eller tänk; tänk om den enskilde själv var förmögen att fatta beslutet att bli det slags människa som kan se sig själv i spegeln på kvällen – med respekt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons