Annons

Skämtet blev allvar

Hästpojken slog igenom som en grupp strulpellar som gjorde sina första spelningar iklädda bananhalsband och fez. På nya albumet har de hittat ett helt nytt allvar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Martin Elisson och Adam Bolméus i Hästpojken.

Foto: DAN HANSSON

Martin Elisson och Adam Bolméus i Hästpojken.

Foto: DAN HANSSON
Martin Elisson och Adam Bolméus i Hästpojken.
Martin Elisson och Adam Bolméus i Hästpojken. Foto: DAN HANSSON

–Förra skivan var som en spya. Det gick väldigt fort, vi slängde in två gitarrer på alla låtar och hade inte mycket eftertanke. Den nya skivan har tagit tid att värka fram.

När Martin Elisson, sångare och låtskrivare i Hästpojken, talar om bandets andra skiva är det ett par saker han återkommer till. För det första är han stolt över att det har kommit en ny skiva över huvud taget – länge var han osäker på att Hästpojken alls skulle komma ut med en uppföljare till förra årets debutalbum Caligula.

Det andra är att de har tänkt efter på nya skivan Från där jag ropar. Skivan består mindre av desperat frustande punkpop, mer av allvarsam och ambitiöst orkestrerad pop. Adam Bolméus, som spelar gitarr i bandet och tillsammans med Martin utgör bandets hjärta, förklarar att bandet har varit noggrannare in i minsta detalj.

Annons
Annons

–Låtarna är mer genomarbetade, det finns inga döda partier. Vi har verkligen vägt alla melodier som förekommer på skivan, så att det inte finns något som är sämre än något annat, säger han.

Martin Elisson håller med.

–Det är bättre texter också. Förra gången skrev jag texter i studion och sjöng in dem samma dag. Nu har jag suttit och pillat med dem mer. Det är nästan det som har varit roligast nu, att skriva texter, säger han.

På den punkten, utvecklingen från spontanitet till allvar, märks en av få likheter med Bad Cash Quartet, bandet som Martin Elisson, Adam Bolméus och tre andra kompisar slog igenom med när de fortfarande gick på gymnasiet. De blev snabbt hyllade för såväl sina direkta pophits som för sina intensiva spelningar. Men bakom fasaden av högljudda partykillar tog Bad Cash Quartet allt de gjorde på extremt stort allvar.

–Allt var så jävla allvarligt. Vi var nästan rädda för varandra, säger Adam Bolméus.

–Det handlade nog om att vi var så unga. Man kan inte hantera sina känslor då. Jag trodde att jag skulle dö om vi inte fick till en skiva som var bra, säger Martin Elisson.

Efter att Bad Cash Quartet splittrats i mitten av 00-talet kände sig Martin Elisson vilsen. Han tog jobb på hemtjänsten, spelade in några låtar på måfå och hittade på namnet Hästpojken. Han behövde bryta mot det stora allvaret hos Bad Cash Quartet. Därför inleddes Hästpojkens liv med en turné som förband till Sahara Hotnights, där bandets medlemmar klev upp på scenen med fez på huvudet och ett knippe bananer trädda på tråd runt halsen.

–Jag tror att folk uppfattade Hästpojken som ett skämt, säger Martin Elisson när han tänker tillbaka på den första tiden.

–Men det var ju nästan det också. Det var som ett Turbonegro för barn, avbryter Adam.

–Ja… i början hade Pontus det där halsbandet av bananer, och Joel åt ostbricka och chips på scenen. Vi gjorde ett par spelningar som verkligen var fruktansvärt dåliga. Några arrangörer var upprörda över att de hade fått den här skiten på halsen, säger Martin.

Ganska snart tröttnade de på den lättsamma framtoningen. Allt framstod mer och mer som en oseriös pose.

–Det där är bara kul en kort stund. Egentligen vill man ju uttrycka någonting. Det enda som är kvar av den skojiga perioden idag är namnet, säger Martin Elisson.

Inspelningen av den nya skivan fick också sitt inslag av kaos när producenten Björn Olsson, som redan hade hoppat av uppdraget och sedan på det igen, lämnade projektet för gott inför det sista mixandet. Bandet fick leta upp en ny producent som kunde ta albumet i mål.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons