Linnea Axelsson ser sig som poet, men menar att det mer handlar om hennes relation till språket än vilken genre hon skriver i. ”Jag har alltid lyssnat på ord och tänker att mycket av berättandet ligger i det outsagda, som det gör mer i poesin än i prosan.”
Linnea Axelsson ser sig som poet, men menar att det mer handlar om hennes relation till språket än vilken genre hon skriver i. ”Jag har alltid lyssnat på ord och tänker att mycket av berättandet ligger i det outsagda, som det gör mer i poesin än i prosan.” Foto: Malin Hoelstad

Skildrar samernas historia: "Ser inte det som politiskt"

Linnea Axelssons hyllade diktepos ”Ædnan” skildrar samers historia från tidigt 1900-tal till vår tid.

– Jag har alltid lyssnat på ord och tänker att mycket av berättandet ligger i det outsagda, som det gör mer i poesin än i prosan, säger hon.

Publicerad

På nordsamiska betyder ædnan ”landet”, ”marken” och ”jorden”. Ordet lär också härstamma från ordet ”stor”. Linnea Axelssons diktepos, just med titeln ”Ædnan”, kan sägas vara stort på flera sätt. Fysiskt, boken är nästan 800 sidor tung, om än med mycket luft och vita sidor. Men också som i storartat. Euforiska kritiker har kallat hennes bok för mästerverk, mäktig och genombrott. DN:s Åsa Beckman skrev att den är så ”stark att tiden liksom hejdar sig” och SvD:s Therese Eriksson menade att ”Ædnan” har potential att precis som Amanda Kernells prisbelönta film ”Sameblod” visa på ”blinda fläckar i Sveriges historia för en bredare allmänhet”.

När vi möts är Linnea Axelsson ödmjuk inför all uppmärksamhet, drar sitt långa hår bakåt och söker orden över en kopp svart kaffe.

Titeln ”Ædnan” ligger snubblande nära storverk som ”Eddan” och ”Aeneiden”. ”Nu är visserligen de en del av världslitteraturen, men jag gillar att det finns en genklang mot sådana gamla epos. Det sagt med all ödmjukhet förstås!”, säger Linnea Axelsson.
Titeln ”Ædnan” ligger snubblande nära storverk som ”Eddan” och ”Aeneiden”. ”Nu är visserligen de en del av världslitteraturen, men jag gillar att det finns en genklang mot sådana gamla epos. Det sagt med all ödmjukhet förstås!”, säger Linnea Axelsson. Foto: Malin Hoelstad

– Litteraturkritik är väldigt otäckt för en författare, man har ju varit ensam så länge med något. Men jag är glad naturligtvis. Fast jag har inte läst så mycket själv, jag har sagt till alla mina nära att de inte får rapportera.

Vi sitter på Citykyrkans café i Stockholm. Tomheten på vidderna i hennes bok känns avlägsna. Men klingandet från teskedar i kaffekoppar och de gråhåriga gästernas röster bildar ett slags körverk, kan på så vis påminna om hennes verk. Författaren pratar, visar det sig snabbt, lite som sin bok, lågmält, med spår norrifrån, och utan överflödiga utvikningar.

Annons

I sitt epos sätter hon vackert och poetiskt samman ett långt, vindlande pärlband, från tidigt 1910-tal med svenska statens tvångsförflyttningar av samer fram till dagens strider om fiske- och jakträttigheterna i Girjas sameby. Hon låter oss möta röster ur tre generationer som tillsammans bildar ett vi. Deras liv påverkas alla av hur samerna behandlas av staten, men samtidigt skildras deras utveckling, känslor och kärlekar som universella, oberoende av var de befinner sig.

Boksidorna tyngs av sorg och skam, men mitt i allt finns ljus och kärlek. Och berättelsen visar hur en generation påverkar nästa, som i sin tur påverkar en tredje.

– Jag tror att jag, precis som i min förra bok, min första roman, ville visa hur människor som lever nära sätter spår i varandra. Jag har tänkt på att det både finns en frustration och en ömhet i spänningarna mellan generationerna. Som Sandra som säger till sin mamma: ”Varför berättar du inte bara? Varför pratar du inte samiska?”. Alla i den samiska världen kan historien och vet varför det är så.

Annons

Linnea Axelssons mamma är same och de senare delarna av boken utspelar sig i lilla Porjus, i Jokkmokks kommun i Norrbotten, där Linnea Axelsson bodde tills hon som nioåring flyttade till Norsjö i Västerbotten.

Många har antagit att hennes behov av att ge liv åt samernas historia är något som har tryckt på länge. Så var det inte. Hennes skrivande går inte att planera, förklarar hon vid flera tillfällen. I stället handlar det om att ta emot något, den här gången olika bilder.

– Jag såg flera ansikten, som jag kände igen på något sätt. Jag ifrågasatte inte vad det var utan försökte bara hitta en dialog för dem. De befann sig på avstånd, så jag förstod att de kom från långt tillbaka i tiden, och de hade en stark tystnad och ett tigande i sig.

När hon minns är det som om svartvita fotografier börjar sväva över vårt bord.

– Det var som att stå ansikte mot ansikte med någon.

Ville du visa tystnaden eller ville du ge ansiktena röst?

– Både och. Det handlar ju om människor som bär på smärtsamma erfarenheter. Även om man börjar berätta så finns tigandet där, det har blivit som en del av en. Tystnad kan vara otroligt påtaglig, det har det varit runt vissa människor och ämnen omkring mig.

Annons

Redan 2003 gav Linnea Axelsson själv ut ett slags fotobok, inspirerad av Helene Cixous skrivande utifrån sina familjealbum, med korta betraktelser till sin mormors gamla fotografier som hennes mamma hade samlat i en stor låda. Hennes mormor, som berättade en massa historier, var en av de samer som tvångsförflyttades på 1920-talet.

Var den viktig för den här nya boken?

– Jag vet inte... Det är inte min mormors historia, men man går in med hela sig själv när man skriver. Sedan förvandlas det till något annat, men jag har svårt att tänka mig ett skrivande som inte är personligt.

Det är lika svårt varje gång man sätter sig ned för att skriva. Att skriva handlar om ständiga misslyckanden, säger Linnea Axelsson.
Det är lika svårt varje gång man sätter sig ned för att skriva. Att skriva handlar om ständiga misslyckanden, säger Linnea Axelsson. Foto: Malin Hoelstad

Hur tänkte hon med titeln, ”Ædnan”? Hon gillade själva ordet och när hon insåg att hon kunde använda sig av de små skiftningarna, med ædnan, ædno och ædni, för marken, älven och modern, fann hon en struktur.

Annons

– Sedan fanns det givetvis en korrespondens med innehållet. Marken är jätteviktig i det samiska och i den politiska konflikten. Älven är viktig som flyttväg och för fiske. Modern tänker jag handlar om arvet.

Steget från prosa till poesi har inte varit långt. Redan debuten, romanen ”Tvillingsmycket - en syskonlegend” som kom 2010, var lyrisk. ”En hårt spänd sträng av poetiska visioner” som ”berättar helgonlegenden om ett tvillingpar som tillsammans bildar en enhet, en sluten cirkel, av begreppen liv och död”, skrev SvD:s recensent.

När rytmen kom till henne gav också den en struktur.

– När man har en form blir det som en tydlig röst som rör sig i en riktning. Jag tycker mycket om när språket rör sig. Det finns ju dikter som har något slags densitet, in mot sitt eget slut. Som en deciliter dikt, så här! säger Linnea Axelsson och visar hur hon häller ned en dikt i ett decilitermått – även när hon pratar skapar hon distinkta bilder.

– När jag bestämde mig för att det skulle vara mer episk diktning insåg jag att det inte går att stapla tre hundra täta dikter på varandra, det måste vara ett berättande som man kan färdas igenom. Så den här boken vandrar mer.

Annons

Båda hennes böcker utspelar sig långt norrut och är naturskildringar. Naturen hon var i som barn är alltid med henne. Det verkar bli så när hon skriver också, konstaterar hon.

– Det har nog mycket har att göra med det samiska. Människan och naturen är samma sak för mig. Vi har uppstått ur naturen och vistas i den. Sedan är människan ensam i sitt slag, vi har ju språket.

En annan likhet med syskonlegenden ”Tvillingsmycket” är att Linnea Axelsson i Ædnan skriver om syskonpar där en är mindre ”kapabel” än den andra, som Aslat och Nila. Hon har funderat en hel del på hur det är för människor som inte anses ”kapabla”.

– Det är dogmatiskt det här att alla förväntas sträva efter framgång, skapa sig själva och ha förmågan att ordna upp sitt liv. Det är så stigmatiserat att inte lyckas.

Hur kan du själv känna igen dig i det?

– Ibland får jag frågan om varför jag gör det jag gör. Det finns ett slags misstänksamhet gentemot konsten i Sverige, som kan framstå som rent konstförakt.

Linnea Axelssons intresse för orden och skrivandet växte sig starkt redan när hon var barn. Det är uppenbart att även det visuella ligger henne nära. Hon säger flera gånger sådant som att hon ”ser orden”. De flesta barn gillar att rita, men för henne var det ”jätteviktigt”.

Annons

– Det är intressant var konst- och litteraturintresset kommer ifrån, jag har ingen sådan familjebakgrund. Men jag kommer från ett politiskt hem, det har varit ett ständigt samtal. Och den samiska världen är mycket en berättande värld. Fast att jag blivit författare kanske handlar mer om att våra föräldrar lämnade oss mycket i fred, det är en nödvändighet för att skriva eller göra annat konstnärligt.

Hon började läsa konstvetenskap i Umeå och var snart igång med en avhandling om skulptörerna Louise Bourgeois och Rachel Whiteread. Hon beskriver det som att hon gick i dialog med något som inte hade ett eget språk. Men att fortsätta med det akademiska lockade inte.

– Jag gillade inte sådant som att behöva visa texter som inte är färdiga. Jag tycker det förstör.

För att få distans till det akademiska flyttade Linnea Axelsson till Berlin, skrev färdigt avhandlingen, och författade sin första roman.

Efter tre år i Berlin flyttade hon och maken till ett hus i Robertsfors, Västerbotten, för att skapa utrymme att skriva. Nu bor hon sedan några år i Solna.

Annons

Hur har det varit att skriva om norra Sverige från Stockholm?

– Jag behöver avståndet. Jag måste få känna mig fri i skrivandet och det är lättare om jag inte befinner mig på platsen. Men jag tycker om att befinna mig i tanken på platser där jag har varit mycket.

Efter debuten för åtta år sedan har hon skrivit vidare, men också haft svackor där hon tvivlat på sitt skrivande. Och till sist fått till sin nya bok. Ett epos som nu landar i ett annat klimat än när hon påbörjade det. Åtskilligt har hänt de senaste åren, både vad gäller synen på samisk konst och på historien.

– Det har funnits ett extremt förminskande och nonchalans från svenskt håll. Nu märks en annan ödmjukhet. Dessutom har synen på samiska konstnärer förändrats, man bedömer deras konst som vilken konst som helst. Det är en klar förändring med både Amanda Kernell med ”Sameblod” och Britta Marakatt-Labba som var på konstutställningen Documenta med sina broderier. Man har tagit dem på allvar, det gjorde man inte till alldeles nyss.

Annons
 ”Det kanske finns där i någon klang, för det starkaste för mig med språket handlar just om klang och hur orden låter och ser ut”, svarar Linnea Axelsson på frågan om hur samiskan påverkar hennes skrivande.
”Det kanske finns där i någon klang, för det starkaste för mig med språket handlar just om klang och hur orden låter och ser ut”, svarar Linnea Axelsson på frågan om hur samiskan påverkar hennes skrivande. Foto: Malin Hoelstad

Linnea Axelssons bok har av vissa recensenter ansetts ha ett ärende. Hon är noga med att påpeka att det inte var syftet. Att Sandra i bokens senare del strider för samiska rättigheter handlar inte om det, betonar hon, utan om att den typen av aktivism är väldigt närvarande bland unga samer i dag, Sandra får förkroppsliga det.

– Jag har inte sett det jag skrivit som politiskt, utan mer som en känslohistoria, om människors känslor. Jag gillar inte när litteraturen har ett ärende, när det blir för starkt.

Vad har hon fått för reaktioner från uppväxtens Porjus då? Bra, säger hon och ser mer bekväm ut än när vi pratade om mottagandet i medierna. Hon ler. Någon har utbrustit ”Äntligen!” Någon annan: ”Du har berättat min historia, om min värld.”

– Det är en lättnad. Jag vill inte göra anspråk på att berätta något som ska representera alla. Det är känsligt eftersom samer har skildrats så förnedrande av andra tidigare. Fast självklart kommer det att finnas individer som inte håller med om det jag skriver i boken.

Tänkte du på det medan du skrev?

– Jag är rätt bra på att stänga ute sådant. Men det har funnits perioder när jag har känt att det är ett personligt risktagande. Samtidigt är det väl det man ska skriva om, det som är det svåraste.

Titeln ”Ædnan” ligger snubblande nära storverk som ”Eddan” och ”Aeneiden”. ”Nu är visserligen de en del av världslitteraturen, men jag gillar att det finns en genklang mot sådana gamla epos. Det sagt med all ödmjukhet förstås!”, säger Linnea Axelsson.

Foto: Malin Hoelstad

Det är lika svårt varje gång man sätter sig ned för att skriva. Att skriva handlar om ständiga misslyckanden, säger Linnea Axelsson.

Foto: Malin Hoelstad

”Det kanske finns där i någon klang, för det starkaste för mig med språket handlar just om klang och hur orden låter och ser ut”, svarar Linnea Axelsson på frågan om hur samiskan påverkar hennes skrivande.

Foto: Malin Hoelstad