Annons

”Skolan är inte i fritt fall – men kraven är för höga”

Det är fel att kraven i svensk skola skulle ha sänkts. Problemet är snarare att det i vissa avseenden är för höga krav och att det är fel krav, skriver Magnus Persson i en replik till Lotta Lundberg – som svarar direkt.

Under strecket
Publicerad

”Om man kunde önska något i skoldebatten är det att de som deltar i den anstränger sig åtminstone lite för att ta reda på fakta”, skriver Magnus Persson.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 3
Foto: Pontus Lundahl/TTBild 2 av 3
Foto: Lars PehrsonBild 3 av 3

”Om man kunde önska något i skoldebatten är det att de som deltar i den anstränger sig åtminstone lite för att ta reda på fakta”, skriver Magnus Persson.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1
”Om man kunde önska något i skoldebatten är det att de som deltar i den anstränger sig åtminstone lite för att ta reda på fakta”, skriver Magnus Persson.
”Om man kunde önska något i skoldebatten är det att de som deltar i den anstränger sig åtminstone lite för att ta reda på fakta”, skriver Magnus Persson. Foto: Lars Pehrson

Kulturdebatt

Det är tråkigt att intellektuella som man annars respekterar tycks tappa all kritisk förmåga när det gäller skoldebatten. Då rättar man in sig i ledet och deltar glatt i spridandet av den dominerande berättelsen om svensk skola och lärarutbildning: Skolan är i kris, i fritt fall, kidnappad av postmoderna flumpedagoger och i klorna på en missriktad jämlikhetsideologi som predikar att alla elever kan och är lika bra. Ingenting av detta är sant, ändå upprepas olika varianter av denna berättelse gång på gång.

Lotta Lundberg riktar i sin krönika (18/7) in sig på att det är alldeles för lätt att bli antagen till lärarutbildningen och att detta i sin tur leder till sänkta krav i skolan. Lundberg skriver att ”Intagningspoängen till Lärarhögskolan är så låg att en apa kan göra högskoleprovet med en tärning – och komma in”. Det är två allvarliga brister med denna utsaga.

Annons
Annons
Foto: Pontus Lundahl/TTBild 1 av 1

För det första begår Lundberg ett vanligt misstag och talar om lärarutbildningen som vore den en utbildning, när det i själva verket handlar om en stor mängd olika utbildningar med olika inriktningar och ämneskombinationer. På vissa av dessa är antagningspoängen låga, på vissa tvärtom höga eller mycket höga.

Som Anna Carlstedt skriver i sin replik (21/7) är det stora problemet de många avhoppen från utbildningen. Den är alltså knappast för lätt. Den andra allvarliga bristen är att jämföra lärarstudenter, och i slutet av artikeln också lärare, med apor. Som Carlstedt påtalar görs också en associativ koppling till människor med diagnoser, vilket gör det hela ännu obehagligare. Lundberg svarar att det bygger på en slarvig läsning. Det är att komma undan för enkelt.

Jag är övertygad om att Lundbergs avsikt inte var att göra en sådan (bokstavlig) liknelse, men faktum kvarstår att hon gör den. Det är inte läsningen av texten som är slarvig utan texten som är slarvigt skriven. Vad menar till exempel Lundberg när hon beskriver välfärdsstaten som ”perverterad”?

Foto: Pontus Lundahl/TT

Lundberg slåss, som så många av skoldebattörerna, mot en halmgubbe.

Lundberg skriver vidare att: ”Alla kan bli godkända. Allt annat är tabu. Det hade jag fått med mig från Lärarhögskolan”. Jag har arbetat i över femton år på en lärarutbildning och aldrig någonsin stött på någon som hävdat en sådan åsikt. Lundberg slåss, som så många av skoldebattörerna, mot en halmgubbe. Dagens skola tar nämligen i högre grad utgångspunkt i de enskilda eleverna – de som har svårt att nå kunskapskraven ska få stöd för att i mesta möjliga mån uppnå dem, medan de som har lätt att nå målen ska ges stöd för att kunna utvecklas vidare. Allt enligt skollagen.

Annons
Annons
Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Att kraven i svensk skola skulle ha sänkts och att alla ska bli godkända är också fullständigt felaktigt. Problemet är snarare att det i vissa avseenden faktiskt är för höga krav ­– och att det är fel krav. Mellanstadieelever ska numera inte bara kunna redovisa kunskaper utan också till exempel kunna kommunicera, reflektera över och problematisera sitt eget lärande.

Med fel krav menar jag att undervisningen med de senaste läroplanerna drivits i en extremt formalistisk och detaljstyrd inriktning där det enda som tycks spela någon roll är betygssättningen – som nu inte bara görs i de olika ämnena och kurserna utan i princip hela tiden på allt: enskilda prov och redovisningar, till och med enskilda provfrågor ges graderade betyg, allt för att kunna föras in i prydliga boxar i de matriser som dikterar alltmer av verksamheten i skolan.

Man kunde önska att de som deltar i skoldebatten anstränger sig åtminstone lite för att ta reda på fakta.

Om man kunde önska något i skoldebatten är det att de som deltar i den anstränger sig åtminstone lite för att ta reda på fakta. Ett annat önskemål är en större vilja till dialog från samtliga inblandade. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket. Om skola och lärarutbildning är det ju fritt fram för vem som helst att tycka vad som helst – så länge det passar in i den sedan länge cementerade berättelsen om flum och förfall.

Magnus Persson är professor på Lärarutbildningen vid Malmö universitet och litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.

Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons

Lotta Lundberg svarar direkt:

Den perverterade välfärdsstatens signum är när man blandar ihop människors lika värde med människors lika förmågor. Det är dumhet.

Det var om dumhet min krönika handlade. Jag är övertygad om att Magnus Persson hellre vill ha en bilmekaniker som pillar i hans trasiga bilmotor av samma skäl som han hellre vill ha en tandläkare som pillar i hans mun när han har problem där. Tandläkare och bilmekaniker har alltså olika förmågor.

Alla är heller inte lämpade som pedagoger. Om vi vågade erkänna det skulle vi verkligen bidra till att höja lärares status. Som skolsystemet ser ut idag kommer i princip alla in på någon lärarutbildning. I brist på bröd äter man limpa. Och då kollapsar högskolorna. Lärarna där står inför att godkänna eller underkänna. Alla som underkänns stannar i systemet, har rätt till extra hjälp, tentar tre, fyra, fem gånger, hamnar på den enskilda lärarens ansvar att godkänna tillsammans med ytterligare en kull studenter. Det gör högskolelärarens arbetsuppgift ohållbar. Och då riskerar man att sänka ribban.

Jag välkomnar en nyanserad skoldebatt. Om den ska ske på min bekostnad får jag väl hacka i mig det. Snacka om att gripa efter halmstrån.

Lotta Lundberg är författare och krönikör och skribent i Svenska Dagbladet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons