Annons

Slaget om TrojaSkönhet i språket som nästan når Homeros-klass

Theodor Kallifatides.
Theodor Kallifatides. Foto: Florence Montmare

Theodor Kallifatides har tagit sig an en riskfylld uppgift. ”Slaget om Troja” lutar sig mot urberättelsen ”Iliaden”. Men Kallifatides är rätt man för uppdraget – det borgar hans djupa kunskap och förfinade språkkänsla för.

Under strecket
Publicerad

Slaget om Troja

Författare
Theodor Kallifatides
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

200 s.

Berättelsen om det trojanska kriget, ”Iliaden”, var mina unga pojkårs stora och engagerande läsupplevelse. Ett epos som satte fantasi och känslor i omtumlande rörelse. Jag var naturligtvis för ung för att begripa mig på Homeros vackert klingande hexameter. Det skulle dröja länge. Jag är inte ens säker på att jag kunde läsa när jag först bläddrade i den stora volym jag fått, ett slags illustrerad klassiker, där kriget återberättades med intagande bilder av hjältar och slag; Paris och Agamemnon, Hektor och Akilles och den underbart vackra Helena.

Storheten med denna berättelse var och är än i dag att läsarens sympatier och antipatier hela tiden skiftar. Ingen sida är entydigt god eller entydigt ond. Världen må vara förutbestämd av gudarna men den är inte svartvit.

Det antika Grekland var inspirerande. I min annars så mediokra skolgång var det en höjdpunkt när jag flera år senare var bäst i klassen på provet om det antika Greklands historia.

Sedan försvann tyvärr det intresset, nutiden tog över. Så tack Theodor Kallifatides för att jag återigen får minnas och leva i de dramatiska envigen, de starka känslorna, kärleken, det grymma och avskräckande våldet, det vredgade hatet men också sansen och storsintheten.

Annons
Annons

Nu ska det sägas att en roman har betydligt större räckvidd än min lilla vandring i minnet. Och det är också så den ska bedömas. Theodor Kallifatides nya roman ”Slaget om Troja” är en bok med något så ovanligt som ett uttalat pedagogiskt syfte. Kallifatides har insett att ”vår tid inte stimulerar, inte förutsätter den krävande läsning som ’Iliaden’ erbjuder”. Efter många överväganden bestämde han sig för att, som han skriver, ”göra något åt det”. Och varför? Jo, skriver han, det är ”den starkaste antikrigsdikt som skrivits”. Det är alltså inget försök att ersätta Homeros diktning, men det kan möjligen vara en inkörsport även till den. Det är därför svårt att tänka sig någon författare som är mer lämpad för uppgiften. Han har såväl den djupa kunskapen om antikens samhällsliv och filosofi som en förfinad språkkänsla.

”Slaget om Troja” är naturligtvis något helt annat än min illustrerade pojkbok. Detta är, trots att den följer handlingen och mytologin från Homeros lyriska epos, en roman i egen rätt. Kallifatides förser det trojanska kriget med en korthuggen ramberättelse i en historiskt helt annan tid, men också i ett brutalt och hänsynslöst krig, det sista året av andra världskriget. Författaren tar oss med till en liten grekisk by, ockuperad av tyskarna som dock utmanas av allierat bombflyg.

Här lever den unge berättaren och hans vasstungade barndomskamrat Dimitra. De följs alltid åt, från och till skolan, från och till torget, från och till kyrkan.

Första dagen i skolan är det skarpt läge, bomberna faller och dessutom med en ny ung fröken som berättaren genast blir förälskad i. Hon är en häxa, konstaterar Dimitra. För att skydda sig mot bomberna tar de 15-åriga eleverna skydd i en grotta. Lärarinnan föreslår att hon ska berätta om det stora slaget om Troja medan de väntar. ”Det låter hur spännande som helst”, kontrar Dimitra, vilket lärarinnan ignorerar och börjar berätta.

Annons
Annons

”Solen lyste över akajernas läger, men inte över deras sinnen. Mitt emot dem reste sig Trojas höga, mäktiga och vackra murar. De hade i snart tio år stormat an mot dem. Många bra män från båda sidor hade dödats i hårda slag.

Men det avgörande slaget återstod.

Trojanerna kämpade för sina liv. Akajerna stred för sin ära och heder. Det vägde inte lika tungt, kanske.”

Kallifatides slår an den ton som följer hela berättelsen om det tioåriga kriget som har sitt ursprung i en förlupen kvinna. Den sköna Helena är lyckligt gift med Spartas konung Menelaos när hon plötsligt drabbas av en djup förälskelse i den trojanske prinsen Paris. De rymmer till hans hemstad.

Menelaos samlar sina män och bundsförvanter för att återställa ordningen. Trupperna leds av fältherren Agamemnon som offrat sin dotter Ifigenia för att få förlig vind.

I bakgrunden av detta, som i all grekisk mytologi, styr gudarna. De tar parti, de framkallar schismer, de strider inbördes och de medlar.

Det var inte en helt riskfri uppgift Kallifatides åtog sig. ”Iliaden” är ju en berättelse som i stort sett alla senare berättelser lutar sig mot. Kalla det gärna en urberättelse, en allomfattande skildring av mänskliga drivkrafter och tillkortakommanden.

Kallifatides omdiktning är inte fri i meningen att han ändrar på händelseförloppet eller tillskriver hjältarna nya egenskaper. På sina håll moderniserar han känslor och stämningar och erbjuder modernare bilder. Nej, friheten i romanen ”Slaget om Troja” ligger i språket och att hans prosa är så vacker och innehållsrik att den nästan kan mäta sig Homeros metaforrika hexameter.

Annons
Annons

Theodor Kallifatides är en produktiv författare och en som inte drar sig för att pröva olika genrer. Han har skrivit över trettio böcker sedan debuten med diktsamlingen ”Minnet i exil”. Den tillkom efter att författaren bott fem år i Sverige. Klivet in i den svenska litteraturen var inte omedelbart, men kom med romanen ”Bönder och herrar” från 1973, som så småningom blev en trilogi om människorna i en grekisk by och om andra världskriget. Grekisk vardag som mytologi – och pojkårens minnen från den tyska ockupationen – har alltid varit viktiga för hans romaner. Det som dock gjort det främsta intrycket på mig är hans förmåga att skildra det svåra med lätt hand– och ibland uppfriskande lättsinne. Man kunde kanske kalla det melankolisk munterhet. Varje gång jag öppnar en roman av honom, även om det skulle vara en så kallad mellanbok, rycks jag med av träffande metaforer och de till synes enkelt påkomna utsagorna som ibland känns bråddjupa. För denna läsare verkar han själv ha så roligt när han förför med det svenska språket.

Jag vet inte vad som förde Theodor Kallifatides till Sverige, kanske var det gudarnas önskan att han skulle ställa sin odyssé mot och i det karga landet i norr. Det ska vi vara tacksamma för. Theodor Kallifatides har inte bara tillägnat sig det svenska språket, han har tillfört det något nytt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons