Annons

Jan-Ewert Strömbäck:Skräpet som avslöjar Kubakrisens förlopp

Raketer och missiler i Havanna från Kubakrisens dagar.
Raketer och missiler i Havanna från Kubakrisens dagar. Foto: Mark Williamson / TT

Kubakrisen varade i knappt två veckor, men betraktas ändå som en av de ­farligaste händelserna i kalla krigets historia. Två forskare ger nu en delvis ny bild av krisen efter att med arkeologiska och antropologiska metoder ha studerat lämningar som vittnar om vad som hände – och hade kunnat hända.

Under strecket
Publicerad

Det var 1962. Jag tror att de där krisdagarna satte tydligare spår hos mig än de senare historiska morden på Kennedy, Martin Luther King Jr och ånyo en Kennedy. ­Kubakrisen brukar mycket riktigt beskrivas som kalla krigets farligaste händelse med risk för ett kärnvapenkrig och ett nytt världskrig. Den bedömningen återkommer också i en ny samtidsarkeologisk bok ”The missile crisis from a Cuban perspective. Historical, archaeological and anthropological reflections” (Routledge) av Håkan Karlsson, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet, och den kubanske historikern Tomás Diez Acosta.

Jag minns stunderna, inte bara en stund, i klassrummet med min och de andra tolv- och trettonåringarnas rädsla. Ibland trodde jag att lärarna, åtminstone en av dem, var räddast av oss alla. Mest minns jag nog hans avslappnade gester och tonfall när allt var över. Sovjetunionen hade avvecklat anläggningarna för medeldistansrobotar. De kärnvapenmissiler som Sovjetunionen placerat på nio platser på den kubanska landsbygden fraktades tillbaka.

Annons
Annons

Det finns naturligtvis olika perspektiv på detta hotfulla drama, från Sovjetunionens och USA:s kompromisslösa attityder och beslut, till rädslan hos unga realskoleelever i en svensk provins. De båda författarna till den aktuella boken har, som framgår av titeln, ett kubanskt perspektiv; ett officiellt kubanskt sådant bör väl tilläggas, eftersom det även på Kuba finns flera synsätt. Författarnas ambition, som också fullföljs, är att komplettera forskningen om kalla krigets följder med ett lokalt, folkligt och mänskligt perspektiv, detta inte minst genom lokalbefolkningens minnen och kontakter med resterna av sovjetiska avskjutningsramper för kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar på Kubas landsbygd. Med boken och inte minst intervjuerna kommer människorna som författarna skriver ”till tals i den stora berättelsen om Kubakrisen – och som tillsammans med materialet på kärnvapen­baserna snart är helt borta”.

Författarna understryker att det finns otaliga framställningar om denna kris, men verken hittills har nästan alltid utgått från USA:s och dess allierades perspektiv. I den nu breda fresken framträder Kubas mer eller mindre ofrivilliga roll. Av historieskrivning och citat av inte minst Fidel Castro framgår det att hela processen utlöste dubbla känslor och reaktioner. Å ena sidan ville man inte vara en del av något som kunde leda till kärnvapenkrig eller dåligt rykte för Kuba och dess regim, å andra sidan ville man vara lojal mot Sovjetunionen, stärka det socialistiska blocket och dra fördel av uppbackningen för Kuba som försvar mot USA.

Annons
Annons

Författarna slår tidigt fast att krisen ingalunda inleddes med att Sovjet placerade de kärnvapenbestyckade missilerna på Kuba. Den verkliga startpunkten var enligt dem snarare USA:s invasionsförsök vid Grisbukten i april 1961, vilken hade till syfte att sabotera den kubanska revolutionen. Försvarare av USA:s åtgärder härvidlag skulle möjligen hellre hänvisa till bristen av demokratiska ambitioner på Kuba än förekomsten av en revolutionär process.

Till förspelet hör också de två detonationer i Havannas hamn mot fartyget Le Coubre den 4 mars 1960 som skeppat vapen och ammunition från Belgien. 110 personer ­dödades, 200 skadades. Fidel Castro hävdade att det hela var ett sabotage från USA, vilket amerikanerna förnekade. Det saknas knappast aktioner och initiativ från USA och CIA som inte är förenade med nationell suveränitet (Kubas) och folkrätt, frekvent spionflyg till exempel. ­Etableringen av sovjetiska missiler måste ändå betraktas som en krisens händelse i sig – och som sådan ett hot mot världen, ett avgörande steg i upptrappningen av konflikten. 

När transporterna av ramper och andra anläggningar anlände till Havanna, välkomnade Fidel Castro dem och utlovade allt tänkbart samarbete. En grupp med kubanska experter deltog i arbetet med utplaceringarna som inleddes omedelbart, inte minst genom uppsökning av dalar, grottor och andra lämpliga platser. Det blev nödvändigt att evakuera och förflytta lokalbefolkningen och ­erbjuda dem annat boende.

All materiel anlände tidigt i augusti via skilda ingångar, Santiago de Cuba, Nuevitas, Casilda, Havanna, Bahia Honda, Cabanas och Mariel. Karavaner med mellan 30 och 40 lastbilar körde på vägarna nattetid. Sovjetiska och kubanska ingenjörer fick se till att vägar och broar klarade ­belastningen.

Annons
Annons

R-12-missilerna anlände i september via tre hamnar, Bahia Honda, Mariel och Casilda. 36 kärnvapenbestyckade missiler av typ R-12 MRBM opererade på Kuba. De var placerade på sex platser. Varje missil innehöll en kärnvapenarsenal som var 70 gånger större än bomben över Hiroshima. Räckvidden räckte till Washington DC.

Mellan juli och oktober 1962 expanderade sovjetiska militära kontingenter till cirka 42 000 man i alla vapenslag. Ett budskap var att amerikanerna skulle upphöra med blockaden mot Kuba. Annars väntade militära aktioner. Den kubanska regeringen beordrade en generell ­mobilisering bara en och en halv timme efter att president Kennedy tillkännagivit blockadbeslutet. Samtidigt spreds till den kubanska befolkningen informationen att Sovjet inte skulle tolerera utökade amerikanska aktioner mot Kuba.

Att beskriva de övergivna missilanläggningarna som arkeologiska avtryck och minnen är ett oväntat men välgörande och välkommet grepp. Det stora nytillskottet i forskningen är Håkan Karlssons och Tomás Diaz Acostas arkeologiska och antropologiska utgångspunkter. Fundament på marken och andra kvarlämningar bär på berättelser om vad som en gång hände – och vad som hade kunnat hända. Också frånvaron av föremål genererar folkligt berättande såsom vart tog det vägen, huset som stod så nära en gatukorsning i Santa Cruz de los Pinos? Jo, det hindrade nattliga sovjetiska transporter till den grad att det till slut revs.

Boken ger exempel på vad av de tidigare missilbaserna som fortfarande kan upptäckas och hur museer och andra institutioner väljer att återvända till och återanvända baserna. Allt för att bevara detta kulturarv i framtiden. 

Annons
Annons

När de båda författarna och forskarna inledde arbetet ställde de frågan: är det möjligt att komplettera och berika missilkrisens dominerande narrativ och nå ny kunskap genom studier av materiella och immateriella kvarlämningar? Svaret blev jakande. Och narrativet har inte bara kompletterats utan också fungerat utmanande. För boende i närheten av avfyringsramperna är kvarlämningar och andra minnen en del av vardagen. Minnesvärda berättelser som lever vidare från generation till generation är episoder i kontakten mellan kubaner och sovjetiska soldater oktober 1962.

Intervjuerna med människor som bodde i närheten av ­baserna höjer läsvärdet. Det är imponerande att komma så nära ögonvittnen som vid tillfället var så unga som 11 år. Fram växer minnen av storögda iakttagelser när världen kom på besök. Det uppstår handel där soldaterna vill komma över rom och ­annan alkohol. Det uppstår kulturkrockar när soldaterna marscherar och bränner sig i den starka solen. Det uppstår vänskap mellan kubanska familjer och sovjetiska soldater. Männen från en annan värld uppvaktar kvinnor på plats och uppträder mycket artigt och belevat. Här finns inga vittnesmål om ofredande eller otillbörliga närmanden, tvärtom. Vän av källkritik blir kanske tveksam. Bortsett från ett sådant frågetecken är intervjudelen ett mycket givande tillskott av autenticitet till dokumentationen av detta världshistoriska skeende.

Lokala varianter av besöksnäring och kulturturism, ­eller snarare missilturism, har vuxit fram på de gamla ­baserna, till exempel friluftsmuseer. I El Cacho fyller en övergiven hangar funktionen för möten, middagar, ­utställningar och work shops.

Annons
Annons

Kuba blev en fascinerande referens för många människor över hela världen. Fjortonåringen i realskolan samlade frimärken och hade valt två landsmotiv. Det ena var Norge, det andra Kuba; två inriktningar som stod för två temperament. De norska frimärkena var nordiskt kyliga, medan de stora färgglada kubanska frimärkena erbjöd ett avbildande myller av dans och andra motiv. Kuba blev också inspiration för politiskt nyfikna, och för den delen politiskt naiva, människor över hela världen. Störtandet av diktatorn Batista 1959 utlöste hopp om öppenhet och en annan ordning – fantasin till makten – ett hopp som liksom i många andra länder grusades efter upptäckten att rebeller och revolutionärer blev odemokratiska makthavare som blundade för förtryck av homosexuella och andra. USA har å sin sida haft en onödigt ängslig attityd till vad som hänt i grannlandet och inte dragit sig för att tillämpa traditionen att stödja demokratiskt tvivelaktiga krafter.

När jag besökte USA för första gången, det var 1970, blev jag kvarhållen i tullen provokativt länge, eftersom jag hade haft reselektyr med kubanska flaggan på omslaget. På samma sätt som det har funnits liberal opposition på Kuba finns det förstås vänsteropposition i USA, en väletablerad sådan dessutom. När den så kallade 68-vänstern i Paris och övriga Europa utbröt, hade den varit på gång länge i USA genom organisationen Students for a democratic society (SDS) även om rörelsen var mer intresserad av att krossa skyltfönster än att få till politiska förändringar.

Författarna Karlsson och Acosta vill utmana stereo­typer med sin bok. Det är en röd tråd i text och undertext. Boken är angelägen. Efter läsningen framstår behovet av en likaså Kubakritisk bok som stort; denna min kommentar må passera som en åtminstone antydan till stereotyp i ett dominerande narrativ om demokrati.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons