Annons

Au pairSkriver om slocknad kärlek – med ovanligt stor talang

Cecilia Hansson, arkivbild.
Cecilia Hansson, arkivbild. Foto: Staffan Löwstedt

Ett experiment, ett riskabelt projekt för att undersöka vad som hände, framför allt i de starka känslorna. Cecilia Hanssons nya bok ”Au pair” växer från glesa minnesfragment av tiden som barnflicka i Wien till att borra i det som bränner mest, den första stora kärleken.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Au pair

Författare
Cecilia Hansson
Genre
Prosa
Förlag
Natur & Kultur

I början blir jag lite nervös. En vuxen kvinna konfronteras i texten med sin tid som 19-årig au pair i Wien. Med sin språklärare, en tolv år äldre kulturjournalist och som skriver på en avhandling om ”Sexualiteten i den moderna litteraturen”. Med de besynnerliga familjerna och deras odrägliga barn. Alltsammans varvat med nutid där hon nu själv är gift och mamma. Hur tar en författare sig ur de klichéerna?

Cecilia Hanssons tidiga dikter, bland annat debutsamlingen ”Revbensdagar, morgnar” från 2002 (tillsammans med ytterliga två samlingar) ges ut på nytt i samband med ”Au pair”. Författaren beskriver i den nya boken debuten som ”en lyrisk berättelse om hur den första stora kärleken skjuter rätt in i hjärtat” och ”hur det hade varit om jag hade blivit älskad som nittonåring”.

Samlingen från 2002 kan uppfattas som ett embryo till den bok som kommer i dag. Ett litet pulserande embryo med mycket slem och fukt och hud, kommen ur ett begär. En mening per sida, sällan mer. Starkt koncentrerat. Läs gärna båda bredvid varandra. Det finns en fräschör i den första, och en skärpa, som i den senare får en förklaring och tolkning.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

I den nya boken är texterna rundare, fylligare, griper över mer och ger en mer omfattande bild av debuten. Fortfarande är stroferna ofta korta, ett eller ett par stycken per sida. Men helheten är varierad. Vi får listor, förteckningar över de många resorna författaren gjort över åren, över adresserna hon bodde på i Wien, över sjukhus där hon gjort EKG och över annat som hjälper till att sortera bland komponenterna när kronologin i texten hoppar fram och tillbaka. Läsaren lotsas med hjälp av rubriker med romerska siffror: Au pair, Hjärtat, Koraller och Svarta koraller.

Det finns i den här boken ett hjärta som är sjukt, som behöver observation och vård.

Koralltemat, som inbegriper korallfärgat läppstift och ”mitt eget korallrev” hänvisar till en novellsamling av Judith Hermann, som författaren får i gåva. Jag tänker också på Katarina Frostensons diktsamling ”Korallen” med rösten och hjärtat som, liksom hos Cecilia Hansson, samspelar. Det finns i den här boken ett hjärta som är sjukt, som behöver observation och vård. Och de svarta korallerna, är de som legat för länge på havets botten. ”Var det den historien jag ville berätta?” frågar sig diktjaget.

Det förekommer ofta korta dialoger där läraren Walter, objektet för den unga kvinnans åtrå, och Cecilia och ibland några kursdeltagare till träffas på namngivet kafé, med scenanvisning inom parentes och exakt återgivna repliker. Även telefonsamtal beskrivs på liknande sätt.

Annons
Annons

Cecilia möter i den nya boken skuggan av sin ungdoms besatthet med ett eget liv, ett yrkesliv, ett kärleks- och familjeliv, men ändå, när hon kommer till adressen där allt vibrerade, på Laudongasse, är det ”som om jag aldrig…” och så kommer en uppräkning, ett urval av erövringarna och bedrifterna hon utfört. Boken verkar vara ett experiment, ett riskabelt projekt för att undersöka vad som hände, framför allt i känslorna, som var så starka. Kanske platsen kan ge ett svar? ”Mitt i Wiens hjärta, mitt arma hjärta.”

Ungarna är lika tråkiga att passa, oberäkneliga, och alltid är det något med föräldrarna.

Vi får minnesfragment, exakta och tydliga. Distansen till uppgiften som au pair i en familj är påfallande. Avståndet till barnen, födkroken för det hela, är stor och den egna blicken på au pair-flickan är kylig: ”Den näst intill skamliga erfarenheten att ha tagit hand om barn och städat upp efter andra.” Alltsammans, att tvingas bo i ”en själlös” familj utanför stan, där trebarnspappan ”Günther idisslar när han tuggar, är helt inne i sin schnitzel” och slänger av sina pyjamasbyxor med bajsränder på golvet när han duschar, är svåruthärdligt. Det hjälper sällan att byta familj. Ungarna är lika tråkiga att passa, oberäkneliga, och alltid är det något med föräldrarna. Familjen där mamman är freudian och karriärakademiker känns ännu värre än den där barnen ständigt äter knödeln och lever rövare.

Här plockar Cecilia Hansson fram en svart humor och skruvar upp tempot och tätheten. Den stora kärleken Walter, som hon nästan fick, blandas med andra kärlekar med män och kvinnor, med detaljer ur barndomen och vägen till att bli vuxen. Samtidigt som allt fler flockas i boken blir texten starkare och snabbare. Läsaren tvingas gång på gång tillbaka till caféerna, samtalen, mötena med Walter. Det är kring honom, eller snarare minnet av hennes besatthet i honom, som det gäller. ”Att det är mig och inte dig som den här berättelsen handlar om.”

Annons
Annons

Så, ur en till en början rätt gles text, där jag träffat studenttjejer som ”kan allt” om filosofi, psykologi och matte, en huvudperson som har femma i nästan alla ämnen och med henne hamnat i Wien där ”Freud visste allt om drömmar” och jag själv börjat krokna på dessa (möjligen avsiktliga) slappheter i form och tanke, börjar det hända saker.

Cecilia Hansson både vill och vågar ta sig dit där det bränner eller brände som mest. Objektet, Walter, har slocknat. Han och hon finns ett par decennier senare inte längre för varandra. Han ser på henne utan att se.

Det hon har kvar är en utförlig dokumentation i två steg, i två böcker, av en tidigt i livet genomborrande känsla. Likaväl som man mitt i livet ofta skaffar sig ordning i sin ekonomi och bland sina ägodelar, är en känslomässig inventering ganska naturlig. Vad kände jag egentligen? Vad fick denna erfarenhet för betydelse för resten av mitt liv?

Litteratur kan vara en användbar och verkningsfull praktik för studier i hjärtats innersta. Och Cecilia Hansson har med sin språkliga energi en ovanligt stor talang att göra detta allmängiltigt.

Cecilia Hansson är kritiker i SvD. Hennes bok recenseras därför av Maria Schottenius, kritiker i Dagens Nyheter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons