Annons

Jakob Lien:Skrivmaskinskonst tar vara på misstagen

Dagens smileys, bilder uppbyggda av bokstäver och skrivtecken, bygger på en konstform med gamla anor. Boken ”Typewriter art” är en genomgång av bildkonst skapad med hjälp av skrivmaskin, en teknologi vars begränsningar och specifika förutsättningar åter blivit intressanta i ljuset av dess digitala efterföljare.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Exempel på skrivmaskinskonst ur ”Typewriter art”, ur Steve McCafferys ”Carnival - second panel 1970–75”.

Bild 1 av 1

Exempel på skrivmaskinskonst ur ”Typewriter art”, ur Steve McCafferys ”Carnival - second panel 1970–75”.

Bild 1 av 1
Exempel på skrivmaskinskonst ur ”Typewriter art”, ur Steve McCafferys ”Carnival - second panel 1970–75”.
Exempel på skrivmaskinskonst ur ”Typewriter art”, ur Steve McCafferys ”Carnival - second panel 1970–75”.

Nyligen visades en utställning med skrivmaskinskonst av Lina Nordenström på det lilla Stockholmsgalleriet Örhänget. Nordenström, en av Sveriges främsta skapare av konstnärsböcker, har länge intresserat sig för de medieteknologiska villkoren för estetiska praktiker men mig veterligen var det första gången hon ställde ut renodlad skrivmaskinskonst.

Bara någon månad före utställningen kunde man i nyhetsmedier läsa att det tyska parlamentsutskottet som utreder NSA-härvan köper in 200 skrivmaskiner för att undvika digitalt kontraspionage. Denna till synes märkliga åtgärd föranleddes av att man under sommaren gripit en 31-årig amerikansk spion som var anställd inom den tyska underrättelsetjänsten BND och som misstänks ha läckt hundratals hemligstämplade digitala dokument till CIA. Tanken på ljudet från knattrande skrivmaskiner och dokument som hämtas och lämnas med bud inom den tyska underrättelsetjänsten för tankarna till någon scen i en kalla kriget-deckare av John le Carré, snarare än till toppmodern underrättelseverksamhet anno 2014. Men faktum är att det tycks som om skrivmaskinen gör comeback på bred front just nu, i allt från byråkratisk underrättelseverksamhet till konstnärliga praktiker.

Annons
Annons

**I den nyutkomna boken **”Typewriter art: A modern anthology” (Laurence King Publishing) kartläggs skrivmaskinskonsten – helt enkelt bildkonst skapad med hjälp av skrivmaskin – både som historiskt fenomen och som en återaktualiserad konstform. Redaktören till antologin, Barrie Tullett (docent i grafisk design och medlem i ett artists’ books-kollektiv i Edinburgh) gör själv avstamp i samtiden och konstaterar nostalgiskt att skrivmaskinen förr hade samma självklara position i samhället som datorer, internet och mobiltelefoner har för en yngre generation i dag. Men som symbol förefaller det som om skrivmaskinens status i vissa avseenden är intakt. Den bild som skrivmaskinstillverkaren Hammond ville förmedla år 1900 med parollen ”the modern machine, with modern methods, for modern men” kanske nu snarare gäller den senaste modellen av en Macbook. Samtidigt tycks det som om bilden av skrivmaskinen fortfarande signalerar en air av sofistikation och artiklar där hyllade manliga författare berättar om och poserar med sina skrivmaskiner reproduceras fortfarande med jämna mellanrum.

Tullett verkar, åtminstone initialt, vilja rensa ut myterna kring och fetischeringarna av skrivmaskinen, och via nedslag i både kultur- och teknikhistoria ringa in varför den attraherar så många författare och konstnärer som ett kreativt verktyg. Går man igenom det omfattande material med uttalanden och intervjuer som presenteras i boken, och som är en av dess stora förtjänster, kan man konstatera att det finns två dominerande faktorer som bidrar till skrivmaskinens dragningskraft – varav båda ligger inbäddade i själva teknologin och inte i någon yttre symbolisk laddning. Dessa två faktorer har att göra med känslan av ökad kreativitet men uppstår paradoxalt nog ur olika former av begränsningar.

Annons
Annons

Det första förhållningssättet definieras av skrivmaskinsteknologins begränsade möjligheter att i efterhand gå in och korrigera oavsiktliga misstag. Denna begränsning tvingar därmed fram en kreativ framsynthet hos konstnären, eller som författaren Will Self beskriver lockelsen med skrivmaskinen i ljuset av datorteknologin: ”Datoranvändaren gör sitt tänkande på skärmen, medan en icke datorbaserad användare är nödgad, eftersom han eller hon måste skriva om en hel text om det uppkommer ett fel, att göra mycket av tankearbetet i förväg.” Den här inställningen till skrivmaskinen som konstnärligt verktyg har lockat till tillämpningar som spänner från ren utsmyckning till textila mönsterkonstruktioner inom Bauhaus-skolan på 1920-talet.

Ett av de tidigaste exemplen som tas upp i ”Typewriter art” är en form av enkel ornamentik som återfinns på en ensam sida i förstautgåvan av ”Pitman’s typewriter manual” från 1893. Den här ornamentiken, som kanske bäst betraktas som en föregångare till skrivmaskinskonsten, bygger på utnyttjandet av att varje tecken på skrivmaskinen alltid upptar exakt samma bredd, i motsats till de flesta datorbaserade typsnitt i dag som använder proportionell teckenbredd. Ett par av dessa ornament har utöver sin dekorativa roll en figurativ funktion som för tankarna till dagens smileys, vilka också bygger på en kreativ men enkel sammansättning av tecken.

Denna skrivmaskinsornamentik, liksom tidiga verk av till exempel stenografen Flora F F Stacey (1898) och G M Patterson (1895), vilka använde skrivmaskinen som ett ”osynligt” substitut för en penna eller pensel, har inte förekommit i någon av de antologier om skrivmaskinskonst och skrivmaskinspoesi som tidigare givits ut. Detta har troligen sin förklaring i att personerna bakom de här verken har sin bakgrund i sekreteraryrket snarare än inom konstsfären. Samtidigt är det historiskt relevant att dessa verk tas upp, eftersom det dels pekar på skrivmaskinens ursprungliga användningsområde på kontoren och dels på det faktum att en teknologi nästan alltid strävar efter att osynliggöra sig själv som medium. Först när vi hunnit få distans till en teknologi, allra helst i ljuset av en ny sådan, som i det här fallet den digitala, verkar det vara möjligt att återigen undersöka och synliggöra dess egna, specifika förutsättningar.

Annons
Annons

Ett annat exempel på detta förhållningssätt, som dock rör sig i en mer abstrakt riktning, är benediktinermunken och poeten Dom Sylvester Houédards elaborerade ”typestracts” som han skapade under främst 1960-talet. Att Houédard använde sig av signaturen ”dsh” (bildade av hans initialer) får betraktas som en blinkning till ett av de tecken på skrivmaskinen han använde mest, nämligen tankstrecket (på engelska ”dash”). Houédards ”typestracts”, som enligt honom själv har sina rötter i de första antika grottmålningarna, rör sig bort från en direkt representation och mot vad som skulle kunna beskrivas som en visuell poesi som på ett intrikat sätt sammanför teologi och lingvistik med teknisk finkänslighet inför skrivmaskinens fulla potential. Genom att till fullo utnyttja alla tekniska nivåer hos mediet kunde Houédard undersöka bildplanets platta yta som en tredimensionell rymd.

Det andra kreativa förhållningssättet till skrivmaskinens begränsningar innebär att man i stället för att korrigera valt att bejaka de oavsiktliga fel som uppkommer. Skrivmaskinen ”ger utrymme för misstag”, som den franske skrivmaskinskonstnären och illustratören Renaud Perrin formulerar saken. Perrin jämför detta med andra grafiska tekniker som etsning och linoleumsnitt, där den direkthet som ligger inbäddad i själva tekniken blir en del av den konstnärliga praktiken. Eller som curatorn Angie Butler beskrev sin egen skrivmaskinspraktik i samband med utställningen ”Typewriter: Print on demand” på Bath School of Art and Design 2013: ”Den har gett mig tillåtelse att acceptera, till och med lovsjunga och uppskatta, misstag. /…/ Jag gör misstagen till en del av verket.”

Annons
Annons

Poeterna Paul Dutton och Steve McCaffery har båda kommit att utveckla en produktiv lyhördhet inför mediets nyckfullhet, samtidigt som de kommit att bryta upp gränserna för dess avsedda användningsområden. Dutton experimenterar exempelvis med olika angreppssätt där han använder en vanlig skrivmaskin och en nedmonterad skrivmaskin i plast, olika färg- och kopieringsband, karbon- och brevpapper samt järnfilspån för att skapa en på samma gång reducerad och expansiv visuell poesi (”The plastic typewriter”, 1977). Mellan åren 1967 och 1975 producerade McCaffery ”Carnival” – två av lösblad sammansatta ”fält” med skrivmaskinsbaserad poesi som beskrivits som höjdpunkten av den konkreta poesin. Genom ett ”kreativt missbruk” av mediet kommer ”Carnival” att utveckla ett sätt att arbeta med skrivmaskinen som går långt utanför dess avsedda funktioner. I arbetet med verkets ”second panel” inkluderade McCaffery gummistämplar och frottagetekniker med karbonpapper som bröt upp den linjära läsordningen, till förmån för en ny fonetisk och semantiskt enhet som går att läsa antingen ark för ark eller som ett grafiskt ”fält” där ”sidorna” i boken rivs ut och placeras bredvid varandra. McCaffery själv har beskrivit arbetet som ett ”kartografiskt projekt” där de två viktigaste aspekterna varit ”riktning” och ”slumpmässighet”.

Det är kanske lätt att tolka det samtida intresset för konstnärliga skrivmaskinspraktiker som ett slags ”utvecklingströtthet” eller en rädsla för den digitala teknologin (som i fallet med den tyska underrättelsetjänsten). Men man bör i stället se detta i ljuset av det postdigitala – skrivmaskinspraktiken blir ett sätt att utforska och förstå den dominerande digitala teknologin genom att vända sig till analoga, mer fysiska medier. Den postdigitala estetiken kan då skapa tillfällen som gör det möjligt att undersöka konsekvenserna av hur vi påverkas och (inter)agerar med den digitala teknologin, samt väcka frågor om kontinuitet och diskontinuitet i den teknologiska utvecklingen och de estetiska praktikerna.

Och faktum är att det är svårt, om inte omöjligt, att göra förenklingar där man försöker isolera det ”digitala” från det ”analoga” för att skapa historiskt tydliga epoker. Detta är en motsättning som märks även i ”Typewriter art” och som synliggörs genom de många exempel i boken som visar på hur flera av konstnärerna som först använde skrivmaskinen som kreativt verktyg sedan kom att bli pionjärer inom digital datorkonst. Även om frågan om det postdigitala aldrig diskuteras på en explicit nivå kan man konstatera att den hela tiden finns närvarande som ett underliggande tema i boken – om den inte rentav själv kan betraktas som ett uttryck för det postdigitala i sin mycket materiella framtoning.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons