Annons

Skruvat i kyrkan när Mariatorget flyttar in

Ann Petrén, Peter Andersson och Leif Andrée repeterar en scen ur ”De obehöriga” i Kulturhusets Stadsteaterns nya lokal St Paul.
Ann Petrén, Peter Andersson och Leif Andrée repeterar en scen ur ”De obehöriga” i Kulturhusets Stadsteaterns nya lokal St Paul. Foto: Lars Pehrson

Mariatorget och St Paul är nya scenrum för Kulturhuset Stadsteatern som med ”De obehöriga” skapar ett platsspecifikt drömspel om rädsla och ökande klyftor, byggt på autentiska röster. Pjäsförfattaren John Ajvide Lindqvist är även aktuell i Vällingby.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

St Paul vid Mariatorget i Stockholm tillhör Stadsmisionen. Kyrkan i uppfördes 1875–1876 och ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 3

Möte i bostadsrättsföreningen. Pablo Leiva Wenger, Leif Andrée, Peter Andersson, Ann Petrén och Sara Huldt repeterar olika scener.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 3

Anna Takanen gör med ”De obehöriga” sin sista uppsättning som teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Lars PehrsonBild 3 av 3

Kan du tänka dig att skriva något om den existentiella hälsan runt Mariatorget? Så löd Kulturhuset Stadsteaterns teaterchef Anna Takanens fråga till John Ajvide Lindqvist.

Och nu, ett antal månader senare, sitter den fiktiva bostadsrättsföreningen Vinkelhaken på ett extrainkallat möte om det stora orosmoment som har gett pjäsen dess titel, ”De obehöriga”. Alltså människor som tar sig in i porten, kvartar i tvättstugan eller bryter upp källarförrådet. Vardagsmat i en storstad med sociala klyftor.

– Vi vill inte ha några främmande individer här. Skjut dom! ryter Leif Andrée som spelar Bosse, föreningens ende hyresgäst som är rejält förbannad över att en jacka med affektionsvärde har stulits i hans förråd.

Ann Petréns rollfigur försöker mildra stämningen men blir själv rätt upprörd när hon tänker på hur människor som vågar säga ifrån betraktas av omgivningen. Peter Anderssons mötesordförande har svårt att hålla ordning vid bordet, där Pablo Leiva Wengers yngre Olle först mest lyssnar. Plötsligt får Anna, spelad av Sandra Huldt, ett meddelande på mobilen om att något har hänt vid Slussen. En explosion?

Annons
Annons

St Paul vid Mariatorget i Stockholm tillhör Stadsmisionen. Kyrkan i uppfördes 1875–1876 och ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 2

Möte i bostadsrättsföreningen. Pablo Leiva Wenger, Leif Andrée, Peter Andersson, Ann Petrén och Sara Huldt repeterar olika scener.

Foto: Lars PehrsonBild 2 av 2
St Paul vid Mariatorget i Stockholm tillhör Stadsmisionen. Kyrkan i uppfördes 1875–1876  och ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien.
St Paul vid Mariatorget i Stockholm tillhör Stadsmisionen. Kyrkan i uppfördes 1875–1876 och ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien. Foto: Lars Pehrson

Rädslan och obehaget sprider sig och någonstans hörs en skrikande bebis, som sufflösen härmar illusoriskt. Det är en tidig repetition och manusen ligger uppslagna framför skådespelarna som hoppar mellan scenerna. Pjäsen bygger på 40 autentiska intervjuer gjorda av en journalist från Situation Stockholm och en etnolog.

Av materialet har John Ajvide Lindqvist flätat och skruvat till en tvåaktare där den inledningsvis konkreta, igenkännbara och ganska dråpliga situationen övergår i ett (mar)drömspel när katastrofen är ett faktum. Alla blir instängda i rummet, repliker, minnesbilder och identiteter upplöses. Som i scenen då var och en hävdar att samma foto föreställer just deras far. Dessa urbana individer blir ett vi, ett kollektiv minne, som Ann Petrén uttrycker det.

Möte i bostadsrättsföreningen. Pablo Leiva Wenger, Leif Andrée, Peter Andersson, Ann Petrén och Sara Huldt repeterar olika scener.
Möte i bostadsrättsföreningen. Pablo Leiva Wenger, Leif Andrée, Peter Andersson, Ann Petrén och Sara Huldt repeterar olika scener. Foto: Lars Pehrson

Så är teaterrummet heller ingen vanlig scen utan St Paul, en före detta metodistkyrka som invigdes 1876 och togs över av Stockholms stadsmission 2015. Den blåmärkta byggnaden med rosettfönster och torn är en livaktig mötesplats med olika aktiviteter. Mitt under repetitionen knackar verkligheten på; en och annan besökare som ska till kaféet där det serveras lunch för 20 kronor blir lotsade av sufflösen till rätt dörr.

Annons
Annons

Anna Takanen gör med ”De obehöriga” sin sista uppsättning som teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Foto: Lars PehrsonBild 1 av 1

Stadsmissionen kommer att ha några friplåtar för sina besökare till föreställningarna, berättar Anna Takanen. Samarbetet ska fortsätta i vår, då Kulturhuset alltjämt är renoveringsobjekt. Men för henne blir regin av ”De obehöriga” final på åren som teaterchef.

Vi ger Mariatorget röst samtidigt som vi omges av dem vi berättar om.

Takanen har vurmat för platsspecifik lokalteater ända sedan 1990-talet då hon och dramatikern Sofia Fredén samarbetade på just Södermalm. I St Paul slås nu bågar mellan ritual, kyrkorum och teaterkonst.

– Den här platsen är oerhört viktig, man kan se hela projektet som en fortsättning på ”Stockholm berättar”. Vi ger Mariatorget röst samtidigt som vi omges av dem vi berättar om. Man kan säga att pjäsens människor är väldigt rädda för dem som nu sitter och äter i lunchrummet här bredvid, säger Anna Takanen.

Anna Takanen gör med ”De obehöriga” sin sista uppsättning som teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern.
Anna Takanen gör med ”De obehöriga” sin sista uppsättning som teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Lars Pehrson

Staden blir alltmer en miljö som stöter bort dem som inte passar in eller har råd. Bänkar tas bort, kodlås blir alltmer avancerade, hyror höjs, verksamheter försvinner. Och ensamheten ökar. Flera i ensemblen är Söderbor och har följt förändringen, från hur kvarteret Mullvaden revs i slutet av 1970-talet till hur Boulevardteatern, som Ann Petrén var med om att starta 1984, förra året blev cykelaffär. Gentrifieringen sätter spår.

Annons
Annons

– Min farbror Sture var stensättare och bodde i en femrummare på Hornsgatan 29, berättar Leif Andrée som själv föddes på Krukmakargatan.

Både han och hans barn har lekt i fontänen på Mariatorget. Ann Petrén minns konserterna utomhus. Men visst låg det också kanyler i buskarna. Leif Andrée vill inte romantisera stöket, men menar att ryktet var värre än verkligheten. Han har sparat tidningar från så sent som 1995 med bytesannonser där hälften har formuleringen ”Obs, ej Söder”.

Stadsdelen är stor, varje område har sin karaktär, men tendensen är rätt tydlig: ”När man har investerat åtta miljoner i sin bostadsrätt så vill man åtminstone känna sig trygg”, som Peter Anderssons rollfigur Lasse konstaterar. Han som plötsligt finner sig sitta och tigga utanför Ica i pjäsens andra del. Skräcken att förlora det man har sitter djupt hos alla.

Stora händelser får människor att enas kring något, men det är ju deppigt att det är en katastrof som ska till.

Men kanske är hela tillvaron man byggt upp en illusion. ”Det vi trodde var verkligt, finns det alls”, frågar sig Sara Huldts Anna. Även publiken ska känna sig som en del av resan i detta smått hemliga rum som scenografen Carouschka Streijffert och ljussättaren Tobias Hagström-Ståhl skapar i den speciella byggnaden.

– Stora händelser får människor att enas kring något, men det är ju deppigt att det är en katastrof som ska till, säger Ann Petrén, som likväl tilltalas av tanken på vad som händer om man möts utan sin historia. Helt i nuet.

– Vem är man då? Human doing blir human being.

De obehöriga

St Paul/Kulturhuset Stadsteatern

Premiär 4 oktober

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons