Annons

”Tid och kraft måste räknas – som lönearbete”

Idagsidans serie om ”emotional labour”, Känsloarbetet, har väckt reaktioner bland läsarna – både igenkänning, lättnad och kritik mot tanken om att omsorg kan ses som arbete. Här är ett urval av de röster som kommit in till redaktionen via mejl och på sociala medier.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Känsloarbete verkar behöva en renässans”, konstaterar signaturen Eva.

Foto: De Visu/Alamy/IBL

1 / 7

”Känsloarbete verkar behöva en renässans”, konstaterar signaturen Eva.
”Känsloarbete verkar behöva en renässans”, konstaterar signaturen Eva. Foto: De Visu/Alamy/IBL

Känsloarbete behöver en renässans

Jag finner mig numer till och med hånad och angripen för just det: omtänksamheten.

Tack för att ni lyfter upp det här ämnet! Sedan en tid tillbaka funderar jag över det rationella samhällets attityd gällande känslomässigt arbete. Som en äldre person med hela livets erfarenhet av just känsloarbete, finner jag mig numer till och med hånad och angripen för just det: omtänksamheten. Detta även inom min familj.

Av föräldrar, morföräldrar och framför allt i småskolan fick man förr lära sig hjälpsamhet, medkänsla och omtanke. Då blev det lättare att sätta sig in i andra människors upplevelser och känslor. En annan viktig ingrediens i förhållandet till andra människor var självklarheten i att säga tack eller på annat sätt visa gensvar. Nu upplever jag att detta åsidosätts.

Under livet har jag älskat att utöva känsloarbete och funnit det både självklart och tillfredsställande. Men med det bemötande jag fått under de senaste åren, det vill säga knappt något bemötande alls, börjar jag tvivla på de rationella beteenden vi utvecklar allt mer. Det känns också som att barn i dag kan bli helt utlämnande inom detta område. Men människor lär sig inte det självklara automatiskt! Känsloarbete verkar behöva en renässans.

Eva

Annons
Annons

”Vårt största problem idag är att vi bara erkänner lönearbete som något som bidrar till familjen, allt annat räknas inte”, skriver Christina Westberg, en av många läsare som reagerat på artikelserien ”Känsloarbetet”.

Foto: Shutterstock/IBL

2 / 7

”Vårt största problem idag är att vi bara erkänner lönearbete som något som bidrar till familjen, allt annat räknas inte”, skriver Christina Westberg, en av många läsare som reagerat på artikelserien ”Känsloarbetet”.
”Vårt största problem idag är att vi bara erkänner lönearbete som något som bidrar till familjen, allt annat räknas inte”, skriver Christina Westberg, en av många läsare som reagerat på artikelserien ”Känsloarbetet”. Foto: Shutterstock/IBL

Tid och kraft måste räknas – som lönearbete

Jag har inga problem med att vara den som håller i all planering, men då är det orimligt att den tiden och kraften inte räknas.

Självklart är projektledning av familjen som helhet ett arbete. Vårt största problem idag är att vi bara erkänner lönearbete som något som bidrar till familjen, allt annat räknas inte.

Egentligen borde det inte spela någon roll om en person tar projektledarrollen så länge som den personen inte dessutom måste göra hälften av allt annat. Jag har inga problem med att vara den som håller i all planering, men då är det orimligt att den tiden och kraften inte räknas.

Christina Westberg

Annons
Annons
Foto: Science Photo Library/IBL

3 / 7

Foto: Science Photo Library/IBL

”Osunt sätt att se på förhållanden”

Om det finns för mycket att hålla i huvudet så är det inte huvudet det är fel på. Det är mängden saker man stoppar in. Då får man rensa.

Ett förhållande är sammansatt och innehåller myriader av olika beståndsdelar som skall tas om hand, men vi har en tendens att blanda ihop det döda med det levande, där alla de yttre detaljerna förväxlas med vilka vi egentligen är och där varje sådan "viktig" detalj blir till begynnande små och stora skulder. Där ser jag ett problem.

Och för att blir lite extra kontroversiell här, så är det just detta osunda sätt att se på förhållanden som har blivit ”mat” för den moderna feminismen. Sådan var den inte när den stred för kvinnors (mänskliga) rättigheter. Nu har skulden blivit mycket viktigare och det är en väldigt otrevlig utveckling eftersom man har tappat fokus på människan. Det finns så mycket mer att säga om detta, men jag ser ett problem här som är knepigt att ta i eftersom det är tabu att kritisera feminism, för gör man det så blir man per automatik en gammal sunkig patriark, och det hade varit gött att kunna prata om detta utan att varje gång halka ner i det diket.

(Ingen ism är utan skuld)

Jonas Bohlin

Annons
Annons
Foto: Shutterstock/IBL

4 / 7

Foto: Shutterstock/IBL

Det känslomässiga är ett gemensamt ansvar

Det handlar inte om att det är jobbigt att finnas där för sina barn utan om att det är ett gemensamt ansvar i en familj att finnas där för varandra. Att hålla koll på arbete, familj, andra relationer och mycket av det dagliga praktiska, är inte bara den ena partens ansvar, utan ett gemensamt. Vad som behöver handlas, vilka kläder som behöver införskaffas, när hur vi ska fira farmor när hon fyller år. Allt det ingår i familjen men det är mycket att hålla ordning på om det bara är en person som gör det.

Det är lätt att säga ”rensa” men de som drabbas av en strejk är inte bara mannen/partnern i relationen utan alla i familjen.

Tyvärr är det vanligt att planering hamnar helt på ena partens bord och det kan bli för mycket när det blir för mycket i andra delar av livet. Det verkar som om det ofta är kvinnor som tar ansvar för allt det där. Det kan också finnas samband med utmattningssyndrom där kvinnor är överrepresenterade.

Det är lätt att säga ”rensa” men de som drabbas av en strejk är inte bara mannen/partnern i relationen utan alla i familjen. Om ingen planerar för sommaren så drabbas barnen. Om båda struntar i att namnmärka kläder, samma sak. Om inte någon håller reda på farmors födelsedag så blir hon sårad och ledsen för att vi inte bryr oss om henne.

Det är klart att vi kan ignorera presenter till personalen på förskolan och strunta i allt de gör för barnen. Bara rensa och bry oss om sig själva, jobbet och de egna behoven. Det blir inte så bra. Många män vittnar om ensamhet och att vännerna försvann efter en separation. Det kanske hänger ihop med vem det är som vårdar relationer, något som inte syns förrän personen inte längre gör det.

Frida Karlsson

Annons
Annons

Självtestet i länken nedan gav rektor Magnus Blixt ett viktigt inspel till arbetet.

Foto: Ill: Moa Hoff

5 / 7

Självtestet i länken nedan gav rektor Magnus Blixt ett viktigt inspel till arbetet.
Självtestet i länken nedan gav rektor Magnus Blixt ett viktigt inspel till arbetet. Foto: Ill: Moa Hoff

Rektor: Den listan tar jag med mig till arbetet

Stort tack för givande artikelserie som gav nya perspektiv och djupare förståelse för att jämställdhet behöver lyftas bortom praktiska göromål. Jag upplever mig leva i en hyggligt jämställd relation, men här var några relevanta frågor till att ställa sig själv.

Serien gav dessutom viktigt inspel till jobbet! Listan med punkter tänkte jag ta med till min arbetsplats. På vår skola prövar vi det här med teamarbete på riktigt (i allmänhet är detta mest en chimär på ytan i skolans värld, arbetslag i all ära) och möter en och annan utmaning just här – att medarbetare tar olika mycket känslomässigt ansvar, lika jobbigt för alla som det är givande när det fungerar.

Magnus Blixt
rektor på Glömstaskolan, legitimerad grundskollärare, författare och föreläsare

Annons
Annons

Många män prioriterar bort det husliga för sitt viktiga arbete. ”Redan vid tidigare försök/förslag att ändra på olika rutiner i vardagslivet både i mitt arbetsliv och vad gäller släktkontakt samt fritid reagerade min man med stor irritation.”

Foto: Alamy/IBL

6 / 7

Många män prioriterar bort det husliga för sitt viktiga arbete. ”Redan vid tidigare försök/förslag att ändra på olika rutiner i vardagslivet både i mitt arbetsliv och vad gäller släktkontakt samt fritid reagerade min man med stor irritation.”
Många män prioriterar bort det husliga för sitt viktiga arbete. ”Redan vid tidigare försök/förslag att ändra på olika rutiner i vardagslivet både i mitt arbetsliv och vad gäller släktkontakt samt fritid reagerade min man med stor irritation.” Foto: Alamy/IBL

”Massivt motstånd från min man”

Artikelserien om känslomässigt arbete kom i rättan tid för mig, äntligen något som bekräftar mina känslor och något i min vardag, som faktiskt har gjort mig mycket ledsen.

Min man har en hög position inom den akademiska världen som även är internationellt högt värderad och hans arbete har alltid varit det viktigaste. Hans släkt och Sverige har varit en självklarhet i hans liv. Han har ett till det yttre knappt märkbart fysiskt handikapp, vilket dock kräver hänsyn och visst stöd av omgivningen (mig i första hand). Vi har tre söner. Jag var den som tog hand om barn och hem i många år. Till en början var det av rent praktiska skäl enklast och även trevligt att tillmötesgå min mans önskemål (som egentligen var outtalade krav) att hålla sig i Sverige och till den svenska släkten. När jag på senare år ville minska mina familjära och husliga insatser samt styra familjens vägar utanför det svenska ramarna stötte jag på massivt motstånd.

Efter alla år av anpassning och tillmötesgående är jag ledsen.

Bara en sådan sak att min man sitter i en fåtölj och jobbar, läser eller tittar på tv och förväntar sig att vi andra ska komma till honom. Själv tycker han det är störande och besvärande att möta oss någonstans (till exempel i huset).

Redan vid tidigare försök/förslag att ändra på olika rutiner i vardagslivet både i mitt arbetsliv och vad gäller släktkontakt samt fritid reagerade min man med stor irritation. Han tyckte att han fick ”merarbete” och att det helt sonika inte var aktuellt att ändra på något. Jag ansågs ha helt oacceptabla, smått onaturliga önskemål.

Efter alla år av anpassning och tillmötesgående är jag ledsen. Tyvärr har jag nog förvandlats från en spontan hjälpsam person till en distanserad, näst intill kalkylerande och tjatig person för att inte drunkna i all service.

Tack att för att ni tar upp detta som är många kvinnors vardag, trots att vi är i Sverige 2018!

Anonym

Annons
Annons
Foto: Shutterstock/IBL

7 / 7

Foto: Shutterstock/IBL

”Då blir fördelning av ansvar inget problem”

Mycket i en relation är en förmåga hos parterna till en balansgång och en komplettering av varandras egenskaper och förmågor, samt att prata med varandra om allt och att alltid lyssna. Har man respekt för varandras olikheter och ser dem som en tillgång, då blir fördelningen av olika ansvar inget problem. Det blir en självklarhet, där var och en gör det vederbörande är bäst på.

Detta låter kanske oerhört idylliskt och är lätt att säga när man, som vi, hållit ihop i 60 år (sedan 16 års ålder) och utvecklat samarbetet tillsammans i vår familj med tre barn och nu även barnbarn. Det är en ynnest att vara obegränsat tacksam över!

Maire och Tiit Rähn

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons