Annons

Erika Vallin:Slitningen mellan skrivandet, kärleken och barnvagnen

”Det finns ingen dystrare fiende till den goda konsten än barnvagnen i hallen”, skrev författaren Cyril Connolly. Bland manliga författare är Knausgård kanske den som skildrat dilemmat bäst, men för kvinnor har det varit ett problem att brottas med genom hela litteraturhistorien. 

Under strecket
Publicerad

Quintana Roo växte upp med som dotter till två berömda författare: John Gregory Dunne och Joan ­Didion.

Foto: Alice Erardy/IBL

Quintana Roo växte upp med som dotter till två berömda författare: John Gregory Dunne och Joan ­Didion.

Foto: Alice Erardy/IBL
Quintana Roo växte upp med som dotter till två berömda författare: John Gregory Dunne och Joan ­Didion.
Quintana Roo växte upp med som dotter till två berömda författare: John Gregory Dunne och Joan ­Didion. Foto: Alice Erardy/IBL

På insidan av sin garderobsdörr satte en gång den amerikanska författaren Joan Didion upp en lista – känd från essän ”The white album” (1979) – över de saker hon behövde ha med sig på sina reportageresor, som skrivmaskin, bourbon, nattlinne, cigaretter, tamponger, värktabletter, ansiktskräm och anteckningsblock. I memoarboken ”Blå skymning” (2011) skriver Didion att hennes dotter, Quintana Roo, också gjorde listor. På listan över mammas talesätt: ”Borsta tänderna”, ”Borsta håret”, ”Tyst, jag arbetar”.

”Blå skymning” skulle ha varit en bok om barn i allmänhet men den blev en bok om hennes barn, om Quintana och alla hennes lustigheter och infall, om skoldagar, födelsedagar och julfiranden, om allt det som man som förälder minns, men också om Quintanas depressioner, hennes ”komplexa blandning av styrka och svaghet” och den djupa förtvivlan som uppstod tidigt, redan när hon var ett barn. ”Låt mig få bli begravd så att jag kan somna”, sa det barnet, som växte upp bland vaxvita doftrankor, med en utomhuspool som glittrade lojt i eftermiddagssolen, med gurksmörgåsar med krasse och bortskurna kanter, och två världsberömda författarföräldrar. Ensambarnet, barfotabarnet, som lekte på stranden i Malibu, som hade en garderob full av dyra designklänningar, som hade en lista med mammas talesätt.

Annons
Annons

På insidan av min garderobsdörr sitter en lapp där det står ”Mamma tyker om att skriva”. Min dotter har använt sina allra snirkligaste bokstäver, och bland allt som jag inte ser, ser jag den varje dag. 

”Jag säger inte det här för att vara elak”, sa hon häromdagen. ”Men mamma, tror du att du kommer att komma ihåg att det är utvecklingssamtal på onsdag?” Barndomens karantän, den hemliga, magiska, ansvarslösa; avståndet till mig, som ska vara den vuxna, är för litet. Under andra omständigheter skulle hon kanske inte behöva ställa den frågan. Omständigheterna i det här fallet är alltså den skrivande moderns frånvarande närvaro.

”Det finns ingen dystrare fiende till den goda konsten än barnvagnen i hallen.” Litteraturkritikern och författaren Cyril Connollys tes om motsättningen mellan kreativt skapande och distraktionerna i en småbarnsförälders liv inleder en text i The Paris Review där artikelförfattaren Shane Jones frågar sig: är jag författare, make eller förälder? Kan jag vara alla tre? 

Han vänder sig till texter av andra skrivande män utan att hitta några tillfredsställande svar, men finner till sist tröst i änklingen och trebarnspappan J G Ballards livshistoria. Shane Jones frågor är rimliga och ständigt aktuella, men det är både intressant och märkligt, tänker jag, hur han inte en enda gång kommer på tanken att vända sig till alla de kvinnor – framstående författare som Zadie Smith, Ursula K Le Guin, Siri Hustvedt, Jenny Offill och Margaret Atwood – som skrivit om ämnet. Ett ämne som för en man är relativt nytt, men som för kvinnor har varit ett problem att brottas med genom hela litteraturhistorien. Inte ens Knausgård – han måste väl ha hört talas om ”Min kamp” – som är en av de författare som skildrat slitningen mellan skrivandet, kärleken och dagishämtningar allra bäst.

Annons
Annons

Barnvagnen i hallen, det vill säga barnet, är alltså ett potentiellt hot, inte bara mot skrivandet utan även mot kärleksrelationen och den egna identiteten. Är jag en författare? En fru? En mamma? Att skriva är att tillåta sig själv att inte veta. Att gå vilse, falla handlöst, låta sig styras ut på en vindlande resa tills dörren till det omedvetna äntligen öppnas och man får tillgång till det egna rummet. Tiden slutar att existera och lyckan bryter fram: tystnaden, timmarna, dagarna, årstiderna upphör, man vet inte när, eller om, man kommer ut igen. Vintern har plötsligt tagit slut, krokusen blommar i rabatten mot bergväggen, stararna pickar bland löven på Mariatorget och jag öppnar förvånat ögonen och undrar: när skedde allt detta?

Är du glad, mamma?

Tanken som gnager är på det jag försakar när min blick söker sig långt bortom min dotters förväntansfulla ansikte.

Är du glad, mamma?

Dörren till rummet står nu på glänt, så lätt är klivet bort från den eviga omvårdnaden av levande saker och ting.

Är du glad, mamma?

När frånvaroproportionen är som högst upprepar hon ständigt frågan; det är när jag skriver som mest, eller inte alls.

Är du glad, mamma?

Keynote på mobilen, blixtsnabbt anteckna en tanke eller ordföljd innan den försvinner, vänta lite, vänta, kan du inte bara, vänta. 

Är du glad, mamma?

Tyst, jag arbetar.

Låtsas inte att du inte saknar det du inte har, skriver Virginia Woolf. Tillsammans med systrarna Brontë, Emily Dickinson, Jane Austen och George Eliot nämns Woolf ofta när ämnet böcker och barn kommer på tal, i antydan om att moderskapet helt enkelt inte är förenligt med stor litteratur. Att hon ville ha ett barn, men avstod på inrådan av en läkare som ansåg att hon med sitt mentala tillstånd inte var lämpad för det, skrivs det sällan eller aldrig om. 

Annons
Annons

Förutom i essän ”The fisherwoman’s daughter” (1988) av Ursula K Le Guin. Med blicken fixerad på hur man – ur ett feministiskt, historiskt och alternativt perspektiv – på ett fungerande sätt kan kombinera barn, familj och författarskap skriver hon: ”Woolf som lydde de kloka läkarna som sa att hon inte fick bli gravid; Plath som ställde fram mjölk vid sina barns sängar och sedan stoppade huvudet i ugnen. Ett offer, inte av någon annan utan av sig själv, krävs av kvinnliga konstnärer. Jag hävdar att den här censuren av en kvinnas fulla sexualitet skadar inte bara kvinnan utan konsten.”

Ett fullt moderskapande. Att samtidigt som man bringar ordning och struktur försöka att inte kapa banden med det omedvetna mörkret, till den andra kvinnan, som jag ska bli, som jag ännu inte är – för hur ska jag annars kunna skriva något alls. Som Helen Cixous påpekar i ”Medusas skratt” (1975) är skrivandet nyckeln till de egna krafterna, till kroppens gränslösa territorier, en njutning som knappt är skönjbar, den dväljs under ytan men för att nå dit måste man slita sig loss från de strukturer som inger skam och skuld.

Barn eller böcker, den utplånande modern eller konstnärsmonstret, Annas bortvända blick i Agnes Lidbecks ”Finna sig” eller en Linda Skugge som till självutplåning undrar vem hon är när ungen blir stor. Den eviga viljan att dela in kvinnan i hårdragna motsatser, men moderskapet är hemligare än så. 

”Föreställ dig en individ”, ber Roland Barthes, ”som blandade alla språk, även de som sades vara oförenliga. Som orubbligt säger emot sig själv (skam!), en antihjälte som till på köpet njuter av förvirringen som uppstår.”

Annons
Annons

Och om man använder kroppen till att bryta upp och skapa nytt, för att till slut hitta en annan röst, en annorlunda röst, ett nytt sätt att skriva, tänka, leva och älska, som sträcker sig bortom rätt och fel, bortom våldet men även bortom det vita bläcket: man vill båda och båda tillsammans, det ena och det andra. 

Längs promenadstråken och stigarna i New Yorks Central Park står gröna bänkar med inskriptioner. Från ett bröllop, en examen, födelsedagar eller andra slags årsdagar. Dedicerade till en familjemedlem, en livskamrat, en hund eller katt, till dem som finns och dem som saknas. Försäljningen av bänkarna administreras av Central Park Conservatory. Till en kostnad av omkring 10 000 dollar får du skriva nästan vad du vill, förutom svärord och reklam. Förra våren lade jag en hel dag på att söka efter en av dessa tusentals bänkar, utan karta eller indikationer. Efter timmar av planlöst vandrande hittade jag den, i den tysta zonen i East Green:

Quintana Roo Dunne Michael 1966–2005

In Summer Time And Winter Time

I vintras fyllde Joan Didion 83 år. Hon är skör som en gråsparv och har svårt att tala. Ändå tar hon sig ibland till Central Park för att sitta på Quintanas bänk. 

”Var det jag som var problemet”, skriver hon i ”Blå skymning”, ”var det alltid jag som var problemet?” Och: ”Jag skrev två böcker medan jag satt och såg hur hennes kläder vajade i vinden på klädlinorna.”

”Att ge ut en bok är ofta nästan liktydigt med att ställas inför rätta för ett brott som inte alls är det brott som man innerst inne vet att man begått”, skriver Margaret Atwood i ”Att förhandla med de döda”. 

Annons
Annons

Ett skrivande moderskap är att ligga i ständig förhandling med de levande – och sig själv.

”Mamma tyker om att skriva”, men också att läsa. Det hör ihop. Och läsglädjen är en sak som min dotter verkar ha fått med sig; den här våren har hon tillbringat mer tid på Hogwarts än hemma. Och om sisådär tre tusen sidor, när slaget om trollkarlsvärlden är över, står ett kollektiv av kvinnor redo. De väntar på henne, med nya perspektiv, tankar och erfarenheter, de har varierande nationaliteter och klassbakgrunder, de kommer från olika tider och har vitt skilda lösningar på alla problem och situationer som hon kommer att ställas för. 

”Vi har många mödrar”, skriver Ursula K Le Guin. ”De fysiska och de själsliga.”

Och just idag känns det tryggt att vi har dem vid vår sida. Mina vänner, hennes extravuxna – och alla hennes litterära bonusmammor: Kerstin Ekman, Bodil Malm­sten, Margaret Atwood, Edith Södergran, Lucia Berlin, Maya Angelou, Astrid Lindgren, Zadie Smith, Han Kang, Maggie Nelson, Marguerite Duras, Karin Boye, Ursula K Le Guin, Jeanette Winterson och Virginia Woolf. Oliktänkande röster som kommer att kunna trösta, inspirera, provocera, bilda och väcka förståelse, både för henne själv och för andra. När jag inte räcker till eller finns där. För jag tror att moderskapet – vare sig man är en sådan som skriver, eller inte – alltför länge har setts som en ­individuell prestation. Ingen är någonsin sig själv nog.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons