Annons

Ruth Lötmarker:Slöjan ställer demokratin mot väggen

Kan en kvinna bära slöja i en demokrati, och kan det kallas demokrati om hon förbjuds att göra det? I en ny bok resonerar Alain Minc kring hur tillmötesgåendet mot minoritets- och särintressen aktualiserar demokratins problem.

Under strecket
Publicerad

Unga muslimska kvinnor protesterar mot den franska regeringens planer att förbjuda religiösa symboler.

Foto: LAURENT REBOURS/APBild 1 av 1

Unga muslimska kvinnor protesterar mot den franska regeringens planer att förbjuda religiösa symboler.

Foto: LAURENT REBOURS/APBild 1 av 1
Unga muslimska kvinnor protesterar mot den franska regeringens planer att förbjuda religiösa symboler.
Unga muslimska kvinnor protesterar mot den franska regeringens planer att förbjuda religiösa symboler. Foto: LAURENT REBOURS/AP

Den franska regeringens beslut att förbjuda alla religiösa symboler i skol- och sjukhusmiljö samt inom den offentliga förvaltningen verkar ha väckt starkare reaktioner utanför Frankrike än inom landet. Detta kan möjligen bero på att beslutet föregåtts av en inhemsk debatt som varat i mer än tio år. I huvudsak har denna kommit att handla om muslimska flickors rätt att bära slöja i skolan. Framför allt lystrade säkert många fransmän till den förklaring Chirac gav i sitt tal den 17 december, nämligen att det blivit nödvändigt att gå tillbaka till republikens grundprinciper.

De principer Chirac avser är människorättsförklaringen av 1789, det vill säga de demokratiska principerna om alla människors lika värde, samt den bestämmelse som fördes in i författningen av 1791, vilken garanterade full religionsfrihet åt alla medborgare. Båda var i bokstavlig mening revolutionerande, den senare inte minst med tanke på att Frankrike dittills betecknats som ”den katolska kyrkans äldsta dotter”. Frankrike är ett av de få länder i världen som har en dylik paragraf inskriven i författningen. Den betecknas med en i det närmaste oöversättbar term, la laïcité, vilken innebär att staten är neutral i förhållande till alla förekommande trosinriktningar men att den å andra sidan förutsätter att religionen förblir en privat angelägenhet.

Annons
Annons

Den nya synen på förhållandet mellan stat och kyrka som revolutionen medförde var så genomgripande att det var först under den senare delen av 1800-talet, i och med den tredje republiken, som den fick sitt verkliga genombrott. I slutet av 1880-talet kom Jules Ferrys skollagar om en allmän, obligatorisk och avgiftsfri skola, vilken även skulle vara laïque, alltså helt fri från alla religiösa inslag och värderingar. 1905 infördes därefter den reform som slutgiltigt skilde kyrkan från staten.

En som föregripit diskussionen om republikens grundprinciper är Alain Minc, liberal skriftställare och medlem av direktionen för Le Monde. I sin bok Epîtres à nos nouveaux maîtres (”Med adress till våra
nya herrar”; Grasset, 218 s) konstaterar han att förvirring råder inom republiken. Han ställer själv helhjärtat upp till försvar för de republikanska värderingarna men driver i sin bok tesen att den offentliga debatten alltmer domineras av minoritets- och särintressen. Intressegemenskaper, såsom etniska grupper, feminist- och gayrörelser och globaliseringsmotståndare, hävdar sina anspråk utan att tillräckligt kraftfullt bemötas med principiella argument. Minc intresserar sig speciellt för de tre förstnämnda grupperna, vilka han anser belyser demokratins problem på lika många olika sätt.

Det kan tyckas märkligt att en person med den reella maktposition som Alain Minc innehar snarast ger sken av att stå som passiv iakttagare till den offentliga debatten. Möjligen beror detta på att hans kritik i första hand riktar sig mot tv-mediet, där grupper som de han nämner alltid finner talesmän som för fram deras sak och alltid med samma retorik presenterar dem som offer för rester av kolonialt tänkande, för patriarkatet, för snäv moralism etcetera. Hans verkliga måltavla är dock politikerna. Enligt honom sneglar de räddhågat på opinionssiffrorna och leds av dessa allt mer till att handla efter det som för stunden är det politiskt korrekta. Skoldebatten, anser han, är en perfekt illustration av denna tendens.

Annons
Annons

Enligt Minc hör skolan i det republikanska Frankrike till de institutioner som tydligt är präglade av det sekulariserade tänkande som successivt växte fram. Han understryker dock att skolsystemet har sina blottor. Av tradition finns förutom den statliga skolan ett parallellt system av friskolor, vilka kontrolleras och även delvis finansieras av staten och vilka ofta är konfessionella. Ingen regering har vågat avskaffa dessa friskolor.

Det problem som skolan sedan slutet av 80-talet brottas med är av en annan karaktär. Skolan som institution har inte förmått att hävda sina egna principer vid mötet med elever, främst av muslimskt ursprung, för vilka religion och civilt samhälle är sammanflätade på ett helt annat sätt än vad som är fallet i sekulariserade länder. Detta problem uppmärksammades på allvar 1989. I en högstadieskola i Creil utanför Paris valde rektorn att avstänga tre flickor från undervisningen, då de krävde att få bära slöja under lektionerna. När denna avstängning överklagades, tog den dåvarande utbildningsministern Lionel Jospin inget beslut utan föredrog att hänvisa ärendet till le Conseil d'Etat, högsta instans för administrativa ärenden. Le Conseil d'Etat utfärdade inget förbud mot slöja men gav rekommendationen att den icke fick bäras på ”ett alltför iögonenfallande sätt”. Under 90-talet uppstod dock behovet av klarare direktiv i takt med att allt fler flickor uppträdde iförda slöja samtidigt som muslimska familjer även kunde kräva att deras döttrar skulle befrias från viss undervisning, till exempel i biologi, eftersom den stod i strid med familjernas religiösa uppfattning. Konflikten blev uppenbar. Uppenbart är också enligt Minc att slöjan i sig endast är en symbol, ett tecken på en misslyckad integrationspolitik. Författaren går inte in på vad en till alla delar lyckad integrationspolitik skulle omfatta, däremot skisserar han vad han anser borde vara det grundläggande förhållningssättet gentemot etniska grupper: kulturell och religiös frihet på det privata planet så länge ingen kränkning sker av enskilda individer, däremot ingen särbehandling i det offentliga livet.

Annons
Annons

Ingen särbehandling är det motto han vill se tillämpat även när det gäller grupper som feminist- och gayrörelserna. Dessa är etablerade rörelser, vars existensberättigande han inte ifrågasätter. Han ställer sig dock frågande till vissa aspekter i den kamp de för närvarande för.

När det gäller kvinnorörelsen, anser han att ingen kan annat än glädja sig åt de resultat den uppnått. Några exempel visar hur stark den manliga dominansen varit. Kvinnor fick rösträtt först 1944, jämställdhet mellan män och kvinnor skrevs in i författningen 1946, moderna skilsmässo- och abortlagar kom i mitten på 70-talet. Samtidigt som han är medveten om detta, säger sig dock Minc ha intrycket att stå inför en fixeringsbild där en annan figur än den traditionella, där kvinnan framställs som offer, börjar framträda. Han ser att yngre kvinnor toppar utbildningsstatistiken, är i färd med att fylla de kompetensluckor som funnits och alltså av egen kraft bereder sig på att inta toppositioner i samhället. Det är i dessa kvinnors namn han för fram kritik av vissa företeelser inom kvinnorörelsernas agerande, detta framför allt på det politiska området, där kvinnor är kraftigt underrepresenterade.

Han anser att en effektiv åtgärd från kvinnornas sida exempelvis skulle ha varit att kräva en ändring av reglerna för innehav av mer än ett politiskt mandat. I dag tillåter dessa att en och samma person – oftast en man – samtidigt är kommunalordförande och till exempel medlem av senaten eller nationalförsamlingen. Om detta ej längre vore möjligt, skulle ett stort antal förtroendeposter frigöras där kvinnor kunde göra en inbrytning. I stället för att tillämpa sådana konkreta åtgärder har kvinnorna, enligt Minc, valt en uppgivenhetens taktik. Hans kritik åsyftar de krav på kvotering till politiska mandat som förts fram under 90-talet och som inte stannat vid en godtycklig siffra på 20 eller 30 procent utan övergått på krav på parité, det vill säga lika antal kvinnliga som manliga kandidater vid kommunal- och regionalval, val till Europaparlamentet samt även, under vissa betingelser, vid val till nationalförsamlingen. Den socialistiska regeringen under Lionel Jospin effektuerade denna begäran 1998 och genom en ändrad skrivelse i författningen har de politiska partierna ålagts skyldighet att vid angivna val nominera lika många kvinnor som män.

Annons
Annons

Utfallet vid det därpå följande kommunalvalet 2001 var entydigt. Antalet kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter i större kommuner steg från 26 procent i valet 1995 till 48 procent. En seger för kvinnorörelsen men, enligt författaren, en kortsiktig sådan. Drygt 50 år efter att Simone de Beauvoir myntade uttrycket ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, agerar kvinnorna själva för att införa särartstänkande. I det specifika fallet kan detta leda till att de anses inneha sina platser i folkvalda församlingar inte som medborgare utan som kvinnor. Framtidens generationer kommer troligen inte att anse sig betjänta av detta förhållande.

När det gäller de homosexuellas situation, lyfter Minc fram ytterligare andra principiella synpunkter. Han anser att sexuell läggning lika litet som kön skall styra individens plats i livet. Han konstaterar att detta under långa tider heller inte varit fallet för de homosexuellas del. Det bör påpekas att det är den officiella synen på homosexualitet som Minc tar fasta på, det vill säga den som präglat lagstiftningen och detta begränsat till de två senaste seklen. Han går däremot inte in på kyrkans syn på avvikande sexuella beteenden och de moraliska värderingar som är influerade av denna. Det författaren finner märkligt är att jämförelsen mellan 1800- och 1900-tal visar att det är under det senare århundradet som det sekulära samhället skärpt sin syn på homosexualitet. Själva termen tillkom inte förrän 1869 och det är långt senare, egentligen under andra världskrigets Vichyregim, som marginaliseringen av homosexuella blev juridiskt förankrad. 1942 utfärdades en lag som för dem fastställde sexuell myndighetsålder till 21 år jämfört med 15 år för heterosexuella. Så sent som 1960, under gaullistiskt styre, följde en lag vilken rubricerade homosexuella handlingar som sexualbrott, vilka kunde rendera upp till tre års fängelse. Den liberale Giscard d”Estaing avskaffade denna senare lagparagraf men först under sitt sista år vid makten, 1980. Två är senare fastställde Mitterrands regering att 15 år skulle gälla generellt som sexuell myndighetsålder.

Annons
Annons

Under decenniernas gång upplevdes den juridiska särbehandlingen som alltmer kränkande, speciellt som samhället för övrigt från slutet av 60-talet präglades av en allt starkare sexuell frigörelse. Den skapade en gruppmedvetenhet vilken ytterligare förstärktes när aidsepidemin började skörda sina första offer. Det var under dessa omständigheter som den franska gayrörelsen uppstod. Den krävde inte bara insatser för sjukdomens bekämpande utan reagerade också mot det moraliserande avståndstagande som sjukdomens offer ofta utsattes för. 1981 hölls demonstrationen Gay Pride för första gången, lika lekfull som provocerande.

Minc skymtar här det som enligt honom blir gayrörelsens dilemma: svårigheten att hitta den rätta balansgången mellan berättigade krav och en viss revanschlysten arrogans. I en självpåtagen roll som de homosexuellas vän anser han sig ha rätt att komma med råd. Utgångspunkten i hans resonemang kan möjligen förvåna. Han hävdar att de homosexuella trots sin ställning som minoritetsgrupp i dag utövar ett större inflytande på samhället än de själva inser. Han verkar här mindre syfta på gruppen i stort än på det kreativa skikt som obestridligen återfinns inom branscher som mode och reklam men som även på andra områden utövar en trendskapande roll. Frågan är om Minc själv inte här förfaller till särartstänkande, även om det sker med positiva förtecken. Utan att klart understryka det tillerkänner han gruppen homosexuella eller åtminstone dess ledande skikt en hög grad av estetisk känsla, något som kan förklara att dess medlemmar i detta nu har ett gyllene ögonblick av samstämmighet med den rådande tidsandan. Det han säger i klartext är att utanförskapet som varit en realitet för de homosexuella, nu är brutet och att det därför åligger dem själva att välja väg. Själv ser han en modell i det civila partnerskap som infördes år 2000. I Frankrike är detta inte reserverat för homosexuella utan är öppet även för andra som vill juridiskt förena sina intressen.

Det är, anser han, inte möjligt att lösa de aktuella frågor som ställs – adoption, artificiell befruktning, äktenskap för homosexuella – genom att verka inom en snäv lobbygrupp. Det som krävs är att i en bred, öppen debatt samverka med andra berörda parter, som till exempel ensamstående och barnlösa heterosexuella par, alltså att acceptera rollen som individ och medborgare.

Mincs exempel strävar åt olika håll. De bevisar en sak: att kampen för verklig demokrati aldrig är definitivt vunnen.

Ruth Lötmarker
är f d lektor i franska vid Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons