Annons

Finland 100 år – galakonsertSlösande Sibelius gav finsk festkväll galaglans

Det nationella fick sitt under Berwaldhallens festkväll till Finlands 100-årsjubileum. Starkast bifall fick sopranen Karita Mattila, som förmedlade galakänsla och gav slösande tolkningar av fyra Sibelius-sånger.

Under strecket
Publicerad

Sopranen Karita Mattila förmedlade galakänsla.

Foto: Berwaldhallen Bild 1 av 2
Foto: Berwaldhallen Bild 2 av 2

Sopranen Karita Mattila förmedlade galakänsla.

Foto: Berwaldhallen Bild 1 av 1
Sopranen Karita Mattila förmedlade galakänsla.
Sopranen Karita Mattila förmedlade galakänsla. Foto: Berwaldhallen

Finland 100 år – galakonsert

Genre
Konsert
Medverkande
Dirigent: Jukka Pekka Saraste. Sopran: Karita Mattila. Radiosymfonikerna, Radiokören
Var
Berwaldhallen

Finland hävdar sig på den konstmusikaliska världsarenan, både med tonsättare, solister och dirigenter. I förhållande till sin ringa folkmängd har man en mängd symfoni-, kammar-, och operaorkestrar som bildar en mylla ur vilken nya dirigenter ständigt skjuter upp. Fenomenet går under namnet ”det finska dirigentundret”.

Finska dirigenter brukar även vara skickliga instrumentalister och är mer arbetsorienterade än hierarkiska, menade torsdagskvällens värd Pekka Heino.

Den sedan länge etablerade tonsättarstjärnan Kaija Saariaho stod först på programmet i Berwaldhallen med ”Ciel d'hiver” (Vinterhimmel), en fristående bearbetning av andra satsen ur tondikten ”Orion”, hennes första orkesterverk utan solist.

På samma sätt som religion kan konst (men inte vetenskap) inge hopp och tröst, och det är andemeningen i ”Ciel d'hiver” som följer på första satsens ”Memento mori” (Kom ihåg att du är dödlig). Vackert utfördes stycket, där hoppet om transcendens formas i linjära, melodiska element som i olika soloinsatser framträder mot ett fragilt klangspel.

Annons
Annons
Foto: Berwaldhallen Bild 1 av 1

Med valet av postromantikern Leevi Madetoja i programmet snuddade man vid det nationella.

Modernismen är internationell, men med valet av postromantikern Leevi Madetoja i programmet snuddade man vid det nationella. Dennes succéopera ”Pohjalaisia” (1923) handlar om det tsaristiska förtrycket mot Finland. Han har en individuell stämma, melodiken är ofta folkligt modal, och av mer pastoral karaktär än hos Sibelius.

De två sånger som nu framfördes, ”Lintu sininen” (Den blå fågeln) och ”Luulit, ma katselin sua” (Du trodde jag såg dig) var hämtade ur sångsamlingen ”Syksu-sarja” (Höst) ett sent verk av Madetoja till texter av hustrun, den radikala poeten L Onerva. Här följer dock poesin en traditionell fåra, med mjukt vaggande musik i den första sången, och sorgsen melodik i den andra.

Foto: Berwaldhallen

Karita Mattila, som med sin personlighet förmedlade galakänsla åt kvällen, sjöng ut med generositet, och gav även slösande tolkningar av fyra Sibelius-sånger i originalorkestrering. ”Illalle”, ”Arioso”, ”Våren flyktar hastigt” och ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”. Den sistnämnda, utformad av Mattila som ett operadrama i koncentrat, drog det starkaste bifallet.

Sanning var ledordet för Jukka-Pekka Saraste i Sibelius femte symfoni. En betydande tolkning som saknade allt insmickrande. I stället blev utförandet kärvt och intensivt, då och då med ett kallt vinddrag genom musiken. Fint, vemodigt fagottsolo i första satsen.

Hetsigt och tungt formades slutligen ”Finlandia”, där Radiokören kompletterade orkesterspelet med V  A Koskenniemis finska originaltext.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons