Annons
Kommentar

Josefin Holmström:Sluta att sörja kritikens död

Litteraturkritikens kris tycks vara en evig fråga.
Litteraturkritikens kris tycks vara en evig fråga.

Tidningarnas litteraturrecensioner tenderar bli allt färre och diskussionen om den krisande kritiken är på tapeten igen. Men problemet är större än så: vi kan inte läsa avancerade texter längre.

Under strecket
Publicerad

Den genererar inte särskilt många klick, den hederliga gamla bokrecensionen. Om ett inlägg i kulturdebatten eller en ledare ofta delas flera tusen gånger i sociala medier (vilket blivit måttstocken för genomslagskraft) är det inte ovanligt att se en recension som delats fem gånger, eller inte alls.

Aftonbladets Åsa Linderborg varnar i en krönika (13/11) om att kritiken nu är riktigt illa ute. Det har den i och för sig varit i många år, om man får tro debatten, men nu är måttet rågat.

Det som skett är att den norska tidningen Klassekampen har räknat antalet recensioner i dagstidningarna och konstaterat att de halverats på tio år. Fara å färde även i Danmark, där tidningen Information noterat en nedgång på 34 procent, enligt Linderborg.

Är det så att kritiken har blivit tråkigare, enklare, plattare – en sammanfattning av bokens handling och ett par pliktskyldiga reflektioner innan recensentens tilldelade tecken tar slut?

Därför drar Aftonbladet nu igång sin egen granskning av svenska medier. Resultatet är väl egentligen redan givet: kritiken får en alltmer undanskymd plats. Recensionerna blir kortare och inte sällan fylls tidningsuppslagen av stora författarfotografier istället för stora textpartier. Och om det är läsarnas intresse i den digitala världen som avgör vad som publiceras, ja, då finns anledning att oroa sig.

Annons
Annons

Rör det sig kanske om en ond cirkel? Är det så att kritiken har blivit tråkigare, enklare, plattare – en sammanfattning av bokens handling och ett par pliktskyldiga reflektioner innan recensentens tilldelade tecken tar slut? I så fall beror det ju delvis på att recensioner inte tillåts vara så långa som de en gång var. Det är svårt att bedriva seriöst tankearbete på en halvsida.

Nog är Will Self något på spåren när han skriver att det som utmärker vår samtid är ”ett aktivt motstånd mot det svåra i alla dess estetiska manifestationer”.

Eller är det kanske så – provocerande tanke! – att det inte är kritikens död vi ska sörja, utan snarare vår egen läsförmåga? Läsarna vill inte ta till sig långa, avancerade texter, och statistiken ger utslag: hellre kort och kärnfullt än långt och invecklat.

På samma sätt är den tjocka romanen kanske inte lika populär som den en gång var. Det tror åtminstone den brittiske författaren Will Self, som i en text i engelska The Guardian (redan 2/5 2014) skrev att vad han kallar ”den litterära romanen” nu definitivt är död. På 80-talet, när Self var ung, ansågs den litterära romanen vara juvelen i konstens krona och den kreativa människans mästarprov. Idag har den inte samma status.

Samhället, konsten, kulturen: de rör sig alla för fort. Vi tolererar inte det långsamma och svåra (att Twitter utökat antalet tillåtna tecken i ett inlägg från 140 till 280 ska inte ses som hoppfullt i sammanhanget). Och nog är Will Self något på spåren när han skriver att det som utmärker vår samtid är ”ett aktivt motstånd mot det svåra i alla dess estetiska manifestationer”, tillsammans med en uppfattning om att konsten på något sätt är elitistisk och därmed politiskt förkastlig. Vem vill anklagas för att vara pretentiös eller, ännu värre, elitist? Det ligger obehagligt nära fascist.

Annons
Annons

Vi vet att våra läsvanor förändras av den tilltagande digitaliseringen. En studie påstår till exempel att många vill läsa elektroniska texter eftersom det gör att de inte behöver sitta hemma med en tjock bok (Verma & Malviya 2010).

Tidningskonsumenter i internetåldern tenderar att snabbläsa, och ofta letar de efter specifik information istället för att ”nöjesläsa” med sinnet öppet för det oväntade.

Men hur påverkar den sortens rörlighet vår koncentration och vårt förhållande till boken? Den som sätter sig i en läsfåtölj för att läsa avsätter medvetet tid till aktiviteten, och signalerar att hon inte vill bli störd. Försöker man däremot läsa en krävande text på bussen eller tåget blir man nästan garanterat avbruten eller distraherad.

Tidningskonsumenter i internetåldern tenderar att snabbläsa, och ofta letar de efter specifik information istället för att ”nöjesläsa” med sinnet öppet för det oväntade (Australian Financial Review 1/2 2015). Dessutom lockar det som litteraturvetaren Gérard Genette kallade för ”paratext” ständigt i den digitala miljön: blinkande reklam, hyperlänkar eller kanske ringsignaler, sms, och plingande mejl.

I denna uppmärksamhetsslukande digitala cirkus, är det kritiken eller vår läsförmåga vi ska oroa oss för?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons