Annons

Erica Treijs:Sluta gräva guld i USA, Nationalmuseum!

Om ett drygt år ska Nationalmuseum på nytt öppna dörrarna för allmänheten.
Om ett drygt år ska Nationalmuseum på nytt öppna dörrarna för allmänheten. Foto: Staffan Löwstedt
Under strecket
Publicerad

En smygtitt bakom byggplasten. Det bådar gott. Nya fönster, mer ljus. Bättre klimat och ytterligare utställningsyta. Nationalmuseum verkar efter en snabb okulär besiktning nyttja sina 1,2 miljarder väl. För huset – en klenod i sig – behövde en rejäl ansiktslyftning. Om ett drygt år ska museet på nytt öppna dörrarna för allmänheten och visa ...?

Ja, det var just det. Ett museum är aldrig bättre än sina samlingar och även där ligger Nationalmuseum bra till med sina utsökta Rembrandtverk, välkända motiv som Roslins "Damen med slöjan" och ovärderliga målningar av Strindberg och Zorn.

Ändå är det enligt uppgift den amerikanske 1800-talsmålaren – inte sällan med erotiska undertoner – John Singer Sargent som ska möta publiken när det är dags för nyöppning. En utställning som Berndt Arell drömde om redan när han tillträdde som chef 2011.

Att Berndt Arell inte verkar vilja rota i sin egen källare utan gräva guld i USA, är i sig lite märkligt. Till skillnad från Moderna museet som har förrådet fullt av Andy Warhol, Claes Oldenburg och Ellsworth Kelly, saknar Nationalmuseum uppenbara kopplingar till USA.

Annons
Annons

Möjligen kan den nya stiftelsen Friends of Nationalmuseum, som offentliggörs inom kort, var en orsak. Att ragga pengar på plats i USA är en välbeprövad metod inom museivärlden och liknande ”vänföreningar” – där amerikanska välbärgade familjer förväntas donera pengar på ett för dem skattetekniskt fördelaktigt sätt – finns sedan länge knutna till exempelvis brittiska Tate, franska Centre Pompidou och svenska Moderna museet och Kungliga musikhögskolan.

Men varför ens lägga ner all denna möda när det är i den egna konstsamlingen den verkliga kraften finns? Gissningsvis för att Arell till sist ändå vill försöka att göra museet och dess utställningar modernare, och dessutom i dialog med samtiden. Nationalmuseum har också genom åren lyckats förvärva högkvalitativt konsthantverk, liksom designföremål, även om det finns mycket mer att önska vad gäller det sistnämnda.

Vilken institution som ska ha det nationella uppdraget att samla mode och samtida design, vara mötesplats för form- och designfrågor och definiera vad som är det ena eller det andra kan snarast liknas vid en mångårig fars. Och där har Göteborgsmuseet Röhsska – som just nu håller stängt på grund av arbetsmiljöproblem – spelat huvudrollen. I mars i år gjorde ändå de två institutionerna en gemensam framstöt genom att föreslå för kulturdepartementet att de vill äga designfrågorna tillsammans – och därmed sopa hem ytterligare några bidragssmulor och samtidigt täta hål i samlingarna.

Om Berndt Arell och Röhsska museets nya chef Nina Due kommer att kunna samarbeta återstår att se. Men täta band har länge funnit institutionerna emellan. Den tidigare Röhsska-chefen Ted Hesselbom är exempelvis gift med Peppe Bergström Hesselbom, som idag är chef för den publika avdelningen på Nationalmuseum, och de är allesammans goda vänner.

Vad de privata kopplingarna inneburit för verksamheten på Nationalmuseum lämnar vi nu därhän och blickar istället framåt mot nyöppningen i oktober nästa år. Museets chans till en ren nystart. Hoppas de tar den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons