Annons

Triathleten: ”Mitt lidande syntes inte utanpå”

Kval på 100 meter på U23-EM i Gävle i juli.
Kval på 100 meter på U23-EM i Gävle i juli. Foto: Erik Simander/TT

”Mitt synsätt på kost och träning skapade ett stort lidande hos mig.”, skriver triathleten och konststudenten Ida Österman apropå Idagsidans serie om elitidrott och psykisk ohälsa. En annan läsare tar upp risken med att elittänkandet sprider sig i samhället.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Skulpturen ”To meet the ideal me”, gjord av Ida Österman. På svenska heter skulpturen ”Att leva upp till mitt ideal”.

Bild 1 av 1

1 / 2

”Mitt synsätt skapade ett stort lidande hos mig”

Mitt namn är Ida Österman och jag är triathlet. Jag har tränat simning och triathlon i över tio år och under de senaste åren elitsatsat på triathlon. Jag har just nu ett scholarship för triathlon på Queens University of Charlotte i USA.

Jag har följt er serie om psykisk ohälsa inom elitidrotten eftersom jag själv har brottats med liknande problem.

På riksidrottsgymnasiet i Motala hade jag höga mål, tränade ca 15–17 timmar i veckan och satsade mycket för att bli en bra triathlet.

För att nå mitt mål kämpade jag med att äta så rena och få kalorier som möjligt.

Men tankesättet som genomsyrade alla mina investeringar i sporten dominerades av idén att om jag bara ser ut som de högst rankade triathleterna i världen så kommer jag att prestera som de bästa.

För att nå mitt mål kämpade jag med att äta så rena och få kalorier som möjligt men att samtidigt ha tillräckligt med energi för att klara av den enorma volymen av timmar i löparskorna, på sadeln och i poolen.

Trots att jag blev bättre på triathlon skapade mitt synsätt på kost och träning ett stort lidande hos mig. Ett lidande som inte syntes utifrån.

Idag studerar jag konst på Queens University of Charlotte och under hösten tog jag an problemet ur ett konstnärligt perspektiv.

Skulpturen ”To meet the ideal me”, gjord av Ida Österman. På svenska heter skulpturen ”Att leva upp till mitt ideal”.
Skulpturen ”To meet the ideal me”, gjord av Ida Österman. På svenska heter skulpturen ”Att leva upp till mitt ideal”.

Min skulptur i gips är i mänsklig storlek och symboliserar knuten som uppstår i magen i strävan efter den perfekta kroppen. Säcken i basen av skulpturen reflekterar valmöjligheter, frestelser och rätt mat som man måste reflektera över för att uppnå idealet.

Jag ville dela med mig av min erfarenhet eftersom jag tycker att problemet med psykisk ohälsa inom elitidrotten är ett väldigt viktigt ämne som behöver mer uppmärksamhet. Jag tror att min skulptur och erfarenhet kan bidra till ämnet och få många att förstå och känna igen sig.

Med vänliga hälsningar,

Ida Österman

Annons
Annons

Stavhopp under U23-EM i Gävle 2019.

Foto: Erik Simander/TT Bild 1 av 1

2 / 2

”Jag övade mig på att att inte känna efter”

Under mina år som friidrottare, och då specifikt som 400-meterslöpare, övade jag mig 6 av veckans 7 dagar på att inte känna efter.

Om mjölksyran gjorde sig påmind skulle jag tänka: “smärta är bara en högre form av njutning”. Eller allra helst ignorera den helt, inte ens erkänna den.

Att ha ont i halsen kunde stå för så många saker, sa vår tränare. Så det var bara att börja värma upp. Ont i hälsenan kunde bero på snedbelastning men var ingen anledning att låta bli att springa.

I privatlivet kan en överdriven målmedvetenhet, och törstandet efter beröm, föra med sig problem.

Den inställningen fungerar bra på banan, men för många spiller inställningen “no pain, no gain” över till andra områden i livet.

För en arbetsgivare är en före detta elitidrottare drömmen, en disciplinerad arbetstagare som tar sina uppgifter på största allvar och inte lämnar något åt slumpen.

Men i privatlivet kan en överdriven målmedvetenhet, och törstandet efter beröm, föra med sig problem – som elitidrottare får man lära sig att det är de mjuka värdena, och känslorna, som ska strykas till förmån för det som är mätbart och som kan leda till prestation.

Stavhopp under U23-EM i Gävle 2019.
Stavhopp under U23-EM i Gävle 2019. Foto: Erik Simander/TT

Och detta är inte längre något som drabbar enbart före detta elitidrottare – som Albin Tingsvall tar upp i sin bok ”Allt jag förlorade genom att vinna” går det att se en trend i samhället där allt fler försöker efterlikna en elitidrottares levnadssätt.

Kan det finnas ett samband mellan den ökande mängden separationer och skilsmässor och det överdrivna fokuset på en vältränad kropp? Någonting måste prioriteras bort när en heltidsarbetande förälder väljer att träna 6 dagar i veckan och springa ultramaraton på helgerna.

Om vi vill motverka ett samhälle där lite underhudsfett prioriteras framför relationer, behöver vi sluta idealisera elitidrottares leverne med dess tränings- och kostvanor.

/Karin Johansson, leg psykolog, artist och före detta friidrottare.

Annons
Annons
Annons
Annons