Annons

”Sluta mäta och räkna allt du gör – få tillbaka glädje”

Känner du dig dränerad av jobbets krav på mätbarhet och mål? Då har du en vän i filosofen Jonna Bornemark. Hennes senaste bok som kritiserar vår tids byråkrati har gjort succé och hon tror på en renässans för ”det omätbara”.

Under strecket
Publicerad

Filosofen Jonna Bornemark har fått stor uppmärksamhet sedan hennes kritiska bok om mätbarhetssamhället kom ut. Hon tror en motreaktion är på gång: en renässans för omdömeskunskap och det omätbara.

Foto: Lars Pehrson

1920-talsfilosofen Max Weber menade att tron på det mätbara skapar en avförtrollning av världen. Jonna Bornemark beskriver motsatsen så här: ”Livet är magiskt i sig. Det betyder att vi inte har kontroll, aldrig överblick. Att vi får ta emot och vara en del av. Att bejaka den fascinerande, magiska känslan att vi hela tiden vill se världen på nytt utan att uttömma allt.”

Foto: Lars Pehrson

Filosofen Jonna Bornemark har fått stor uppmärksamhet sedan hennes kritiska bok om mätbarhetssamhället kom ut. Hon tror en motreaktion är på gång: en renässans för omdömeskunskap och det omätbara.

Foto: Lars Pehrson
Filosofen Jonna Bornemark har fått stor uppmärksamhet sedan hennes kritiska bok om mätbarhetssamhället kom ut. Hon tror en motreaktion är på gång: en renässans för omdömeskunskap och det omätbara.
Filosofen Jonna Bornemark har fått stor uppmärksamhet sedan hennes kritiska bok om mätbarhetssamhället kom ut. Hon tror en motreaktion är på gång: en renässans för omdömeskunskap och det omätbara. Foto: Lars Pehrson

Människor bänkar sig för att lyssna på filosofen Jonna Bornemark. Många av dem som sitter där i kyrkor och föreningssalar är undersköterskor, lärare, myndighetsanställda, äldrevårdare, socialarbetare, psykiatrer, präster, jurister.

Det de kanske allra mest tar till sig är hennes beskrivning av ”förpappringen” i deras jobb. Oavsett yrke.

Begreppet fick spridning genom Jonna Bornemarks bok från i höstas och blev ett av 2018 års nyord.

Det täcker en pedantisk mäthysteri, en papperstyngd byråkrati, en ängslig kvalitetssäkring – men mest av allt kanske känslan av dödad arbetsglädje.

– Det är så många yrkesgrupper som har förpappringen inpå huden, inpå kroppen, och det är för dem jag skrivit den första delen av boken. Det är dem jag vill stödja, berättar Jonna Bornemark som under vårt samtal vant svänger sig med andra helt nya ord:

Annons
Annons

• Duktighetsarbete.

• Livsdränering.

• Icke-vetande.

• Omdömeskunskap.

Att intervjua vårt lands nya favoritfilosof, Jonna Bornemark, är att bli närmast tanke-andfådd. Det går undan. Det gäller att hinna greppa hennes beskrivning av moderniteten och flika in sina frågor för att förstå allt hon vill reclaima, återta betydelsen av: demokratin, ekonomin, förnuftet, omdömet. Det låter torrt och teoretiskt. Men Jonna Bornemark strålar. För henne är det inom just dessa områden som vi kan få tillbaka känslan av liv när förpappringen har pressat undan vår mänsklighet.

Boken ”Det omätbaras renässans” är enligt undertiteln ”En uppgörelse med pedanternas världsherravälde”. För att bygga på tre gamla filosofer och inte vara helt lättillgänglig har den sålt långt över förväntan. För när Jonna Bornemark riktar vår samtids strålkastare på hur vi delat upp förnuft och känsla (Descartes, 1600-tal), marginaliserat reflektionen (Cusanus, 1400-tal) och hamnat i händerna på pedanter (Bruno, 1500-tal) – då känner människor mer än väl igen sig.

Kanske för att Jonna Bornemark har satt helt nya ord på hur det känns att bli reducerad till ”en stödfunktion för byråkratin”. Och hon har inte tagit det ur luften: när hon gav handledning i praktisk filosofi för grupper inom mellanmänskliga yrken hörde hon många sucka ”inte ett möte till med powerpoint-bilder” eller ”dokumenterandet får livet att rinna ur mig”.

Livsdräneringen är reell i ett förpapprat duktighetsarbete som görs bara för att systemet kräver det.

– Livsdräneringen är reell i ett förpapprat duktighetsarbete som görs bara för att systemet kräver det, sammanfattar Jonna Bornemark.

Annons
Annons

Sedan hon börjat lansera sina motsatsord till mät- och räknehysterin (”begreppsimperialismen”) i vård, skola och omsorg har något hänt. Alldeles nyligen hörde hon att en arbetsplats har börjat ett ”anti-förpapprings-miljöarbete”. Hon älskar det.

– Vi står inför en rolig, kreativ tid – att verbalisera och tänka om är kul! Nu måste vi lyfta blicken och fråga oss: Hur vill vi leva? Vilka är det där ”vi”-et? Vi kan bejaka den öppenheten. Och så måste vi också hitta lusten, annars kan vi inte komma någonstans.

Lusten hittar vi i ”det omätbara” och har med förnuftet att göra. Här utgår Jonna Bornemark från filosofen Cusanus syn på förnuftets två delar: ratio, som är vår kontrollerande, kalkylerande, övervakande sida för de yttre ting vi vet något om, och intellectus som handlar om vår förmåga att lyssna inåt och reflektera över sådant som vi inte vet något om. Hon säger att det är som att ha två ben – båda måste vara starka för att vi ska fungera. Men i ”pedanternas världsherravälde” haltar den bilden betänkligt.

Om man tar bort omdöme, överväganden, reflektion, etik, vad händer då med förnuftet? Och med samhället? Och demokratin? Allt hänger ihop.

– Datorerna ger oss gigantiska ratio-muskler, då måste vi stärka intellectus-musklerna så att de inte förtvinar. Men risken är att vi tycker att människan har en sämre variant av det förnuft som finns i datorn. Som om vi kunde lämna över problemlösningen till AI.

Det, menar Jonna Bornemark, kommer aldrig att ske. Hon har en orubblig tillit till det mänskliga och slår fast att när det gäller intellectus-delen – ”då kan bara människor göra det arbetet”. Och vi måste göra det tillsammans.

Annons
Annons

1920-talsfilosofen Max Weber menade att tron på det mätbara skapar en avförtrollning av världen. Jonna Bornemark beskriver motsatsen så här: ”Livet är magiskt i sig. Det betyder att vi inte har kontroll, aldrig överblick. Att vi får ta emot och vara en del av. Att bejaka den fascinerande, magiska känslan att vi hela tiden vill se världen på nytt utan att uttömma allt.”

Foto: Lars Pehrson

– Om man tar bort omdöme, överväganden, reflektion, etik, vad händer då med förnuftet? Och med samhället? Och demokratin? Allt hänger ihop.

1920-talsfilosofen Max Weber menade att tron på det mätbara skapar en avförtrollning av världen. Jonna Bornemark beskriver motsatsen så här: ”Livet är magiskt i sig. Det betyder att vi inte har kontroll, aldrig överblick. Att vi får ta emot och vara en del av. Att bejaka den fascinerande, magiska känslan att vi hela tiden vill se världen på nytt utan att uttömma allt.”
1920-talsfilosofen Max Weber menade att tron på det mätbara skapar en avförtrollning av världen. Jonna Bornemark beskriver motsatsen så här: ”Livet är magiskt i sig. Det betyder att vi inte har kontroll, aldrig överblick. Att vi får ta emot och vara en del av. Att bejaka den fascinerande, magiska känslan att vi hela tiden vill se världen på nytt utan att uttömma allt.” Foto: Lars Pehrson

Eftersom den mätbara logiken har fått oss att tro att det går att veta precis allt, till uttömmandets gräns, behöver vi upptäcka poängen med att förhålla oss till ”icke-vetandets horisonter”. Hon beskriver det som en verklighet som vi kan skapa kunskap om – men aldrig helt täcka in eller kontrollera. Där kan vi vrida och vända på möjligheterna, rucka på tvärsäkerheten, se något nytt. Jonna Bornemark är uppmuntrande: vi har många förmågor till det.

Och det är inte att googla på faktauppgifter mitt i ett vardagssamtal?

– Nej, tvärtom – då behöver vi fråga oss vad i samtalet som inte kan googlas fram. Oftast är det ju det som är det viktiga, inte årtalet eller författarnamnet. Vad ska vi istället prata om? Stanna där. Där kan man experimentera, leka, verbalisera …

Förmågorna att förhålla sig till icke-vetandet handlar om att backa ett steg, ta sig tid att fundera och komma i kontakt med förnimmelser, värderingar, känslor. Stå ut med att inte veta allt. Det här förhållningssättet har människan utvecklat genom alla tider inom konst, filosofi, religion och humaniora. Jonna Bornemark kallar det för intellectus-praktiker.

Annons
Annons

– Det är inget nytt. Inom varje kulturart eller kreativt skapande finns urgamla metoder för att reflektera över det man inte vet och därmed att öva sitt omdöme.

Kan du ge exempel?

– Inom vetenskapen – forskningsmetoden. Inom religiösa traditioner – meditationen, textsamtalet. Inom den klassiska folkbildningen – studiecirkeln.

För att få in det i vår egen tid använder Jonna Bornemark ordet omdömeskunskap och hon är inte ensam om att känna behovet. Där ute har hon märkt ett ”sug efter att reclaima omdömet”. Själv vill hon gärna hjälpa till att verbalisera vad det innebär att ha denna kunskap – för vi behöver nya ord på många områden, förklarar hon.

– Ingen trodde att 1990-talets styrsystem och manualisering skulle krypa så långt in i de mellanmänskliga yrkena. Därför tog man människans omdöme för givet och då blev det osynligt, utan språk. Det som vi inte har ett språk för tappar vi också tilltron till.

Mitt under skrivandet av den här artikeln råkar jag överhöra mina bordsgrannar under en sen lunch på stan. En av dem ifrågasätter de mätbara, personliga mål hon åläggs av högre chefer. Ju mer hon ska mäta, desto mindre entusiasm känner hon. Hon tycker att målen blir meningslösa, aldrig relevanta för hennes jobb och förtar arbetslusten.

Kvinnans ord blir som ett kvitto på Jonna Bornemarks tes. ”Jag upplever att det finns en frustration inför manualernas otillräcklighet”, skriver hon i boken. ”Även utanför yrkeslivet finns en frustration inför scientistiska eller snävt ratiofixerade resonemang som inte förmår förstå det mänskliga och som ignorerar horisonter av icke-vetande.”

Annons
Annons

Att ge plats åt det omätbara, ta in och lyssna, är ett superviktigt steg i demokratiprocessen.

Och ja, hon anar en omätbarhetens renässans.

– Nu kan vi experimentera – vad innebär det att vara människa? Hur kan vi leva tillsammans?

Det handlar om demokratin, hävdar hon allvarligt.

– Vi står i en tid då vi inte vet vad demokrati är. Vi behöver ställa frågan på nytt, ett återfinnande av vad demokrati är. Då är intellectus-praktiker av yttersta vikt, men det kräver att alla får ta del av dem, inte att några tänker och andra utför.

Det viktigaste för demokratiarbetet kan därför vara att barn ska få träna på att fundera tillsammans. Ett av Jonna Bornemarks förslag är estetiska lärprocesser i skolan. För de kan inte reduceras till något googlingsbart.

Vad händer i sådana processer, menar du?

– Där får man lära sig att hantera omdöme och känslor. Man upptäcker världen sinnligt och utvecklar sina värderingsförmågor på riktigt. Man behöver de här relationerna till världen för att kunna vara medborgare, för det hänger ihop med vad det innebär att vara människa. Det gör inte styrsystem och hur man mäter mål. Att ge plats åt det omätbara, ta in och lyssna, är ett superviktigt steg i demokratiprocessen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons